• Victor­ia70
    Äldre 17 Sep 20:38
    394465 visningar
    1375 svar
    +2
    1375
    394465

    Downs syndrom - Vi gjorde abort

    Idag är det 11 dagar sedan aborten. Tårarna rinner fortfarande på mig varje dag och jag känner en sån stor sorg och förlust. Visst har det blivit bättre, man jag vill så gärna ha ett till barn, men tiden rinner iväg. Har tidigare haft ett missfall och det har tagit tid att bli gravid igen och så slutar det i en abort.

     Hur lång tid tar det innan mensen är tilbaka igen och vågar jag försöka igen?

    Gjorde aborten efter 17 veckor och det var inte roligt. Orkar jag gå igenom samma sak igen, jag jag tror det, men då vill jag göra moderkaksprov istället för fostervattenprov då man kan göra det betydligt tidigare. Är det någon som har varit i samma situation som jag?

    Sorgsen

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-09 11:43
    I början av februari för 1 år sedan var det tänkt att vårt barn skulle ha kommit. Känner att jag vill uppdatera tråden med hur jag mår nu när det har gått en tid för er alla som behöver stöd i ert beslut. Livet går vidare och jag mår bättre.

    Klart att jag tänker på det barn som jag inte fick, men för mig var det ett val som var rätt för mig. Vi som är här och har varit i den här tråden har funnit ett stort stöd genom att känna att man inte är ensam. Här kan man älta, vara ledsen, glad, frusterad, arg eller bara läsa.

    Det finns många som gärna vill påpeka att det val vi gjort inte är rätt. Du som besöker den här tråden och tycker att vi fel som gjort abort pga. DS har rätt att tycka så och jag är medveten om att man kan tycka så, men skriv det inte här.

    Låt tråden vara ett stöd för alla som tagit detta svåra beslut att avstå från ett barn.

    Kramar till er alla superkvinnor!

  • Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort
  • Kattfl­ickan
    Äldre 21 Sep 19:20
    #31

    Hej,

    Skönt att se att  tonen ändrats på den här forumtråden. Jag kände mig rätt ledsen i söndags. Som ni uttryckt ovan, det går inte att gradera sorg.

    Victoria70: Vi genomförde aborten igår. Det var helt klart bland det värsta jag gjort. Det var plågsamt och sorgset, fanns inget positivt med det och när vi fick se vårt lilla foster så storgrät jag. På ett känslomässigt plan ångrar jag att vi genomförde aborten, saknar barnet som var en del av mig i 14 veckor. Men jag vet egentligen att det var rätt val, jag vill inte utsätta mitt barn för ett liv med downs syndrom. 

    Men nu är det gjort och jag hoppas att jag så småningom kommer att kunna gå vidare. Men just nu är jag ledsen och kommer att tillåta mig att vara det så länge det krävs.

    Gjorde ni en obduktion på erat barn? För oss var det lite olika bud från läkarna. En läkare tyckte att obduktion borde göras men kunde inte svara på frågan varför, vi vet ju redan att det var downs syndrom. En annan läkare kunde inte se någon vettig orsak till en obduktion, inget som skulle kunna hjälpa oss framöver. Så vi valde tillslut att skippa obduktion. Hade det varit ex. ett hjärtfel eller en missbildning som kunde vara ärftlig så hade det funnits en idé men nu kunde vi inte se någon.

    Millan
     

  • Äldre 21 Sep 19:31
    #32
    Kattflickan skrev 2010-09-21 19:20:47 följande:
    Hej,

    Skönt att se att  tonen ändrats på den här forumtråden. Jag kände mig rätt ledsen i söndags. Som ni uttryckt ovan, det går inte att gradera sorg.

    Victoria70: Vi genomförde aborten igår. Det var helt klart bland det värsta jag gjort. Det var plågsamt och sorgset, fanns inget positivt med det och när vi fick se vårt lilla foster så storgrät jag. På ett känslomässigt plan ångrar jag att vi genomförde aborten, saknar barnet som var en del av mig i 14 veckor. Men jag vet egentligen att det var rätt val, jag vill inte utsätta mitt barn för ett liv med downs syndrom. 

