Kelly1994 skrev 2010-10-02 10:25:42 följande:
Jag var väldigt kär i en kille i nästan ett år, han la inte märke till mig, trots att vi ibland bodde tillsammans. Efter MYCKET strul, som bland annat handlade om hans syster som låtsades vara han på fb för att dryga mot mig, så GAV JAG UPP. Jag som hade haft ätstörningar i flera år hade ingen speciell period (försökte inte svälta mig själv just då och spydde bara av gammal vana), orkade bara umgås med familjen. Jag umgicks med min bror och var som en fisk i vattnet, gick med strömmen.
När min bror frågade mig om jag ville hänga med till en kompis så tänkte jag en liten stund och sen bara gjorde det. Jag tänkte inte på vilka som var där eller vem som såg bra ut.
Dagen efter så kontaktade en kille som var där mig. Då förstod jag att han var intresserad. Jag fattade ingenting. Äldre, snygg, söt och blyg, varför skulle han vilja träffa mig? Vi blev tillsammans. Jag fortsatte tänka så där i flera månader tills jag insåg att när jag tänker på det sättet så förolämpar jag endast honom, eftersom jag nästan såg ner på honom för att han ville vara med mig.
Efter några månader så var jag lycklig, jag hade en fantastisk kille, och jag TYCKTE OM MIG SJÄLV. Efter ÅÅR av behandling med ätstörningarna så var det att träffa honom som hjälpte. Som en ängel som sänts till mig.
När man stänger en dörr så öppnas en annan automatiskt. Jag skulle inte ha träffat honom om jag inte hade givit upp med den andra killen inom mig först.
Idag är jag helt frisk från ätstörningar!!
(Förlåt för att det blev ett väldigt konstigt inlägg, är lite tankspridd idag.)
Livet är allt bra härligt :) Det är de korta stunderna av lycka som gör livet värt att leva sägs det, och det är minnena av härliga saker som får en att orka ta itu med de jobbiga!
Om jag skulle dö imorgon, och få frågan om jag ville göra om det, så skulle jag utan tvekan gjort det! <---- Det är mitt nya motto :) Man kan må dåligt perioder ju, men på det stora taget är det varma, sköna så mycket mer värt!!