Hjälp! Ska vi välja LVU eller finns det annat vi kan göra?
Jag är bonusmamma till en kille (A) på snart 17 år med diagnosen svår ADHD med autistiska drag och svåra koncentrationssvårigheter. Han har sedan han var 10 år bott hos mig och sin pappa, i familjen bor även våra 3 gemensamma barn i åldrarna 15, 14 och 4. Han flyttade hit på grund av att vi gjorde en anmälan till soc. att hans mamma inte tog hand om honom ordentligt och att han bytt skola tiotalet gånger. Vi har i efterhand fått veta att A redan i tidig ålder manipulerade mamman och pappan med diverse lögner om hur dåligt det var i de olika hemmen... ett beteende som han fortsatt med fram tills förra sommaren då jag såg till att vi satte oss ner allihop och körde med öppna kort. Efter det så har mamman och pappan alltid dubbelkollat med varandra och det fungerar till och från relativt bra.
Det här manipulativa beteendet som han har, går ut mest på att han ljuger och hittar på olika saker för att få andras medömkan och därefter deras stöd eller att han slipper undan med dåligt beteende. Oftast att han ljuger om mig och sin pappa, det har gått så långt att skolan i högstadiet gjorde en anmälan till soc... Han ljuger även för oss och jag lovar det är stört omöjligt att se om han ljuger eller inte.
Vi märkte tidigt att allt inte var helt ok med A's beteende och inlärning, när han gick i femte klass bad vi skolan om en utredning... den påbörjades när han gick i sjätte klass. Sen slutade ansvarig personal och utredningen föll mellan stolarna. Först i åttonde klass lyckades vi få utredningen vidare och A fick då diagnosen ADD, i nionde klass gjordes en djupare utredning och A fick diagnosen som jag skrev inledningsvis. A har aldrig accepterat några av dessa diagnoser, detta har vi försökt få hjälp med hos både BuP, neuropsykiatrin och soc, utan några större framsteg. A var fram tills sommaren efter åttonde klass en tyst och lugn kille som sällan ville vara med kompisar utan ville vara för sig själv på fritiden. På sommarskolan efter åttan träffade han en tjej som han blev ihop med. Vi tyckte först att det var jätteroligt att A äntligen kom ut ur sin instängdhet och frivilligt började aktivera sig på fritiden. Men ganska snart började han strunta i regler som vi har hemma, strunta i att komma hem, började röka, snusa och dricka alkohol samt började umgås med personer som inte var riktigt bra för honom (kriminalitet, narkotika och andra sociala problem) hans manipulativa beteende blev värre och värre och tillslut gav hans flickvän upp. A började nu försöka leva upp till att vara en player (en kille som har haft sex med många tjejer) något som han snart lyckades med. I nionde klass hade han ungefär 30 % närvaro, eller ja han var på skolan men inte på lektionerna... Han går nu på individuella programmet, eller ja han skolkar nu från individuella programmet. Dock inte lika mycket för han trivs bättre där och har en suverän lärare. Men han har mycket svårt med impulshanteringen och blir därmed mycket påverkad av kompisar och diverse flickvänner, viktigast för A är att kompisar och tjejer tycker att han är cool, tuff osv. Då är dom alltså 100 gånger viktigare än skolan och familjen... fast vi vet att han egentligen inte tycker så... Han utnyttjar även sitt manipulativa beteende till att låna pengar av såväl vuxna som ungdomar, pengar som han sen struntar i att betala tillbaka vilket leder till att vi får betala eller att personer jagar och misshandlar honom.
Det är mycket svårt att sammanfatta, det är rörigt för oss oxå. Sedan sommarlovet efter åttan har vårt liv bestått av konflikter med A, löften som bryts av A, ilska i och från oss som äter upp det positiva som A behöver. Efterlysningar av A, söka efter A, oroa sig för A, ihärdiga, ältande och återkommande diskussioner med A pga att han inte vill/kan acceptera lagar och regler, att ingen ska få bestämma över honom osv. Vi har även ständigt fått försvara oss inför andra som A har ljugit för... Sedan hösten förra året har han haft en kontaktperson på soc, en man som i början ifrågasatte A's diagnos och som A manipulerade runt sitt lillfinger. Kontaktpersonen har nu äntligen efter alla våra skrik på hjälp börjat inse att A's liv inte är bra för honom och att han är manipulativ. Vi vill att A ska få hjälp att acceptera och förstå sin diagnos, få hjälp med sitt bekräftelsebehov som vi tycker att han har inför jämnåriga, och komma bort ifrån sitt negativa umgänge. Soc säger då att den enda lösningen skulle vara ett LVU med en placering på behandlingshem... nästa gång säger dom att A är för lite kriminell för att få igenom ett LVU... nästa gång är vi dåliga föräldrar och så går det runt... Vi har blivit ombedda att be om ett LVU, något som vi oxå har gjort. Men tiden går och inget händer, vi har varit i kontakt med socialstyrelsen för att fråga vad vi kan göra, men deras enda lösning var att dom ringde till vårt socialkontor och tryckte på. Vilket inte gynnade oss direkt kan jag ju säga... Vi har fått direktiv från soc att efterlysa A hos polisen varje gång han inte kommer hem, hos polisen säger dom att dom inget kan göra då A är gammal nog att vara frånvarande från hemmet på egen vilja, och att vi måste ringa soc... soc i sin tur säger att dom inget kan göra utan ett beslut och att utredning pågår samt att vi ska ringa polisen...
Till saken hör oxå (för att se hur soc kan se på oss) att jag är sjukskriven pga depression och reumatiska problem sen februari i år. Min man fick gå hem pga psykiskstress för 3 veckor sen. Vår 15-åriga dotter har problem med ångest och lättare självskadebeteende, 14-åringen har svåra problem med sitt temperament i hemmet. 15 åringen får hjälp på BUP, 14 åringen går en ART/Repulse kurs. Och vi lever på existensminimum pga skulder hos KF. En annan sak som kan ses som störande är att jag är utbildad socialpsykolog och att vi ständigt ber om hjälp... Vi bor i en liten stad. Det känns som om allt vore lättare om vi bara struntade i A, lät honom gå ner sig helt tills han blir lobbad, dödar nån eller liknande... då kanske han och vi kan få hjälp. Vi har funderat på att gå till socialnämnden själva och kräva hjälp, men vi vet inte vad vi ska kräva då A inte vill ha hjälp.
Finns det någon som har fått lite grepp av vår situation efter detta långa inlägg? Som har något tips om hur vi kan göra, vad vi ska göra?!?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-10-07 09:49
För att göra min mycket långa text kortare... Finns det något sätt man kan ge en 16-17 åring hjälp då han inte vill ha hjälp? Är enda sättet LVU?
Hur som helst, så jag har ju lärt känna en hel del som man bott med och jag vet att vissa har det gått så långt för att dom är helt ute på gatan, tyvärr. Det är tragiskt att det ska behöva bli så.
fast han trivdes JÄTTEBRA där men problemmet var att han rymde därifrån för ofta på sistone har inte hänt tidigare. han sa att han mår dåligt o ville ta sitt liv. Då var dom tvungen att söka HVB hem åt honom nu snarast han kommer att flytta imorgon det känns jätteledsamt. Vi har inte annat alternativt. Socialtjänsten var också jätteledsen över detta o ville göra honom bästa.