    Men nu är det gjort och jag hoppas att jag så småningom kommer att kunna gå vidare. Men just nu är jag ledsen och kommer att tillåta mig att vara det så länge det krävs.

    Gjorde ni en obduktion på erat barn? För oss var det lite olika bud från läkarna. En läkare tyckte att obduktion borde göras men kunde inte svara på frågan varför, vi vet ju redan att det var downs syndrom. En annan läkare kunde inte se någon vettig orsak till en obduktion, inget som skulle kunna hjälpa oss framöver. Så vi valde tillslut att skippa obduktion. Hade det varit ex. ett hjärtfel eller en missbildning som kunde vara ärftlig så hade det funnits en idé men nu kunde vi inte se någon.

    Millan
     
    Vill även beklaga din stora sorg! Hoppas att ni har många nära och kära som kan stötta er under denna svåra tid!

    *kramar om*
    *Ängeln Aaron* Turid och Triton
  • Äldre 21 Sep 23:05
    #33

    ledsen att höra, vad jobbigt det måste vara såhär tätt inpå! håll ut och vet att det blir bättre även om vägen dit är lång och man aldrig riktigt blir den samma. fick själv skriva på abortgodkännande tidigare i år, då de upptäckte att vår lille son hade trisomi 18. så totalt omänskligt att behöva göra något sådant. så fruktansvärt traumatiskt alltihopa, det var som jag totalt förlorar tilliten och tron på livet. på den planerade födelsedagen tände vi ljus och flyttade undan vår lilla ask med ultraljudsbilderna och våra andra små minnen från sovrumsbordet och försökte tänka att nu låter vi dig gå, men såren finns kvar. skickar tröstekramar från en syster

  • Victor­ia70
    Äldre 27 Sep 12:56
    #34
    hiron skrev 2010-09-21 23:05:16 följande:
    ledsen att höra, vad jobbigt det måste vara såhär tätt inpå! håll ut och vet att det blir bättre även om vägen dit är lång och man aldrig riktigt blir den samma. fick själv skriva på abortgodkännande tidigare i år, då de upptäckte att vår lille son hade trisomi 18. så totalt omänskligt att behöva göra något sådant. så fruktansvärt traumatiskt alltihopa, det var som jag totalt förlorar tilliten och tron på livet. på den planerade födelsedagen tände vi ljus och flyttade undan vår lilla ask med ultraljudsbilderna och våra andra små minnen från sovrumsbordet och försökte tänka att nu låter vi dig gå, men såren finns kvar. skickar tröstekramar från en syster
    Visst tar det tid. Tre veckor har gått sedan aborten. Jag kommer att hitta tillbaka till allt det roliga igen, men känner mig fortfarande sorgsen inom mig.

    Millan 75. Hoppas att du mår lite bättre. Det kommer att ta lite tid och man måste få gråta, älta och bara vara en stund efter en sån här händelse i sitt liv.  Jag försöker ta tid för mig själv och endast göra det jag verkligen vill göra. Vågar tacka nej till sådant som jag inte vill göra utan att få dåligt samvete. Livet är inte detsamma just nu..
  • Mamisi­ta
    Äldre 27 Sep 23:33
    #35

    Brukar undvika sådana här trådar just för att det alltid blir påhopp och "tävling" om vem som får sörja ett förlorat barn men kände ändå att jag ville skriva några rader till dig ts.

    Oavsett orsak, varför man tog det beslut man tog så är det en sorg precis som Rebecca R säger (som för övrigt skrev ett riktigt bra inlägg). En sorg över det som inte blev. Så tillåt dig att sörja, vara arg, gråta...med tiden blir det bättre men man glömmer aldrig. Tycker det är så tråkigt av människor att skuldlägga någon i denna situation och inte kan visa empati och förståelse för sorgen om än man skulle ha tagit ett annat beslut. Tack och lov är det inte alla som tvingas stå inför något som detta och jag tror att det är väldigt enkelt att tänka att man skulle göra si eller så innan man själv är en liknande situation. Det är egentligen en rätt så omänsklig situation att hamna i att behöva ta ett beslut man aldrig trodde man skulle behöva ta. Många kramar till dig och din familj!

