ADD symptom hos vuxna

Hur mycket kan man stämma in på beskrivningen utan att få diagnos? Jag tror banne mej inte att jag kan avskriva ett enda "symtom". De är så himla väl en beskrivning av mej på så många sätt. Däremot har jag väl antagligen inte den grövsta varianten då jag liksom kan komma på mig själv med mina brister och faktiskt fixar att tvinga mig själv till att göra vissa saker emellanåt hur tråkiga de än är och hur rastlös jag än är under tiden. Har bl.a. därför fixat att hålla ett hyfsat högt betygssnitt genom hela min skolgång och även nu på universitet. (Impulsivitet är däremot inte ett problem och jag har tillräckligt bra självdisciplin för att aldrig tillåta mig för att fastna i något slags missbruk. Internet/informationsberoende är väl iofs. också ett slags missbruk på sitt sätt...)

Jag har fått en (felaktig? -Personligen är jag ganska säker på att så är fallet) dyslexi-diagnos eftersom jag är så långsam och även har ett nedsatt arbets-/när-minne. Därigenom får jag längre tid på prov och möjlighet att sitta avskilt och skriva, vilket räcker bra för att jag ska prestera som genomsnittet eller strax över då jag faktiskt är rätt smart och har lätt för att lära mig (logiken - inte årtal, namn eller annan nonsensfakta). 

Jag skulle dock så gärna vilja kunna få göra utredningen bara så jag antingen kan få det avslaget (ligger för nära "frisk" i spektrumet) eller bekräftat (få diagnos). Tyvärr är ju Sverige ett j***a U-land när det gäller detta och köerna är årslånga, så vet inte om det är värt att kämpa så med något som kanske i slutändan inte visar sig vara något. Dock gör vetskapen om att det finns medicin och att den fungerar (jag har ...ehm... provat) det ännu svårare att bara släppa frågan. 

Vad är era erfarenheter? Hjälpte det att få diagnos? Är man så restriktiv med medicin som det verkar (J***a trygghetsberoende land där allt är "farligt".) och om man inte har så allvarliga problem så att man kan visa upp misslyckade betyg, förstörd ekonomi, missbruk och depression så har man ingen hjälp att räkna med?

Nu är ju inte jag direkt någon kunnig, men jag går i samma tankar själv, se ovanstående inlägg. Precis som du känner jag igen mig väldigt väl i beskrivningen och då borde det väl vara högst troligt att man har diagnosen förutsatt att inte andra orsaker kan förklara det. Eller ska man se allt detta som ens personlighet? Det är väl inte direkt så att jag direkt ogillar min personlighet, men lite mer fördelaktiga egenskaper hade ju varit tacksamt... Framförallt hade det gjort livet lättare om man kunde prestera lite mer konsekvent, inte som nu att göra superväl ifrån sig på ens specialintressen och vara helt värdelös på allt annat typ vardagssaker som att inte tappa/glömma grejer överallt o.s.v. Effektiv/Produktiv är nog något jag aldrig kommer att bli känns det som. (Finns det något yrke där det är viktigare att göra saker rätt än att få mycket gjort? -Jag hoppas verkligen det...)