• Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

    Mån 20 dec 2010 16:03 Läst 15751 gånger Totalt 245 svar
    Anonym (Maskr­osbarn­et)
    Visa endast
    Mån 20 dec 2010 16:03

    Hejsan FL!
    Jag har nu sökt med lykta på nätet för att finna ett forum för oss vuxna barn till akoholister, eller andra missbrukare, men utan att lyckas. Varför inte starta en egen?

    Min tanke är att vi här kan få lov att spy galla till folk som som vet hur det är. Att kunna få råd om hur man ska tackla olika situationer, att tackla sina egna känslor, tankar och beteenden. Att få hjälp med sitt eget föräldraskap, när man inte har en bra förebild. Ja med andra ord en plats där vi kan diskutera allt vi känner att vi vill diskutera, med likasinnade och med möjlighet till anonymitet.

    De enda reglerna jag skulle önska att vi höll oss till är att vi behandlar varandra med respekt och värme. Att vi inte hoppar på varandra och anklagar varandra, utan framför kritik på ett bra sätt. Att vi kan se varandras brister och tillkortakommanden med en ödmjuk blick.

    Med förhoppning om en långlevande och godgörande tråd/ Maskrosbarnet

    Hos Prisjakt jämför du pris på barnprodukter!
  • Anonym (Maskr­osbarn­et) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 1 aug 2012 21:32 #231

    Känner inte dig anonym (svårt), men jag är fanimej stolt över dig ändå! Håller tummar och tår för att besöket blir lyckat och att han klarar det när det väl gäller också. 

  • Anonym (Skäms­)
    Visa endast
    Ons 1 aug 2012 23:46 #232

    Jag växte upp med en fin familj, barndomsminnen från när jag å mina 5 syskon växte upp och lekte mycket tillsammans. Vi hittade på mycket i min familj den perioden, grilla korv i skogen, pappa lärde mig att tälja visslor, fiskade, byggde kojor.. När jag började mellanstadiet kom allt att ändras. Mina föräldrar bråkade mycket, drack mycket.. Träffade aldrig mina mostrar/ kusiner längre, inga kalasoch om det blev ngt kalas hölls fasaden uppe. Hemma blev det bara värreoch värre. Mamma var speciellt hård mot min äldre syster som ofta tog hand om mig när mamma å pappa bråkade. Det min mamma sa till henne var grova fula ord som inte någon ska behöva höra. Vaknade en kväll av att dom bråkade högljudt och mamma bad pappa att slå min syster! Dock så gjorde han aldrig det. Var alltid min mamma som starta alla bråk, men pappa sa aldrig något. Vilket jag fortfarande inte kan förlåtahonom för.. Varje morgon var jag orolig för de körde ju inte precis nyktra dagen efter till jobbet. Det var stark öls sprit mån-sön.. . Skämdes varje dag i skolan och ville inte ta med kompisar hem då det låg burkar överallt hemma. Finns så mycket mer att berätta men det gör för ont att tänka på. Vet att mamma själv inte hade en lätt uppväxt och det har gjort att jag kunnat förlåt dom på det planet att jag kan umgås med dom idag.. Men förlåta helt? Kan man det..

  • Anonym (Får jag?)
    Visa endast
    Tor 2 aug 2012 06:12 #233

    Hej alla.

    Det är många ser jag som inte haft/har det lätt. Beklagar åt er alla.

    Jag undrar om jag "passar in" här?

    Min mamma dog när jag var liten så min pappa fick vårdnaden om oss flickor.

    Tyvärr var han alkoholist och narkoman.

    Varje dag var lika dan. Han var full/hög och vi hade ingen mat eller rena kläder. Barnen i skolan mobbade.

    Fick torka upp bajs och spya hela tiden.

    Var pinn-smala.

    Blev sexuellt utnyttjade av pappas kompisar som ofta kom dit för att "supa" ihop och ta droger.

    Jag var bara sex år.

    Vi barn flyttade och han gjorde vad kan kunde för att sluta sitt beteende. Men inget hjälpte.

    Jag älskar min pappa. Jag var minstingen och vi var bästa vänner (de få gånger han var nykter) vi hade ett speciellt band - jag och min pappa

    Han lyckade sluta - efter 40 år som alkoholist och 20 år som "pundare"

    Jag var 23 år när han dog.