  • Äldre 28 Sep 10:37
    #36
    RebeccaR skrev 2010-09-20 18:49:14 följande:
    Jag blir uppriktigt förbannad när jag läser att TS blir "anklagad" och "påhoppad" för att hon valde att avbryta sin graviditet och att det inte skulle passa att skriva om det i detta forum! Att det ska "sticka i ögonen" hos andra änglaföräldrar kan jag inte alls förstå (änglaförälder som jag själv är!) Varför skulle inte hennes inlägg passa i änglarummet och dessutom under kategorin avbruten graviditet? Vilka är vi att döma att TS gjort rätt eller fel i att avbryta sin graviditet pga DS? Även om jag själv inte skulle ha gjort det (något som jag även ansåg innan jag blev änglaförälder) så är det något som var och en i vårt svenska samhälle har rätt att göra. Alla kanske inte behöver älska det beslutet, men att gå in här och skriva anklagande ord till TS när hon befinner sig mitt i sorgearbetet (och kanske tom en del samvetskval) är för mig helt obegripligt!

    Jag är själv lite av en "veteran" här inne nu i änglarummet och jag är inte alls speciellt aktiv sedan en tid tillbaka... (jag har sett såna här trådar om avbrytande pga DS förr och då var det då ingen som surnade till...) Men när jag var nydrabbad var detta forum en stor hjälp i mitt sorgearbete och jag vet inte hur det hade gått för mig om jag inte haft änglarummet och alla de fantastiska och stöttande vänner som finns här inne! För mig känns det som en självklarhet att de som förlorat sitt barn på ett eller annat sätt (självvalt avbytande pga något som är förenligt med liv eller inte) ska kunna komma hit och söka stöd! Om man nu anser att det är så himla fel det TS gjort.... ja men LÅT BLI att skriva nåt alls då!!!!

    Jag blir också arg över detta "jämförande" i sorg som jag så ofta ser här inne! Vem det ska vara värst för... Sorgen upplevs olika av var och en och det värsta man varit med om... ja det är också det värsta man varit med om, även om det handlar om att man avlivat sin hund eller sett hela sin familj sprängts bitar under krig... Oavsett vad man varit med om anser jag att man ska låta bli att jämföra! Ja, TS valde själv att avbryta... Men får hon inte tillhöra änglarummet för oss som mist och sörjer barn pga det?

    En stor kram till dig TS! Jag dömer dig inte även om mitt beslut förmodligen inte varit det samma och i mina ögon är du en änglaförälder likvärdig med mig själv (även om våra historier skiljer sig en aning, men slutet är det samma, ett förlorat barn!)!
    Ett fantastiskt och rörande inlägg av en till synes mkt klok kvinna.
    Jag är själv inte änglaförälder och kan således inte sätta mig in i er situation eller era känslor, men mitt hjärta värker för er som inte har era älskade barn hos er i livet.

    Hoppas att ni i framtiden allihopa får det stöd ni behöver i detta forum och att de hätska och elaka kommentarerna försvinner.

    En kram till er allihopa!
  • Kattfl­ickan
    Äldre 5 Oct 21:24
    #37

    Tror att det tog ett tag för mig att mentalt fatta att jag verkligen inte är gravid längre. Kroppen har återgått till "normaltillståndet" och det känns konstigt. Innan hade jag något stort att se fram emot och nu känns allt bara tomt. På jobbet idag var det en annan tjej som pratade om att hon hade börjat känna sparkar. Kom på mig själv att fundera över när jag skulle känna det...tills jag insåg att jag inte är gravid längre...mitt barn hade downs syndrom och jag gjorde abort

    Dessutom har jag jättesvårt att acceptera att det bara var slumpen som gjorde att vårt barn fick DS. Jag funderar mycket över om mina ägg kanske är dåliga, om jag kanske är en av de få som har den ärftliga varianten. På nåt sätt vill jag kunna förklara det hela. Att veta att man är 1 av 500 gör mig bara frustrerad och jag har så svårt att acceptera att jag skulle ha den oturen, även om jag vet att det är någon som måste ha den.

    På ett sätt så känns det ännu jobbigare nu än precis efter aborten. Allas liv fortsätter fast mitt är ju fortfarande förstört. 

    Jag blöder fortfarande fast det har gått 2 veckor, är det vanligt?  

