Fick nyss veta att jag har HIV

Ja det är bra att medicinerna finns och du kan leva ett långt liv med dom. Dock många biverkningar på sådan medicin.

Okej allesammans, i morgon ska jag åka hem till mina föräldrar och berätta...
Jag är så nervös, har världens största klump i magen.... fyyy
Hur ska jag säga det?! Det kommer ju att krossa dem totalt.

Det kommer att bli bra! Dina föräldrar kommer antagligen bli chockade och ledsna men nu är det ju som det är. Sjukdomen finns där och de kommer att få acceptera det. Det verkar ju som att du har fått lite mer kött på benen och mer information. Dessutom så är det ju inte längre en dödlig sjukdom, sorglig.. ja.. men dödlig är den inte så länge du tar de mediciner du ska ta.

Även fast det kanske känns ytligt så vill jag ändå ge dig en stor kram! Jag vet inte hur det känns att ha fått ett sånt besked (att jag har HIV alltså) men jag kan förstå hur nervös du är. Det kommer att gå bra. Om de inte känner sig trygga med de svar de får ifrån dig så be din kurator att prata med dem eller visa dem sidor på nätet, alla över mig här i tråden har gett superbra tips och råd.. visa dom det.

Håller tummarna för att det ska gå bra med dina föräldrar i dag! Även om de kommer att bli chockade, ledsna upprörda osv, så kommer det att gå över.
Försök själv att tänka rationellt, även om det är svårt: HIV är ingen dödsdom, det är inte ens en sjukdom faktiskt. Du bär på ett virus, thats all! Egentligen går det, precis som någon innan varit inne på, att jämföra med diabetes: obehandlat är det farligt, med behandling krånglar det till ens vardag litegrann, men det är också allt.
Men människor är rädda, de flesta har nog fortfarande HIV-mannen, AIDS-delegationens otäcka informationskampanjer osv i huvudet, och glömmer att läget i dag är ett annat.
Stort lycka till, de kommer att bli ledsna så klart, något annat vore ju märkligt. Men håll i ditt huvud att detta faktiskt inte är världens ände: du hade kunnat få aggressiv cancer, bli tung narkoman eller drabbas svårt av en ny influensa och dö nästa vecka. Det är kanske inte så charmigt att tänka på andra som har det värre för att själv känna sig lite bättre till mods, men ibland tycker jag faktiskt att det kan vara befogat :) Också i ett föräldraperspektiv finns det faktiskt värre saker som kan hända ens barn än att det drabbas av HIV-smitta!

Jag tror att de kommer bli väldigt chockade p.g.a. rädsla. Som du själv skrev så finns det riktigt bra bromsmediciner idag, att drabbas av HIV betyder inte att man ska dö och du kan t.o.m. bilda egen familj!
Det bästa du kan göra tror jag är att ha med dig massor av information om HIV och hur det är att leva med och kanske kunna besvara en del av deras frågor som kommer dyka upp. Jag tror det kommer gå bra och förhoppningsvis kommer de att hjälpa till att stötta dig -för det är trots allt DU som behöver stöttning för det är DU som går igenom det här!

Sänder dig en stor varm kram!

Det kommer gå bra!
Jag vet att det inte känns så just nu men det blir lite lättare att berätta för varje gång man gör det.
Jag kan också säga att hittills har det inte blivit någon negativ utgång. Men se till att informera dem ordentligt när du har berättat. Så slipper du få en vän som undrar om hon kan dricka ur samma glas som du...De hände mig men det är den mest negativa reaktion jag har fått.

Håller tummarna för dig!

Berätta gärna hur det gick!! 
Förstår att det är jobbigt att berätta det för sina föräldrar, vänner och alla man vill berätta det för, men jag tror att alla kommer ta det bra ändå.. det jag menar är att jag tror inte någon kommer bli rätt och säga upp kontakten liksom.. Nu kan man ju leva lika länge som en människa utan HIV pågrund av de fantastiska bromsmedicinerna..

Kramar Malin 

Jag följer med i din berättelse. Hoppas att dina föräldrar tar det bra. Kram!