    Skrumplever från alkoholen och hepatit C från drogerna - vilket tillsammans bildade en cancer-tumör i levern som sedan spred sig till ryggen.

    Jag och min syster satt bredvid han och höll i varsin hand när han dog.

    Jag skrek :

    NEJ PAPPA. DÖÖÖÖ INTE!!!!!!

    Och brast ut i gråt.

    Det var ju faktiskt min pappa.

    När han äntligen lyckades sluta med allt och hålla sig ren i flera flera månader så var det försent

    Jag saknar min pappa. Snart är det tre år sedan han dog. (gammal pappa som fick barn sent)

  • EvilEy­e
    Visa endast
    Tor 2 aug 2012 09:59 #234

    Båda föräldrar är missbrukare. Likaså jag. Daglig kamp.

    Får även höra att jag har känslomässiga störningar etc. Vet inget om det men det vore ju mest troligt efter en barndom av misshandel m.m.


    Damaged people are dangerous. They know they can survive.
  • Anonym (MR)
    Visa endast
    Fre 3 aug 2012 13:33 #235

    En sådan här tråd har jag letat efter. Verkar vara många av oss, tråkigt att höra, men skönt man inte är ensam ändå.
    Försöker göra en lååång historia kort.
    Min pappa drack alkohol under hela min uppväxt, minns inte varenda situation men minns de riktigt jobbiga stunderna.
    Han började som helgalkoholist och öppnade första spritflaskan fredag kl 16.30 och slutade dricka någon gång under lördagen när han gick i däck.
    Ibland var han  förhållandevis lätt att ha och göra med och höll sig framför TV-n och ställde inte till med så mycket problem. Detta var oftast första dagen han drack. 
    När han fortsatte drickandet på lördagen så brukade det spåra ur. Han gapade och skällde på min mamma om allt möjligt, kallade henne för hora och mig och mina bröder för horungar. Var otrevlig och hotade då och då med att skjuta sig själv (hade tillgång till jaktbössor av diverse slag)
    Mamma har aldrig druckit en droppe, hon skällde tillbaka men gjorde inte mycket mer. Hon har hållit sig vid honom i 40 år eller vad det kan vara nu.
    Han fortsatte sitt supande dagligen då han blev uppsagd från sitt jobb för en herrans massa år sedan.
    Idag är han 70 + och drabbades av en stroke för 2 år sedan. Han bodde kvar hemma ett tag, men blev allt mer förvirrad så mamma var tvungen att skicka honom till äldreboende.
    Jag har under dessa 2 år hälsat på honom en gång vid första julen och en gång vid något annat tillfälle. Han vart då förvirrad, kände knappt igen mig och betedde sig illa.. skällde och hade sig på mamma för att han var tvungen att bo där.
    Nu frågar jag inte ens mamma hur han mår längre när vi pratar i telefon. Har inga planer på att hälsa på honom fastän det bara är 3 mil från mitt hem. Önskar faktiskt livet ur honom. 
    Har själv druckit en hel del sedan min första folköl vid 16 års ålder när jag flyttade hemifrån.
    Förra året fick jag mina första blackouter vid en fylla. Fick ytterliggare blackout i början av detta året. min sambo hade blivit rädd att jag skulle skada mig själv eller andra vid det tillfället.
    Sedan dess har jag bara druckit behärskat, så fort jag känner mig påverkad byter jag till vatten att dricka.
    Tror mig klara av att hålla det till det. På 2 månader nu har jag inte druckit alls eftersom jag blev gravid :)

    Hur är det med alkoholism egentligen? Är det ärftligt? Vill inte utsätta mitt framtida barn för det jag och mina bröder gick igenom. Så frågan är om man kanske ska lägga ner alkoholen helt även efter graviditet och amning är över. Vore dock tråkigt att inte kunna unna sig en mellanöl då och då en varm sommardag.

    Tror mig ha en sund syn på alkohol och dess effekter och känner inte att jag ligger i någon riskzon. Dock har jag nog mycket begravt i mitt inre som behöver komma ut och bearbetas. Min sambo får ur mig saker ibland som jag knappt vetat om mig själv så kanske behöver man prata av sig med någon professionell om det. Inte redo att ta det steget ännu dock.
    Eftersom tårarna börja komma nu när jag skriver detta inlägg så vet jag att min tråkiga uppväxt påverkar mig fortfarande.