    Millan 

  • Victor­ia70
    Äldre 7 Oct 11:48
    #38

    Känslan är precis densamma för mig. Tog ett tag att förstå att jag inte är gravid, nu känns det som om jag aldrig har varit gravid, att det bara var en dröm. Känslan jag har nu är tomhet och jag känner mig sorgsen. Hade svårt att möta andra från börja då jag hade svårt att acceptera att  allas liv fortsätter, men mitt stannade av.
    Jag hade svårt att träffa andra gravida och små bebisar i början, men det har blivit bättre, men jag håller mig på avstånd. Var folkskydd och ville bara vara hemma och bara vara med mig själv och med familjen. 
    Första dan på jobbet fick jag dessutom veta att en kollega till mig var gravid, blev så sårad, jag skulle ju också vara gravid. Jag har inte pratat med henne om hennes graviditet, orkar inte. Jag har nog inte accepterat att det inte kommer att komma nån  bebis till mig.

    Jag blödde i drygt 2 veckor, men det kom stötvis, ibland ingenting under en dag och ibland lite grann. Tror att det är olika hur lång tid det tar beroende om man har fått göra en skrapning efteråt eller inte och hur kroppen återhämtar sig. 

  • Äldre 7 Oct 16:45
    #39

    Hej får man följa med i denna tråd? Har precis som er andra gått igenom samma sak nu i dagarna.

  • Äldre 7 Oct 19:50
    #40

    Hej tjejer.

    Jag har inte gjort en abort pga DS, men jag valde abort av en annan orsak, bl.a. för att min graviditet var en högriskgraviditet. Ingen sa att det var omöjligt, och det finns exempler på andra i samma situation där allt har gått bra. Men min man och jag valde att avbryta graviditeten, efter att ha upplevt vårt livs shock och levt i en dimma av sorg, och grubblat och tänkt i tre veckor. Jag var i slutet av vecka 11 när jag gick igenom aborten. Vi hade varit ofrivilligt barnlösa i 2,5 år innan jag blev gravid.

    Jag vil bara säga, att jag också har provat den där ofattbara sorgen som man går igenom, när man väljer att avbryta. Och jag känner med alla er som är mitt i sorgen just nu. Det är nu ca ett halvår sedan för mig, och jag tänker på det varje dag, och om min själ tidigare hade en vit bakgrund, så känns den för evigt ljusgrå efter aborten. I början var den helt svart, inte av dåligt samvete, men av sorg och saknad.

    MEN - jag har inte ångrat mig, för jag kände att vårt beslut var bäst för både barn och föräldrar, med de förutsättningar VI hade just då.

    Jag vet hur ont det gör, när man berättar om det för andra, och de kanske säger - Jaha, jag skulle absolut ha fortsatt. Det är klart att andra människor kan träffa andra beslut än en själv, men man har inte alltid lust att höra om det. Man är så skör och osäker just då. Men på det sättet lär man sig att bli ödmjuk. Jag brukar tänka för mig själv:
    "Ja det kanske du tror just nu, men du har bara haft några minuter att överväga något (medan jag berättade om det), som för mig var hela mitt liv under flera veckor. Mitt beslut var genomtänkt och du är inte jag, och jag är inte du".
    Nu har jag lärt mig att leva med det, precis som man måste med alla andra sorger i livet.

    Det gör också ont att se dem, som har valt att gå vidare. Men man måste hålla fast i sin egen lina, och följa den väg man själv har valt. Det gör också ont att se dem, som aldrig har behövt ta ställning. De som bara blev gravida, och där allt går bra. Det gör ont för att man saknar det man själv hade hoppats på. Inte för att man vill ha deras barn. Men jag lovar, det blir bättre igen!

    För mig gick det ungefär 8 veckor innan jag fick mens igen. Det var lite som en seger när den dagen kom, för då gick mitt liv liksom vidare. Innan dess var jag i någon slags limbo, där jag inte var gravid och heller inte kunde bli det.

    Jag tänker mycket på er, och tror på att allt kommer att bli bättre. Man klarar mer än man tror, och man blir ofta klokare på vägen. Var ödmjuk mot andra, som inte förstår dig. De har inte förutsättningar för att förstå.

    Du är inte ensam!
    Stora kramar til alla änglamammor och andra sympatisörer :) 

Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort