ni måste låna följande böcker på biblioteket:

jag vill ha ett liv och forstättningen: kanske ett liv. handlar om en tjej med adhd.

snacka om att känna igen sig..... lite jobbigt att läsa. men fick mig att bli övertygad om att jag måste utreda min dotter.

samt bokenvuxna med adhd - detta är min bibel! av vanna beckman

är 36 och nyligen utredd och fått diagnos och nu medicin och kan bara säja att kämpa på och se till att få utredning. äntligen kan jag arbeta igen 75% (det trodde jag aldrig att jag skulle klara).

mitt liv är äntligen värt att levas. även om man ibland kan tycka att det är ett småproblem att inte fixa att vika in tvätten. men det är ju så himla många småproblem i livet. fylla diskmaskinen tömma diskmaskinen, sortera in det i hyllorna. sortera smutstvätt, tvätta, hänga, sortera och hänga tvätten. bara välja vilken jäkla ketchup man skall handla i affären. varje liten grej blir till slut alldeles för mycket och man går in i väggen eller gör sig ovän med allt och alla och har det allmänt stökigt.

kram 

be att få prova ritalin istället.

mår mkt bättre än vid concerta har ej provat strattera 

Jag har också social fobi och panikångest. Men det beror på min ADHD - när jag tar min medicin för adhd påverkas även panikångesten och den sociala fobin och är nästan borta

Samma här. Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu... Fattade inte varför jag somnade på lektionerna. kunde verkligen inte hålla mig vaken.

Vad kul att tråden ha levt vidare (va med lite i början).

Har själv ADD och äter Ritalin men tror också att jag har AS.

Tack för en fantastisk lista i trådstarten!

Den är underbar och täcker in det mesta

Några frågor bara:

Är det någon som är ljuskänslig? 
Har alltid varit extremt känslig mot ljus och mot vind. När jag är ute och promenerar måste jag både ha solglasögon och mössa (kan ju se lite fånigt ut ibland).

Samt känslig för lukter och äta på restaurang?
Hade extremt svårt att sitta och äta med andra i skolan både för att jag kände mig ut tittad och för att det luktade så hemskt i skolmatsalen. 

 

Jag har inga problem att sitta själv och äta men har väldigt svårt att gå bort på middag eller sitta i ett sällskap på restaurang.

Det är väldigt jobbigt när man blir bortbjuden på middag (helst hos nya bekantskaper) och behöva bortförklara sig och hitta på något ljug.

Känns väldigt pinsamt att säga att jag som är 37 år inte vågar komma hem och äta hos er då jag är rädd för att ni ska sitta och titta på mig när jag äter.....  

Någon som har något tips? 

Jag hade "tur" som varit i kontakt mycket med BUP när jag gick i skolan.
Men då fanns det tyvärr ingen diagnos för tjejer att få....

Var bara besvärlig och bråkig och skolvägrade redan i 1:a klass och de skyllde på min mamma att hon hade svårt att uppfostra mig.... 
Samt mamma och pappas skilsmässa. Samt att min far var alkoholist.

Men alla papprena fanns sparade på något arkiv och jag kunde beställa hem kopior. Va jättebra hjälp när jag gjorde min utredning.

Inte ett ord stod det  i Bup papprena om eventuellt adhd (eller hette väl mbd då)!!!. Var i början på 80 talet och framåt. Sen dess har jag hela tiden varit i kontakt med psyk till och från och inte en enda har fattat vad som varit fel på mig.........

Nu fått ADD diagnos - tror min mamma tycker det är skönt att få ett kvitto på att det inte är hennes fel.
Bara för att jag läste en artikel i tidningen om en kvinna som hade ADD och visade den till min psykolog och jag sa att jag tror jag har ADD - då sa hon det tror jag också. Men herregud efter typ 30 år så får jag själv sätta min diagnos.... 

Varför pratar dom inte mer i skolorna om detta?
Blir så förbannad när jag tänker på det!!!
Får lärarna ingen information om flickor med ADHD på sin utbildning?
Tror skolan skulle kunna hjälpa till och rädda många barn från att hamna i utanförskap om de bara får hjälp och medicin (då kanske de inte skulle hamna i drogmissbruk).

Jag tror många tjejer känner sig som jag gjorde - missuppfattade och de känner att något är fel på dom men ingen och inte de själva heller.

Jag menar har alltid haft grava problem i skolan och hamnat i dåligt sällskap under tonåren.
Bara rena turen att jag inte har börjat dricka och använda droger.

