vi med barn i fängelse

Ja, hon skall ju inte i finkan, för hon är för ung, men hon har gjort sig skyldig till brott, och kommer att få dryga böter, + samhällstjänst. Fattar inte varför "våra" ungar gör så mot os, när de vet hur mycket vi kommer att lida. Nog har jag varit en usel mor, så detta är väl det "straffet" man får själv.

Jag vet att vi föräldrar till dessa barn verkligen gjort vårat bästa, vad mer kan man göra? Det är tragiskt att behöva ha barn som gör dessa val och att behöva stå ut med allt vad det innebär. Kram på dig
 

Vi är ju som vem som helst ju. inte bättre eller sämre än någon annan. varför klarar vissa barn att göra rätt val och andra inte. Ens självkänsla tar ju så mycket styk. Har verkligen gjort mitt bästa men det räckte tydligen inte. Andra tycks inte förstå att jag älskar mitt barn lika villkorslöst trots det som hänt. Det som återkommer är hans små fötter  som bebis. Hur 17 kunde det bli så fel??????????????

Kram på me' Vi kommer väl alltid att klandra os själva, fast det borde vi ju inte. Jag kan inte heller hitta någon dirrekt  "orsak", till varför mitt barn har gurit si g så illa åt. Inte nog med att hon förstör för sig själv, men hon förstör också min ekonomi, som kommer att innebära att hon förstör ännumera för sig själv. Hennes sparpengar kommer att gå till böterna, men de flesta av de pengarna har hon fått av mig. Så kanske är vi inte herre över det som sker, men man hoppades på att barnen var så förnuftiga att de kunde göra egna val, val som inte skadar någon, eller är det någon misslyckat "gen", som har smygit sig på?

Att stå för vad man gör är för mig på något sätt det  man får göra. Jag antar att våra älskade ungdomar inte har förstånd att se bortom konsekvensen. Vi föräldrar kommer så klart att klandra oss själva! ven annars ska vi klandra? för vårat kött och blod? men jag vet att jag lagt all energi jag förmått på mina älskade ungar. Klassförälder, nattvandrande, skjutsande, idrottsförälder mm mm men det kan bli tvärnit ändå. och dessutom kommer vi få leva med konsekvenserna av våra älsklingar val  resten av våra liv. 

Om ditt barn gör dig illa, och du har gjort allt, som du kunde göra, då kan du inte göra mera. Min dotter, har gjort mig så fruktansvårt illa, för att hon inte var den jag trode hon var. Vi är bra mammor, men allt skit som våra barn får utifrån, via internet och allt, har vrickat deras små huvuden. De tror inte längre på os, de tror på media. Vi har förlorat "makten".

Hejsan. Jag är en ung tjej som har blivit dömd för brott och inväntar min 3:e rättegång. Dom 2 första ggr fick jag dryga böter och ungdomstjänst eftersom jag inte var myndig men nu när jag är myndig så tror jag att jag kommer fängelse.. Och min bror avtjärnar ett straff på 3 1/2 år. Jag har märkt att min mamma mår jätte dåligt och klandrar sig själv och tror att hon varit en dålig mor men jag försöker få henne att förstå att det verkligen inte är hennes fel att vi inte tänker på konsikvenserna innan vi handlar. Jag och min bror har ärvt vår pappas temprament och väldigt korta stubin och jag har även märkt att när jag bara fått lite alkohol i kroppen så blir stubinen ännu kortare.. jag har därför gjort det valet att ge upp alkohol helt och jag hoppas att min bror gör desamma när han kommer hem igen. Jag mår jätte dåligt av att se min mamma må dåligt men jag hoppas att hon någon gång kommer att inse att det inte är hennes fel och att hon aldrig gjort något fel. Vi hade en ganska jobbig uppväxt då min far var våldsam och alkoholist men vår mamma gjorde allt hon kunde för att skydda oss och han tycker att hon lyckas bra. Jag älskar min mamma mer än något annat och jag vill verkligen inte se henne må dåligt. 

Jag tror verkligen inte att det är erat fel att era barn har gjort något olagligt utan bara att dom hamnat i dåligt umgänge och dom snart kommer inse att den livsstilen inte är bra och kommer ändra sig. 