Hej TS!!

Vet på ett ungefär vad du går igenom, vilket enormt kaos det är! Jag fick också min hiv diagnos när jag var 20.
Du kommer att fixa detta, förhoppningsvis tillsammans med din sambo oavsett vad hans provresultat visar. Ni kan mycket väl gå ur det här stärkta som par och med en lång framtid tillsammans med barn och allt ni vill ha.
Risken att din sambo är smittad är mycket liten om det inte skulle vara så att det var han som smittade dig från början vilket inte är helt omöjligt.

Ni kommer att bli fantastiskt väl omhändertagna utav vården, och passa på att ta emot all hjälp ni får nu i början, det kan vara väldigt skönt. Era känslor kommer att åka bergochdalbana ett tag framöver, ena stunden kommer ni känna er starkast i världen och oövervinnerliga, andra stunder som om livet är slut och inte värt att leva och tiden därimellan kommer ni känna allt möjligt ni kan tänka er, men dett går över! Snart är allt som vanligt igen! :) Tro det eller ej... ;)

Försök att inte googla så mycket, det ställer till med fler frågetecken och oro än det ger svar, se till att prata med läkarna på sjukhuset tillsammans istället, de är uppdaterade, fördomsfria, vana att prata om det,  kan ge svar på era frågor och oftast är de dessutom helt underbara!  

Ibörjan kan det kännas som om man vill berätta för alla så att de vet vad man går igenom, men ett tips är att berätta för närmsta familjen först och sedan låta situationen lugna ner sig lite och livet börjar återgå till det normala och sedan berätta för dem som du/ni vill berätta för, både för er och deras skull. När ni berättar kommer ni mötas av massoir av tårar och massor av frågor och det är viktigt att ni är förberedda och pålästa för att undvika onödiga känslostormar...

Första tiden kommer att innebära en hel del spring på sjukhuset men detta kommer att lugna ner sig. När ni fått den hjälp ni behöver och de fått alla prover som behövs och de har koll på immmunförsvar och virusnivåer och beslutat om det är dags för medicinering eller ej så kommer du bara behöva gå och lämna prover ca 2 ggr per år.

När du/ni sen vill ha barn så är det inga som helst problem och risken att smitta barnet är så gott som obefintlig!!!!! Tro inget annat! Det har inte fötts ett enda smittat barn i Sverige på 2000 talet när mamman varit i kontakt med vården och följt rekommendationerna.
OM han inte är smittad och ni vill ha barn i framtiden så fixar ni det själva hemma med lite kärlek, en kondom och en medicinspruta :) Är din sambo också smittad så gör ni bara som alla andra, med mycket kärlek och utan kondom ;) Du kan föda vaginalt eller med kejsarsnitt du får välja själv om dina virusnivåer är under mätbar nivå vilket den borde vara eftersom att man sätter in medicinering i v16 om du inte har det sen innan. Efter barnets födsel så ger du retrovir (medicin) till barnet för säkerhetsskull, 2 ggr om dagen i 4 veckor. Du får inte amma barnet. Barnet kommer att testas vid födseln och ett par gånger till tills barnet är 20 mån. Om barnet inte har kvar några antikroppar i blodet så friskförklaras barnet helt. Det kommer inte att stå några anteckningar i barnets BVC journaler heller.

Ni kommer att kunna leva ett helt normalt liv precis som alla andra!

Jag är 24 år gammal, har en hiv-positiv sambo och ett barn samt är gravid med vårt andra! Första barnet fött med kejsarsnitt och andra ska förlösas vaginalt om jag inte går mer än en vecka över tiden, då blir det kejsarsnitt igen. Vi är alla friska, pigga, glada och har massor med vänner och familj som älskar oss precis som vi är och lika mycket nu som innan!

Vill du prata eller fråga något, eller träffas om du bor i Stockholm så hör av dig till mig ;) Du kan antingen inboxa mig här på FL eller maila mig på hivmamma@hotmail.com

Jätte stor kram till er!! Allt kommer att bli bra, hur det än blir!