    Tack för att jag fick skriva av mig

     

  • Anonym (Ensam­varg)
    Visa endast
    Fre 10 aug 2012 20:49 #236

    Jag har läst många, men inte alla, inlägg och usch vad hemsk det känns att så många av oss har fått fara illa under vår uppväxt. På något vis önskar jag att jag hade sökt efter sådana här forum mycket tidigare då man fortfarande var ett barn. Hela min uppväxt har jag kämpat med att hålla upp någon slags fasad för omvärlden om att i vår familj är ingenting konstigt, vi är precis lika vanliga som alla andra.

    Uppväxten med en helgalkoholist till far och en medsupande mor har satt sina spår och ibland önskar jag att jag bara hade sagt något, till någon. Men jag sa aldrig något, inte ens till mina bästa vänner, kanske anade några något, men vem vill någonsin "lägga sin i"? Idag, som 24åring, är det fortfarande min största svaghet, jag har väldigt svårt för att visa när jag inte mår bra och att prata om saker som är jobbiga. Jag är liksom inställd på att jag ska klara allting själv tyvärr och har så svårt att ta till mig andras empati.  

    Min pappa tog sitt liv för några år sedan, och min mamma har slutat dricka. Men hon är som ett stort barn som fortfarande är helt oförmögen att se sin egen roll i min och mina syskons rangliga uppväxt. Hon drack ju bara för att pappa drack, så det var ju inte hennes fel. Det är aldrig hennes fel, och hon bär aldrig någon skuld... 

    Jag är glad att det finns stödgrupper runt om i landet för barn idag som växer upp i trasiga familjer. Ändå blir jag så ledsen när jag tänker på alla de som precis som jag gjorde gömmer det inom sig som en smutsig hemlighet.. Jag önskar att jag kunde förstått att de borde ta hand om mig. Att det inte var mitt jobb att skyla över deras otillräcklighet.
     

     

  • Anonym (Yrkes­militä­ren)
    Visa endast
    Mån 20 aug 2012 04:13 #237

    Hej, suttit här halva natten och läst igenom hela tråden, känner igen mig i mycket av vad som skrivs och tänker dela med mig av min historia.

    Min far, yrkesmilitär, muskelberg och alkoholist. Varje ledig stund var det alkohol i mängder och han blev inte snäll på fyllan. Första gången jag minns att jag fick stryk var jag nog inte mer än tre år gammal, hände lite hela tiden och man fick ständigt vara på sin vakt så fort ögonen vart glansiga. Min mor var huvudmålet för hans attacker och det var många högtider som det spårade ur. Han brukade också sätta sig bre vid mig och säga saker som: "Du är bög, du är dum i huvudet, du kommer få leva ensam, du är ful, du är äcklig" osv tills han tröttnade. Min yngre bror rörde eller sa han aldrig något ont till dock.

    Första gången jag vågade mig på att ta hem en flickvän, kom han hem full och satte sig i samma rum och började runka. Min första och sista flickvän. Är så socialt och känslomässigt rubbad att jag inte ens kan tänka mig en flickvän i dagsläget. 

    Detta fortsatte tills jag var 19 år då jag blev svårt sjuk och spenderade några månader på sjukhus, min mor hade vid detta lag tröttnat på misshandel, förnedring, horhus som ringer mitt i natten och en man som spenderade sin tid hemma i delirium tremens. Äntligen slapp vi honom (förutom den obligatoriska fylletelefonterrorn). Klarade inte av skolan och gick på starka smärtstillande samt antidepp efter detta. 

    Hoppa fram några år, idag är jag 25. Har sagt upp kontakten helt med min far efter att han ringde mig och upprepade gånger bad mig ta livet av mig, detta efter att jag just kommit ut från psyk och ett självmordsförsök.

    Idag så åker han in och ut från sjukhus pga sitt missbruk. Hoppas han dör snart det jävla aset så jag får pissa på hans grav.

    Själv dricker jag mest sprit i mängder men använder även andra droger för att döva ångest och de få känslor jag har kvar. Har också lyckats supa sönder levern med hjälp av de tjugotal olika sorters tabletter som jag fått utskrivet av vår fina psykvård.

    Ser ingen framtid för mig, även om jag tagit upp studierna igen. Lovat min mor att försöka men när hon går ur världen gör jag det också.

    Tack och Godnatt. 

