Misantrop, eremit, enstöring, ensamvarg.

Även om jag nu inte bor ute på landet, eller för den delen träffar vänner enbart varann månad, så är jag en riktig "hemma-råtta" som trivs riktigt bra med att vara hemma och pyssla med saker och "bara vara".

När det vankas evenemang och fest, svarar jag allt som oftast "eventuellt" eftersom jag, när tidpunkten närmar sig, oftast vill stanna hemma.

Jag är precis som du , också utåtriktad och syns och hörs ofta, social och pratar mycket. Ändå så trivs jag ofta himla bra som sagt med att bara vara hemma.. Hur jag (och mina vänner) "löst" situationen är helt enkelt att de vet att det är så jag fungerar, och har alltid gjort. Händer det något roligt, blir jag alltid tillfrågad om jag vill följa med, och om jag inte vill det så förklarar jag helt enkelt att jag hellre blir hemma och de förstår.

Naturligtvis närvarar jag alltid vid viktiga , och roliga också för den delen,  högtider, såsom födelsedagar, dop osv.
Tycker dock inte att det är vidare "konstigt" att vilja vara hemma, eller trivas i sin ensamhet. Det finns ju de människor som inte alls klarar av att vara ensamma, utan alltid måste vara överallt och ingenstans, högt och lågt, för att ensamheten är så tråkig. Den situationen skulle gräma mig mer, än det faktum att jag trivs ensam

Tycker helt enkelt att du förklarar läget för dina vänner, att du trivs med att vara själv/hemma/pyssla med ditten och datten, vad det nu kan vara... Och att dina vänner inte betyder mindre för det, utan att du bara uppskattar din egen tid så pass mycket!  

Här e en till!

Samma här, har förlorat många vänner genom livet pga min asociala sida. De få vänner jag har idag (två nära vänner) vet om att jag funkar såhär och blir inte upprörda om jag inte är lika tillgänglig eller vill ses så ofta. Har en sambo som är likadan som jag också. Vi båda älskar att gå hemma och "skräpa" och ska vi på något socialt sammanhang så blir vi båda på dåligt humör, eller än värre, att folk ska komma hit. Asjobbigt.

Är också en sorts enstöring, har sambo som är likadan, vi gillar att vara hemma och mysa. Jag träffar ofta min familj så dem är jag social emot.

Har svårt att lita på människor och gillar inte lära känna nya människor, men i detta samhället är det inte normalt att känna så känns det som :(

Skönt att läsa att jag inte är ensam som vill vara enstöring!

Såg att tråden är gammal .. Men blev så fascinerad över att det finns fler som jag. Tror egentligen inte jag är introvert .. Men trivs bäst med min man. På alla jobb jag har haft, har jag fått höra att jag är kontorets feel-good människa och jag är en verklig people person .. Man slåss om att få sitta vid mitt lunchbord.. Och jag fejkar inte .. På jobb trivs jag och jag gillar alla mina kollegor .. Men jag trivs bäst med min man och min son. Har tre väninnor jag trivs med .. Men de har jag umgåtts med i 20 år. Åker gärna på semester helt själv.

Ambivert.. Det fick jag googla.. Och det passade perfekt.

Jag är exakt som er! 

Skillnaden är att jag inte kan säga att jag har några riktiga vänner kvar. Inte är det riktig vänskap om man träffas en gång varannan månad. Tidigare har jag inbillat mig att "det är så det är och att det är så jag fungerar", men resten av världen lever enligt andra regler. Jag förstår att det har blivit en naturlig utveckling efter att jag aldrig tar intiativ att bjuda tillbaka hem på middag, föreslå möten etc. 

Jag avskyr och föraktar denna sida av mig. Skulle hellre vara socialt lagd, men kan verkligen inte! Jag tycker detta karaktärsdrag är en förbannelse.

Ingen på jobbet tror jag är enstöring eller ensamvarg då jag är mycket utåtriktad, ambitiös och ofta i centrum.

Pass. Jag är inte ens nätsocial längre. Skyller på FL.

Äh, lame, ingen av er är ju riktiga eremiter. Jag har inga vänner och ingen kontakt med min familj. Folk tråkar ut mig och jag dem. Hade det inte varit för sex hade jag flyttat ut i skogen för länge sen. Nu när jag börjar närma mig fyrtio och jag vill varken ha relation eller barn, så tänker jag flytta snart och leva helt för mig själv för all framtid. Ska leva enkelt och inte jobba heller, så det kommer att vara meditation, poesi och lite promenader i naturen hela dagarna.

Jag har sparat pengar jag kan leva på. Tänker leva ett enkelt liv. Lite ris och sallad och sådär. En liten enkel stuga i ensliga trakter. Ska inte behöva kosta så värst... 50 000 per år ska jag klara mig på.

Har inga vänner. Tycker om att umgås med mina tre vuxna barn några timmar då och då. Ingen annan. Dricker ibland kaffe hos min 35 år äldre granne, men då pratar vi bara om odling så det är väl inte vad jag kallar vän. Och så fanns det en gubbe som jag brukade vinka åt när han gick förbi men han dog i höstas.

Tackar nej till bröllop, stora fester etc som släkt/arbetskamrater bjuder mig till.

Älskar att vara hemma, bor på landet med hunden och gässen. Känner mig sällan ensam. Men funderar ibland på hur det blir när jag blir gammal. Tänker ibland på hur mycket hjälp min mamma har av sin sambo, han masserar hennes rygg, han kan lyfta saker åt henne, han skjutsar henne eftersom hon har slutat köra bil pga minnesproblem/minnesluckor.

När jag blir äldre är jag ensam och kan inte räkna med att mina barn ska ha tid/lust att hjälpa mig hela tiden. Det känns lite jobbigt och sorgligt.