Bebisen har Downs Syndrom-helt förstörd!!

hur fick ni reda på det?

Det är synd att du ska må så dåligt över detta... det måste vara otroligt svårt för dig och att din man inte heller vill gosa måste göra det hela värre....

kan du inte få hjälp med samtal hos mödravården???? så du kan få prata med en professionell

Jag kan förstå att man genomgår en sorg och chock fas, men därifrån till att vilja ta livet av sig när barnet är fött är väl att ta i...
Har du träffat någon med DS?
De skänker en sån glädje och sprider kärlek, jag lovar dig det!
Klart att det blir jobbigare och mer "pass" än med ett friskt barn, men jag är säker precis som dina föräldrar att du kommer älska ditt barn! Förutsatt att du låter dig göra det...
Som det är nu verkar du vara i en bubbla av nåt som liknas vid avsky .
Släpp garden, gråt över att barnet inte är friskt.
Men se sen ett steg längre... Det är din bebis som sparkar och växer i din mage..
Din bebis som ni skapat tillsammans!

Våga tro att du fixar det, det gör man!!!

Du kommer att känna annorlunda när barnet är fött. Förstår att det kom som en chock och du är så ung! Jag lovar dig att du kommer att älska detta lilla charmtroll Om du bara visste hur fina och otroligt varma och charmiga ds barn/vuxna är Jag tycker du ska prata med bm psykolog om hur du känner och din rädsla..du måste få stöd. Hoppas din sambo är mogen nog att ta sitt ansvar och att han pratar med någon också. Ta reda på mer fakta om Downs syndrom och försök träffa små barn med ds. Som jag skrev...du kommer att älska ditt barn oavsett,jag lovar!!

TS, du behöver hjälp! NI behöver förmodligen också hjälp som par.

Det här var uppenbarligen ett chockbesked för dig/er, och det måste du/ni få hjälp och stöd för att bearbeta för bästa möjliga förutsättningar för anknytningen till barnet.
Tala med din Barnmorska, hon kan lotsa dig rätt.

Jag lider med Er.
Hur fick ni reda på att ni har ett barn med DS?
Jag förstår inte riktigt om ni tagit fostervatten prov så borde ju svaret kommit inom gränsen för sen abort?
Prata med Eran Barnmorska och någon kurator /psykolog.

Jag har aldrg varit i er situation, men jag förstår att det är ett tungt besked att få. Ni är i chock och behöver hjälp med att bearbeta beskedet och få svar på alla frågor som pluppar upp.
Ingen är förberedd på ett sånt här besked, och det är omöjligt att veta hur man reagerar i den situationen.  Men jag är övertygad om att man behöver all hjälp man kan få.

Sen tror jag att du kommer att bli en jättebra mamma och att du kommer att älska ditt barn-  men ni måste först komma ur chocken.

Kram och lycka till!

Tycker du ska prata med alla som vill lyssna på dig, familj, vänner, kurator etc. Det kommer hjälpa sig att bearbeta och hantera din nya situation. Dessutom är det viktigt att läsa all information du kan hitta om DS, det kan verka mindre skrämmande då. Barn/ människor med DS är helt underbara på deras eget sätt och ditt barn kommer helt säkert ge dig en mening med livet.
Ta kontakt med andra som har erfarenhet med DS och fråga fråga fråga!

Livet blir inte alltid som man har planerat, men det är en del av det vuxna ansvaret och den personliga utvecklingen att lära att hantera de utmaningar som kommer. Du har valt att bli gravid, bilda en familj med din sambo (han har gjort samma val), då kan man inte bara rymma. I slutändan kommer du förhoppningsvis starkare ut ur detta.

Om män i framtiden kommer att rata dig p.g.a ditt barn eller/ och p.g.a bristningar är den personen ändå ingenting värd.

Personer med DS eller andra handikap är ingenting att skämmas för. De är precis lika mycket människor som alla andra.

Lycka till iaf!

Jag har inget barn med Downs syndrom, men jag har jobbat med många. Det är klart att det är en stor chock för dig, men jag har bara positiva upplevelser. Barn med ds är otroligt gladlynta och positiva. De sprider glädje omkring sig. Jag vet att det kräver extra engagemang av föräldrarna att ta hand om ett barn med ds och att de kan ha olika grader av handikappet. Men många kan komma väldigt långt med rätt träning (teckenträning bl a). Jag tycker du ska ta kontakt med en kurator på mvc för att få prata om dina känslor.

Hej'

Jag kan förstår känslan, jag fick en flicka medAMC när jag var 22 och hur sjutton skulle jag klara det, idag är hon 15 och hon har gett mig rejält med skinn på näsa, man får bra stöd, bra uppbackning och framför allt man vågar lite på sina instinkter. Vi var på sjukhus 2-3 dgar i veckan första året, gjort 15 op och ca 50-tal sövningar. Man löser det. Jag gick i 7 månader och sa att något inte stämmer, och det är hemskt när man känner så för man vill ha fel. Hennes pappa gav upp på förlossningen, han lämnade mig ensam nyförlöst för att gå och röka. Han var upprörd, jag låg naken, medan de sydde mig och försökte få igång APGAR på henne hon hade väldigt låg APGAR när hon föddes. Vi låg på Neonatal i 10 dagar, HAB kom och presenterade sig och jag känner att jag fått stöd. VI har ett stort och bra sjukhus i närheten och fått en kan doktor.

Det 'r lätt att geupp och du kan ge upp, född barnet och lämna det på adoption om det känns jobbigt. Att en ny man skulle se med "avsmak" på att du har ett DS tror jagi nte, för de är fantastiskt kärleksfull !! Den man jag lever med idag hade/har inga värderingar eller negativa känslor på min dotter... Snarare tvärtom, det är kan vi göra och det kan hon också göra osv....

Du fixar det, för man fixar det man måste.....

Lycka till