  • Tis 21 aug 2012 13:24 #238

    Hej,

    Har läst några trådar nu och börjar förstå lite grand hur otroligt smärtsamt det måste vara att haft föräldrar som missbrukat.

    Jag är sambo med en jättefin person som är uppväxt med en alkoholiserad  mamma.
    Jag börjar nu förstå varför vårat inte så långt gångna förhållande är så svårt att komma vidare i.
    Efter några dagar av läsning på nätet om medberoende börjar jag nog förstå.
    Men jag behöver mer bekräftelse och info på det jag läst stämmer.

    Min sambo som är 30+ har jättesvårt att tycka om sig själv.
    Nedvärderar sig själv och säger dumma saker om sig själv.
    Har jättesvårt att ta beslut om vardagliga saker.
    Kan inte diskutera saker med mig utan flyr eller tycker det är för djupt ämne.
    Spontanitet finns inte.
    När allt känns som bäst händer något som gör att det helt oförstående blir osämja.
    När frågan om vad personen vill med livet kommer så är det jättesvårt att besvara.
    Ont i kroppen på alla möjliga ställen så som rygg, nacke, huvudvärk osv.
    Fryser jämt fast det är varmt.
    mm.

    Jag älskar min sambo och vill denne väl. Och således funderar jag på hur jag ska gå vidare.
    Min första tanke är att jag kan inte lägga fram det här framför näsan på min sambo då denne skulle
    slå bakut och förneka och bli arg.

    Hur ska jag gå tillväga?
    Fungerar det om min sambos vänner tex. försiktigt ber denne att gå och prata med någon?

    "Orolig"

     

  • Sön 26 aug 2012 07:45 #239

    Hej.

    Jag har sökt en lösning på min sjuka barndom hela livet,mina föräldrar var alkoholister bägge två.Farsan var den mer sansade och slängde ut morsan när jag var 10.Han tog det lugnare med spriten efter det,men var totalt känslokall.Han hade bara en känsla och det var ilska.

    Jag hittade spriten som ett bedövningsmedel i början av 20 års åldern,och hade ett missbruk som varade i 20 år.För att slippa tänka och känna.Jag vart precis som Han jag var uppväxt med,totalt känslokall och ilskan släppte jag lös när jag drack.

    Jag hade dock turen att träffa en ängel,som trots att jag behandlade henne extremt illa under våra första år tillsammans.Står vid min sida ännu.Jag har nu 8 nyktra år,och har sen 3 år börjat jobba med mitt skeva känsloliv och min barndom.Jag har svårt att ta in folk nära,för jag har trott att när dom ser hur värdelös jag är kommer dom lämna mig.Jag har gått i terapi,samtalsgrupper,ätit voxra och varit på en vuxna barn vecka.Så hjälpen finns,och jag är på väg åt rätt håll.
    Jag går regelbundet på möten(AA och Acoa)och har en fru som sätter gränser,hon säger det är tough love.
    Så med öppet sinne och rätt personer runt mig,ser jag fram emot ett bra liv till slut.     

  • Anonym (Maskr­osbarn­et) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 26 aug 2012 10:36 #240

    yrkesmilitären: Ledsamt att läsa hur du har gett upp. Förtjänar inte du att ha det bra nu som vuxen efter att ha stått ut med hans skit hela uppväxten? har du fått samtalshjälp, stödgrupper, Al-anon eller något alls utöver pillerna?

  • Anonym (Yrkes­militä­ren)
    Visa endast
    Ons 29 aug 2012 02:06 #241
    Anonym (Maskrosbarnet) skrev 2012-08-26 10:36:57 följande:
    yrkesmilitären: Ledsamt att läsa hur du har gett upp. Förtjänar inte du att ha det bra nu som vuxen efter att ha stått ut med hans skit hela uppväxten? har du fått samtalshjälp, stödgrupper, Al-anon eller något alls utöver pillerna?
    Har haft samtal med en psykolog på öppenvården en gång i veckan sedan sex år tillbaka, skönt att få prata men hjälpt mig känns det inte som om det gjort. Från början sökte jag mig dit för trikotillomani(sjukdom där man rycker sitt eget hår på hela kroppen) och trikotillofagi(att man äter håret) som jag utvecklade i tonåren, fick dock höra rätt snabbt att det är obotligt och rakar därför stora delar utav kroppen vilket inte hjälper min övriga sjukdomsbild. Däremot har jag fått en hög andra "fina" diagnoser och gått i grupp för bland annat social fobi. 