Hej TS. Kontakta kriminalvården och kontakta KRIS (Kriminellas revanch i samhället). Kriminalvården borde kunna hänvisa dig till någon anhörigförening. Tack och lov handlar svenska fängelser också om rehabilitering och du och din relation till din son kommer att vara avgörande för hur han klarar sig när han kommer ut. Om er relation är dålig borde ni kunna få hjälp med att förbättra den.
De flesta beslut man fattar i livet handlar bara om en själv och inte om någon annan. Någon skrev här " hur kunde han/hon göra så här mot mig" Jag tror inte att någon som begår ett brott gör det för att straffa någon annan än möjligen sig själv eller offret för brottet. Att gå runt och känna sig sårad som förälder hjälper varken föräldern eller barnet. Försök förstå varför det hände istället och hitta ett sätt att bli en del av lösningen på problemen.  Överge inte era barn för att de begått ett brott. Lägg energin på att ta reda på hur ni kan hjälpa dem till ett annat liv efter straffet istället. Kriminalvården brukar stötta besök och umgänge mellan intagna och deras familj. Det enda undantaget är om familjemedlemmen som vill besöka själv finns i straffgeristret men även då gör man undantag för nära anhöriga (och dit räknas mamma). Lycka till.

Hej Vill gärna komma med här i er grupp, nu är det inte ett barn det handlar om utan min syster som skall in i fängelse.
Känner mig uppgiven, ledsen, arg, orolig , allt på samma gång, skönt att det finns människor att ventilera detta med. Min syster skall in i 2,5 år....

/ Lillasyster

Hej! Har en bror som suttit inne 2 ggr och nu dömdes han till psykiatrisk vård så han sitter inne på psyk! Ang kriminalvården kan ju din sån be kriminalvården skicka ett papper som du ska skriva under så ni får tillåtelse att prata, träffas osv.. jag och min mamma fick ett brev/ blankett som vi skulle fylla i så han fick tillåtelse att kontakta oss via telefon eller brev!

Kontakta den anstalt och tala med dom ang möte med " kontaktman" eller för ett besök! 

Är inte i denna situationen men förstår att det måste vara jätte tungt, jätte jätte tungt! Man är väl både besviken och arg och ledsen på samma gång ;-(
Kram

Snart jul!
Sitter i min ensamhet, lyssnar på julmusik medan tårarna flödar. Min son sitter häktat sen 2 månader tillbaka.
Har besökt honom ett par gånger och visst känns det konstigt.  Jag kan inte ta med nåt gott att smaska på under besöket. Tänk att komma inspatserande med en pizza..... Vi får iaf kaffe och bulle. Vi pratar och jag gråter. Han verkar må ganska bra, inga droger och inte en massa måsten och krav från "kompisar".  
Jag vill ha mina barn med mej under julen. De är vuxna alla tre men det spelar inge roll, de är ändå mina barn.
Julafton firar jag med min son 2 timmar i ett besöksrum på häktet. Det är min julklapp till honom och hans julklapp till mej.  
Jag skulle gärna vilja ha kontakt med andra mammor som har eller haft sina barn i häkte/fängelse.
Tänker ofta på att...... Är det verkligen bra med fängelse för våra "barn"?  Jag hör ibland när jag pratar med sonen att han tar efter intryck av de andra killarna han sitter med. Självklart så påverkas de av situationen. Att sitta inspärrad med andra i samma situation alla dagar. Bli inlåst största delen av dygnet  ensamma med alla tankar.
Jag märker att han börjar tappa lite omdöme, men det blir nog bättre när domen är klar och han får komma på nån anstalt med någon form av sysselsättning.
Nu har jag skrivit av mej en stund.  
Stor kram till alla er som är i samma situation som jag. 

Jag satt precis och sökte på nätet efter anhörigföreningar för oss som har barn i fängelse och upp poppade den här tråden. Jag var tvungen att skapa ett konto och logga in...

Jag har inte sett min son sedan i början av november eftersom han suttit häktad med restriktioner och jag är bosatt i utlandet. Igår fick jag prata med honom i telefon ett par minuter. Jag visste inte att han skulle ringa så telefonen var dumt nog upptagen...det tickade bort den dyrbara tiden...
Det var tungt vid jul när jag inte ens fick lämna en hälsning till honom men på något sätt har jag inte fattat det riktigt. Inte förrän igår när han ringde, med gråt i halsen, och berättade att han kanske inte kan överklaga eftersom han riskerar en längre dom...

Bara att läsa att andra gått igenom detsamma släppte äntligen fram gråten. Det är ju min lilla gubbe som sitter där, jag som skulle ha beskyddat honom från allt ont klarade inte att hålla honom därifrån. Jag ju att han är vuxen och har fattat egna beslut men jag undrar ju ändå vad jag gjorde fel.

Om någon känner att ni vill skriva av er mer, och privat, så skicka mej gärna ett meddelande för min epost adress. Om inte annat kan vi gråta tillsammans. 

