Tankar en tisdagskväll

Så här en mörk novemberkväll, blev jag lite filosofisk när jag satt och tittade på vår fantastiska tvååring som under glatt småprat "kokade kaffe" åt mig på sin leksaksspis. När jag satt där och såg denna otroligt trygga och fullständigt lyckliga unge som, precis som en tvååring ska, är säker på att mamma kan klara allt och att inga hinder finns som är oöverstigliga, kände jag mig plötsligt sorgsen.

Jag gissar att alla föräldrar, oavsett om man har biologiska eller adopterade barn, kan känna en känsla av att man skulle vilja skydda sitt älskade barn från att upptäcka livets alla avigsidor med allt från besvikelser till elakhet, men det som slog mig även om jag naturligtvis vetat det hela tiden, är att förutom alla de vanliga erfarenheterna ett barn ska göra genom livet, ska hon också ta sig igenom andra saker.

Hon ska förstå innebörden av att kusinen som växer i mosters mage kommer till sin mamma på ett annat sätt än hon och hennes kommande syskon. Att boken som mamma läser för henne om ett barn som växer i sin mammas mage men behöver få en ny mamma och pappa har med henne att göra. Att andra barn kan komma att påstå att hennes mamma inte är en riktig mamma (hjälp vilket skrämmade ord för ett litet barn!)Att hon ska upptäcka att hon inte liknar sin mamma och pappa utseendemässigt som kompisarna gör....
Allt detta som jag förstås hela tiden vetat kändes så brutalt när jag såg henne oförställda lycka och hennes ogrumlade tro på SIN ALLDELES EGEN mamma som löser allt (hon bad mig plocka ner månen härom dagen....)

Jag vet ju att detta förstås att detta är en del av livet och vet det bästa jag kan göra är att vara där och stötta henne genom livets alla upptäkter, både de goda och de tråkiga. Men ett ögonblick där jag satt jag där och ville hålla kvar ögonblicket och hålla alla tuffa stunder borta...