    Läst lite om Al-anon och anon men mitt förtroende för 12-stegs program samt liknande metoder ligger på noll. 
  • Anonym (Maskr­osbarn­et) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 29 aug 2012 12:38 #242
    Anonym (Yrkesmilitären) skrev 2012-08-29 02:06:19 följande:
    Har haft samtal med en psykolog på öppenvården en gång i veckan sedan sex år tillbaka, skönt att få prata men hjälpt mig känns det inte som om det gjort. Från början sökte jag mig dit för trikotillomani(sjukdom där man rycker sitt eget hår på hela kroppen) och trikotillofagi(att man äter håret) som jag utvecklade i tonåren, fick dock höra rätt snabbt att det är obotligt och rakar därför stora delar utav kroppen vilket inte hjälper min övriga sjukdomsbild. Däremot har jag fått en hög andra "fina" diagnoser och gått i grupp för bland annat social fobi. 

    Läst lite om Al-anon och anon men mitt förtroende för 12-stegs program samt liknande metoder ligger på noll. 
    Ska jag vara ärlig har jag själv aldrig gått dit heller. Å andra sidan har jag inga självmordstankar och klarar av mitt liv. Jag tänker att om man har gett upp, allt är skit osv så kan man väl ge t.ex al-anon ett försök. För vad har man att förlora? Skulle det vara så att du inte blir hjälpt av det så har du förmodligen ändå träffat några trevliga människor med förståelse för vad du gått igenom på köpet. Om samtalsterapi i 6 år inte har fungerat kanske det är dags att prova något nytt? KBT? MI? Jag hade själv i tonåren ett par år av depression etc och gick till psykolog hos öppenvårdsmott. Det hjälpte mig inte ett enda skit kan jag säga. Funkar det inte så försök något annat! I mitt fall var det ett par år av att tvinga ut mig bland folk, att tvinga mig till daglig sysselättning, att tvinga mig till att duscha och klä mig, att gråta och måla och skriva och ha egenterapi osv som fick mig igenom det. Tankens kraft är otrolig på måendet. Om du lyckas hitta din jävlarnamma, din övertygelse på att det jävla aset till pappa du hade inte ska få knäcka dig, att han FAN ska få se hur mycket bättre du är än honom- då tror jag du kommer gå ur det här som starkare. Och det kvittar hur många gånger man snubblar och faller och gråter och skadar sig själv på vägen, bara man reser sig igen och hittar den lågan. Man måste sluta tycka synd om sitt inre barn och istället bli en stöttande vuxen till sitt inre barn, som säger ungefär "upp och hoppa, du fixar detta". 

     
  • Lör 8 sep 2012 19:54 #243

    Det var länge sen jag var härinne. Jag hette Anonym (dotter) från början, sen kom en till med samma nick och jag kan inte hitta mina gamla inlägg med mitt gamla alias...
    Skitsamma.

    Har fått barn för 6 månader sedan. 
    Min pappa gick bort i januari 2011, jag saknar honom dagligen och är fortfarande både ledsen, arg och besviken för att han dog och lämnade mig med mamma som har sökt hj'älp för att bli nykter, men sköter sig inte. Jag och min bror har ställt ultimatum förut att hon inte får träffa sina barnbarn om hon dricker, och det tog skruv - tills idag då jag ska hämta henne för att hon ska passa mitt barn hemma hos mig för att jag hade saker att göra som jag inte kunde ha med barnet på. Jag skulle dock vara hemma men behövde springa ner i förråd etc. och då är det inte så smidigt att ha en bebis med sig.
    Då märker jag att hon druckit när vi går ur bilen! Blev så fruktansvärt ledsen och besviken. Frågade om hon druckit och då har hon varit på middag igår och är bakis som fan, enligt mig fortfarande påverkad och luktar alkohol. Sa att jag ville att hon skulle åka hem då jag inte vill att mitt barn ska behöva se sådant eller vara i närheten av henne när hon är påverkad.

