Är det okej att en person som är sjukskriven (som inte klarar av att jobba) går ut på krogen och roar sig, reser eller tar en shoppingrunda på stan?

Och när det gäller "bara att söka vård och bli frisk" och "lätt att bli sjukskriven" så kan ju tilläggas att när det gäller psykiska sjukdomar i Sverige så fungerar det så här bra:

Man måste vara frisk för att över huvud taget orka vara sjuk.

Sjukhus som säger "Nej, vi kan inte ge dig en tid inom vårdgaranting (3 månader), så du får söka hjälp i något annat län". Läkare som inte förstår svenska (Som jobbar inom psykiatrin! Heja Sverige!) och kravet att man måste ringa och tjata, skickas mellan olika instanser, söka dyra behandlingar utanför den kommunala sjukvården, eller allra helst skära upp handlederna så kanske man får hjälp en vecka eller två. Lägg till felmedicineringar, att alltid träffa olika läkare från gång till gång (alltid när det står "Kontakta din läkare" någonstans så vill jag fan bara skrika. Vadå "min läkare"? Vad i helvete är det?)

Sedan verkar det ju som om en del av de blåögda idealisterna här inte ens känner till det där med arbetsbristen i Sverige, eller ens hur arbetsmarknaden fungerar över huvud taget. Det finns inte specialanpassade jobb för de som eventuellt skulle kunna arbeta några dagar i veckan, arbeta hemifrån eller klara av ett heltidsjobb under speciella förhållanden. Det finns bara i någon slags utopi som existerar exlusivt i era huvuden. Berätta gärna hur man flyttar dit, för jag vet många som skulle vilja bo där.

Onkel panter - jag vet det. Har skrivit i tråden innan. Men liksom att man kan må bättre vissa stunder trots feber kan man må bättre vissa stunder trots depression. Då måste man givetvis få göra saker man mår bra av. Som att t ex ta ett glad vin på krogen eller t o m dansa om det funkar den dagen.

Dålig jämförelse kanske.... Men lika lite som det finns förståelse för sjukskrivna som dansar trots depression, lika lite förståelse ska jag ha för dem om de får feber, sjukskriver sig och leker med sina barn.