Blev du misshandlad som barn, går det runt?

Jag blev grovt misshandlad av min mamma under många år, och JA, jag använder en del våld på mina barn i uppfostringssyfte.... men inte lika grovt som min mamma....

puffar för tråden! jag undrar undrar samma sak då jag är gravid och min sambo blev slagen och mobbad av båda sina föräldrar ofta under sin uppväxt. han är världens gulligaste nu, men man oroar sig ju för att hans uppväxt ska komma tillbaka när det blir jobbiga situationer med vårt kommande barn. jag är orolig att han inte ska kunna behärska sig när barnet trotsar osv..

hoppas du får många svar på din tråd!

Men anonym som använder lite våld i uppfostringssyfte.. på vilket sätt, tartt tag i armen eller örfilar eller vad?
Känner du att det är normalt för dig, eller känns det fel?

Jag personligen är en väldigt lugn person, mycket tålamod och så och jag tror inte att jag kan förändras..

Jag vart både misshandlad och sexuellt utnyttjad som barn.

Skillnande mot hur det var förr då man själv gick och bar på sin hemlighet, har jag gått länge och fått hjälp med allt som hände i min barndom. Jag har pratat och pratat och pratat...

Den dagen jag bestämde mig för och få egna barn var den dagen jag kände mig tillräckligt stark och hade på nåt konstigt sätt hittat nån frid med det som hade hänt mig. Jag har het enkelt gått vidare och bearbetat färdigt allt hemskt som hände mig.

Mitt barn är idag 3 år och ALDRIG har jag ens tänkt tanken att jag skulle slå henne eller göra henne illa på nåt annat sätt.

Inga flera som vill svara?

Jag blev misshandlad från jag vet inte när fram tills jag var 14 då jag sa ifrån...jag blev det av båda mina föräldrar. Jag har även blivit sexuellt utnyttjad av en av mina föräldrars gamla kompisar..men detta är inget dom vet om. Jag blev misshandlad dagligen av mina föräldrar..min far använde oftast skärpet..men spännet. D.v.s den metall delen..det blev ofta märken och det resulterade i att jag var tvungen att stanna hemma ifrån skolan. Min mor använde sig av allt hon fick tag på..om det var bestick..knivar o.s.v kunde hon kasta det på mig...man lärde sig skydda sig. Första gången minns jag...var när jag var nästan 4...då skulle mamma på en intervju och hon var stressad...hon gav mig flingor...hon hade egentligen lagat ägg men jag tyckte det var äckligt så jag bad om flingor. Hon blev arg och började slå mig på huvudet samtidigt som jag åt och sa en massa fula saker till mig..sa till mig att skynda mig o.s.v...jag som blev så nervös råkade ha ner skålen på golvet...Hon blev rasande och tog tag i mitt hår och slängde ner mig på golvet..hon sparkade på mig o.s.v..detta resulterade i flera blå märken och en fläskläpp...så här såg i princip min barndom ut..jag skyddade mina små bröder genom att lägga mig på dom när pappa eller mamma slog dom...jag lärde mig tidigt att mata..natta..bada och byta blöja eftersom jag visste att min mamma kunde bli aggressiv mot dom om dom inte gjorde som hon ville oavsett ålder...Jag såg detta varenda dag fram tills 14 års åldern..det var min vardag...då var det min far som var på väg att ge min en fläskläpp...men jag stoppade honom..jag såg honom i ögonen och sa...jag må inte vara särskilt stark men jag lovar dig..om du fortsätter så kan jag lova dig att en dag så kommer jag och mina syskon se till att du och mamma endast kommer kunna äta genom ett sugrör..detta kanske inte sker nu..men ilskan blir starkare...han blev helt paff och visste inte alls vad han skulle säga..efter det rörde inte han eller mamma oss igen...Jag kommer ihåg det här..glömmer det aldrig! Jag minns alla gånger dom slagit mig..jag har tre barn och tanken att någon eller jag skulle skada dom..det FÅR INTE SKE...jag har sagt det till min sambo..om jag lägger en hand på dom ber jag till gud att han kastar ut mig på en gång...aldrig att jag vill utsätta min barn för det jag gått igenom...då är jag hellre död!