    Skjutsade hem henne och svarar nu inte i telefon när hon ringer. 
    Jag skäms. Jag skäms för att jag inte förstod direkt när jag ringde, och jag skäms för att det är gamla skuldkänslor som sitter kvar och känslan att andra förstår att min mamma är full, även om de kanske inte gör det. Jag skäms för att min sambo ska behöva se detta och jag skäms för att jag låtit henne passa mitt barn förut (tror inte att hon druckit då hon varit barnvakt, men vem vet om hon gjort det dagen innan eller senare samma dag?)
    Jag vet att det inte är jag som ska skämmas, men jag känner mig så DUM. 
    Frågade henne varför hon dricker ö h t, det hade hon förstås inget svar på och jag sa att hon skulle ge fan i det. Söka hjälp på nytt.

    Jag som har varit så stolt att hon slutat och så har hon inte det..? Eller börjat igen. Jag vet inte vilket och jag struntar i vilket, det enda jag vet är ju ATT hon dricker igen. Och tycker synd om sig själv, som vanligt. Fan.       


  • Tor 14 feb 2013 22:28 #244

    Har läst en del här å förstår inte hur man som förälder kan göra sånt mot sina barn.

    Har själv föräldrar som är alkolister, farsan började redan när ja å mina 3 systrar va små. Morsan började inte försän ja va ca 16 , är nu 25. Jag mår skit för detta å har absolut ingen kontakt mä morsan idag. Hon sitter inne just nu å jag sa oxo till henne att hon får inte träffa sitt första barnbarn, en gång har hon gjort de å ja säger aldrig igen. Oavsett om hon blir nykter så lämnar jag aldrig mina barn ensamma en sekund med henne. Jag blev mycket lämnad till mormor å morfar när jag var liten å även dom var långt gånga alkolister redan då. Slogs å hade sig. Hade aldrig utsatt mina barn för de.
    De ja skulle komma till är iaf att jag har sååå dåligt samvete för jag flytta från morsan å mina 3 systrar. Då visste jag inte att de va så illa som de va. Så dom säger ju idag att jag vet inget å bla blabla . Men som förstår inte att de kanske e därför jag mår skit. Då så va ja ute å festa varenda helg å skoldagar å ja när som helst man kunde. Jag har sååå mycket minnesluckor från hela min barndom och även min ungdom. Vet ej om de beror på spritens. Jag fick mycket bättre självförtroende när jag drack så varför skulle jag inte göra de. Idag har jag en dotter å väntar andra barnet å tänker på de ibland att tänk om man blir alkis . Men man måste kunna unna sig ett glas vin ibland. Kanske inte varje dag när man har de i släkten. Men ibland så klart man måste få. Jag hoppas annars så innerligt att mina vänner sambo å alla säger till mig å lyssnar inte ja så ring jobbet eller vad som. Min morsas vänner visste jue men vågade inget säga. Jag ringde hennes jobb å sa att hon brukar Komma full till jobbet. Ja skiter i om hon hatar mig !! De va för hennes skull. Behandlingshem blev de. Men de hjälpte ej. Såå många gånger ja hjälpt henne, med kläder pengar mat cigg. Vad får jag?? Skit. Nu e de slut mä de!!! Om hon inte en dag verkligen bestämmer sig å va nykter visst hjälper ja henne efter några månader. Så lite litar ja på henne.

  • Ons 12 mar 14:34 #245
    Jag och en klasskompis studerar på socionomprogrammet vid Umeå universitet och vi skriver just nu en uppsats om hur det är att vara barn till alkoholmissbrukare. Vårt fokus ligger på de positiva och skyddande faktorer som gör att man kunnat hantera det. 

    Vi vill i vår uppsats intervjua vuxna personer som har denna erfarenhet. Tanken är att vi vill göra en intervju via telefon, skype eller epost, beroende på vad DU vill.

    DU har rätt att avbryta medverkan både innan, under och efter intervjun.

    Du kommer vara anonym och det du säger kommer inte att kunna kopplas till dig personligen.

    Om du skulle vilja delta är du välkommen att kontakta Hanna på
    haer0033@student.umu.se

    Vi skulle vara väldigt tacksamma om någon skulle vilja ställa upp då vi hoppas att vår uppsats kan öka medvetenheten kring barn till alkoholomissbrukare.

     MVH Hanna och Amanda
Svara i tråden
Logga in
Bli medlem
Skapa en ny tråd
Ändra kategori Skriver i kategorin: Känsliga rummet

Innehåll

Annat innehåll

Dagens fråga

Hen kommer med i SAOL. Rätt eller fel?

Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.