Jag själv har varit inspärrad pgav att jag har skyddat mitt barn det var kränkande med ångest , man är ensam på sitt rum, man blir glad för den tim promenad för att träffa andra inslåsta och prata lite.

Men jag skulle sitta igen om det krävs allt för att skydda mitt barn  den här sjuka rättssytemet och orättvisa i samhälle hamnar man på alla möjliga ställe, man blir slut i kropp och själen av alla myndygheter som blandar sig in och bestämmer över ditt och barns liv.

Ni ska inte vara oroliga för de som sitter inne de har det bra  har mat, tak överhuvudet och får läsa, träna, har tv på rummet .Det enda problemet är att man är själv ensamheten kan vara för mycket men på dagarna kan man träffa prästen och prata , träffa andra i träningsrummet, 1 tim på promenaden. Första tiden är värst när man har restriktioner då är man bortkopplad från verkligheten men sen när det släps då är det mer normalt liv. Man köpa tel kort och ringa ut sina anhöriga, ha besök mm.

Det är allas öde att gå igenom ett helvetet men man får se till att hitta utvägen.

Min man har suttit inne i 4 år. Tro mig, det var inte lätt. Men vi har blivit stärkta av det. 
Nu är ju han min man och inte min son, men att ha en anhörig, en människa man älskar bakom lås och bom det har vi ju iaf gemensamt. Tack och lov är våran väntan över och vi har det bra tillsammans och livet fortsätter.  

Tyvärr finns det ingen förening för oss. Vi är de bortglömda brottsoffren, för det är ju faktiskt det vi är. Vi sitter ju på många sätt också av tiden. Våra barn med (vi har en son tillsammans). "Det kunde han ha tänkt på innan". Ja det kunde han, men nu gjorde han inte det. Det är alltid lätt att vara efterklok... 
Bryggan finns för barn till kriminella. Men därifrån fick jag inga svar när jag sökte kontakt med dem. Ni som är föräldrar kan inte heller vända er dit...

Om det är någon som har frågor funderingar så svarar jag gärna. Jag stöttar och lyssnar med... Jag är komiskt nog utbildad kriminalvårdare (utb. innan maken åkte in) har tyvärr inte jobbat inom kriminalvården (svårt som ensamstående) men jag har teoretisk kunskap om ämnet. 

Kram 

På häktet sitter man ensam.Inspärrad 23 timmar om dygnet. Personalen är hemsk, robotar som låser upp och igen, inte mycket mer. Man tycker att där borde det vara en bättre attityd eftersom de flesta inte fått sin dom än, men där är det absolut värst! Allt detta enligt min man som satt häktad i över ett år! 6 månader med restriktioner, vilket innebär att vi inte fick träffa honom, inte prata i telefon, bara skriva brev men inte prata om vad han var misstänkt för... Senare fick vi träffa honom, men bara bevakade korta besök och då inte heller prata om vad som hänt eller röra varandra. (Vår son, gjorde de tack och lov undantag för, han var 3 år då och ville ju förstås krama sin älskade pappa.)

Så att din son påverkas av andra på häktet, är knappast möjligt. Inte om han har restriktioner iaf. Utan restriktioner får han lite mer "frihet" och kan umgås med andra, men inte lika mycket som på anstalt där de träffar andra mellan 8-20 varje dag.
 
För oss har fängelsestraffet varit positivt, hur jobbigt och djävligt det än har varit. Min man vaknade och tog sitt ansvar som make och pappa. Hur man reagerar på straffet har med personligheten att göra. Vissa är mottagliga för förändring och andra inte.
Visst påverkas de av varandra, men långt ifrån alla kriminella (även de grovtkriminella) saknar en sorts broderligmoralkod (hur dumt det än låter), som gör att de (flesta) ändå är lojala och goda kamrater till varandra som pratar om känslor och saknaden av anhöriga. Min man satt med en Hells Angels medlem och de var bästa kompisar på just det sättet, att de pratade om sina barn och känslor kring att komma ut och varför de satt inne...

 Du får skriva brev till honom, trots restriktioner, han får skriva brev till dig. Åklagaren kommer dock att läsa era brev och godkänna dem (man får inte prata om brottet). Kram

Jag har startat en låst grupp om ni vill vara med. Det är kanske lättare att prata när man inte behöver oroa sig för att någon utomstående kan läsa vad man skriver. I gruppen är man inte anonym, men jag kommer bara att godkänna medlemmar som är anhöriga till kriminella...
Ansök gärna!
 http://www.familjeliv.se/Medlemsgrupper/kriminalitet-123204

Hejsan!

Sitter nu i samma sits som du. Åh så synd vi inte haft varandra då? jag antar och hoppas att du fått hem/ut din son nu