Jag hade en period under tonåren som jag blev misshandlad av min styvmor både fysiskt och psykiskt.
När jag var ännu yngre blev jag sexuellt utnyttjad utav en person.
Min sambo blev misshandlad varje dag både fysiskt och psykiskt nästan under hela hans uppväxt.
Ingen av oss har aldrig någonsin slagit barnen (han har barn sen tidigare, vi har ett gemensamt).
Han är världens bästa pappa enligt mig, aldrig ens höjt rösten åt barnen. Det har jag gjort vid två tillfällen, alltså höjt rösten (inte skrikit). 
Men aldrig någonsin skulle jag eller mannen göra illa dem. Vi har båda fått uppleva sådant som ingen behöva skall, inte skulle vi göra någon annan illa då heller då vi vet hur hemskt det är. 

Min mamma slog mig och mina syskon. Hon svälte oss och var helt psykisk. drack mycket alkohol och betedde sig illa.
Jag har idag en dotter på 2,5 år och en liten i magen. Jag skulle aldrig någonsin bära hand på mina barn, aldrig låta dom svälta, neka dom hela, rena kläder. Aldrig sluta stötta dom eller säga att jag önskar att dom aldrig blivit födda..
Däremot tycker jag inte att jag är sådär överdrivet snäll heller, min dotter är inte bortskämd eller så. Däremot får hon så mycket kärlek både från mig och sin pappa, så hon kommer aldrig behöva tveka på vår kärlek till henne! 

Jo, givetvis påverkar det mig. Det finns där, än i dena dag. Men nej, jag för inte våld vidare. Och har faktiskt aldrig ens VART i ett slagsmål. Klart negativa, är att "ta emot" funktionen, som man lärde sig redan som barn, följer ekelt med som vuxe också, där man måga gånger borde bita ifrån, tar man emot ändå.

Möjligt att andra ser mig som översnäll, men det är inte samma sak som att INTE sätta gränser, för det gör jag. Och konsekvenser får allting, även om det inte är FYSISK bestraffning. Finns annat som biter bättre, och som uppnar upp till dialog istället, så man får ett samtal och samförstånd. Men i mina föräldrars fall var det blandning av alkohol och religös noja. Värsta tänkbara kombinationen. Kan inte hjälpa det, men jag är inte särskilt bekväm i deras sällskap än i denna dag. Och kommer förmodligen aldrig bli. Hur bra, dom nu äni efterhand försöker göra saker. Vissa saker försvinner bara inte. Det  finns för mycket våld och mentala övergrepp...

Jag är i vart fall tacksam, och stolt över, att jag själv insett både skillnaden på vad som drabbat mig, mot hur jag kan välja att agera mot andra, och är tacksam för insikten att kärlek föder kärlek. Och det är vad jag aplicerar på MIN omgivning.

Jag blev grov misshandlad som barn och tonåring. Bl a hamnade jag i fosterhem till slut när min mor försökte döda mig.

Det har lämnat sina spår. Bl a jätte dåligt självförtroende och framförallt skuldkänslor. Är själv mamma och skulle aldrig någonsin slå mitt barn eller ens vara hårdhänt. Jag får skuldkänslor av att bara höja på rösten och jag är nog en liten kycklingmamma. Jag mår psykiskt illa när mitt barn slår sig (såsom småbarn kan göra), jag har inget liv förutom att vara mamma. Dagis är inte på tal om. Varje helg planeras det vad vi ska göra under kommande veckan. Mitt barn ska aktiveras, stimuleras, leka med andra barn i lagom portion, jag avsätter ca 2 timmar per dag i hans rum enbart för att leka med honom (utan att prata i mobil eller hålla på med annat samtidigt) osv osv. Jag skämmer bort mitt barn. Det får i princip allt det pekar på. Jag är med andra ord livrädd för att mitt barn ska känna såsom jag gjorde. Vet att det också kan ge fel effekt. Men jag har precis börjat gå till en kurator för att jag är livrädd för att barnet börjar bli stor och inte längre behöver sin mamma. Jag är van vid att världen är grym och att det inte går att lita på några vuxna.