Min yngsta dotter är 7 år och hon är precis som jag var. 
Men vet inte riktigt om jag redan nu skall söka för utredning? - problemen är inte så stora (ännu...)
Här skriver jag om hur förbannad jag är för att ingen gjorde något för mig - så jag har väl själv svaret på den frågan. 
Vissa säger att jag skall vänta tills det blir tydligare problem.
Vad säjer ni?
Jag vill inte heller sänka hennes självkänsla med att hon inte är som alla andra (men det vet hon nog redan).

 

Strulmaja - nu ser jag att du svarar på alla frågor 
Kram till dig som orkar läsa igenom 
Tro inte bara att det är jag som skrivit det där knasiga inlägget.... 

Detta är den bästa tråden på FL och herregud får man inte svar på något man undrar så får man väl skriva igen!
"Här" i denna tråden måste vi alla ta hänsyn till varandra och inte känna sig utanför eller bli trampad på tårna.
Vi allra flesta sitter ju i samma båt

Jag tycker det är skönt att kunna vara anonym men för det är det inte ok att bete sig hur som helst.
Men visst får man också bli arg och uttrycka det.

Kram till er alla underbara människor - anonyma eller inte.

 

För mig fungerade inte concerta (fick ångest på kvällarna när medicinen gick ur kroppen) nu äter jag ritalin 40 och skall ta 20 på dagen (men har svårt att komma ihåg denna).

Jag som har otroligt svårt att få någonting gjort och helst bara sover hela dagen märker en otrolig skillnad.
Dock inte tillräckligt - skulle vilja få högre dos och förhoppningsvis få mer gjort.

Min läkare tycker jag skall prova och blanda ritalin och en annan medicin (minns inte vad den hette men det är en sådan som det tar någon vecka innan den funkar). Men skall köra på ritalin ett tag till.

 

Någon som har boendestödjare?
Hur fungerar det? 

Slänger mig in lite då och då...
Härligt att höra att det är fler som blir hjälpta av medicinen!

Ni som tar Ritalina hur mycket tar ni?
Jag tar 40 mg på morgonen och 20 mg på dagen.
Det funkar bra på morgonen men jag glömmer det ofta på dagen.
Men när jag tar även på dagen så känns det som dosen är för låg.

Toppen med en App - det hade verkligen behövts!
Nu sätter jag min mobil på ringning var 30 minut bara för att jag inte skall fastna i det jag håller på med.
Kanonbra om man skulle kunna lägga in städning, dusch och att det är matdax.
 

Det är så skönt att höra att det är fler som tycker det är svårt med barnen !!

Har sån himla ångest för att jag inte gör tillräckligt mycket med dom.
Och för att jag inte tycker det är roligt att leka.
Har extremt svårt att VARA HÄR OCH NU och det måste man nästan kunna vara när man är med barnen.

Går hos en kognitiv expert (tror jag det heter) och hon hjälper mig i vardagen.
Hon hjälper mig så himla mycket - vet inte vad jag skulle gjort utan henne <3
Dels så säjer hon att vi skall hitta saker som både jag och mina döttrar tycker är roligt (svårt).
Och så säjer hon att barnen klarar sig att leka på egen hand... och jag (hon) gillar inte heller att leka med mina barnbarn - jag (hon) tycker det är tråkigt... ( så underbart att höra att man inte är alldeles ensam i detta ).

Jag har också dåligt samvete för att mina barn får sköta sig mycket själva. Tex fixa mellanmål och ibland frukost. Men samtidigt tycker jag att det är bra att de klarar att ta egen mat och ta undan mm. Packa sina egna väskor till skola, gympa och sportaktiviteter. Vissa av deras kompisar (helst den yngsta) har föräldrar som gör allt för dom och de står helt handfallna när de är här och jag ber dom hjälpa till att duka fram eller när jag inte hjälper dem att ta på sig kläderna. 

Vet era barn och deras kompisar och andra runtomkring om ert "handikapp"?
Har en dotter som är 8 och en som är 11. De vet att jag äter "pigg" medicin så jag ska komma upp lättare och inte sova hela dagen. Nu ser jag på dom att dom börjar förstå att vår familj inte är riktigt som andra familjer. Min äldsta dotter tittar liksom igenom mig och det ser ut som om hon tycker att jag är konstig. Min man säjer att jag måste prata med barnen om detta och förklara vad som är fel på mig. Medans jag inte vill göra så stor affär av det utan prata och förklara lite då och då. Hur har ni gjort?