Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Kanske skulle skriva en liten kort beskrivelse själv för att starta tråden med

Jag växte upp med min pappa som var alkoholist. Hans drickande var aldrig av den smygande sorten, utan snarare dunken på bordet och massa fyllon i vardagsrummet, vid varierade tider på dygnet. Vår släkt vet om det och kan prata om det öppet, men jag dolde det totalt för alla andra. Inte ens min bästis visste något. Min mamma stack när jag var nyfödd, hon är psykiskt sjuk. Min halvbror på hennes sida växte upp i fosterhem och vi hade ingen kontakt förren jag blev myndig. Jag har varit ganska mycket hos min farmor och farfar som nog varit de om hållt mig över ytan.

I skolan har det gått bra, jag hade bra betyg och var socialt kompetent. Flyttade hemifrån vid 14 till en lägenhet min farmor och farfar ägde. Då hade jag nyss hittat pappa medvetslös i trapphuset. Jag blev så arg, besviken och skämdes att jag sparkade på honom och grät. Han brukade från att jag var liten försvinna hemifrån ett par dygn i steck. Han hjälpte mig inte med skola eller att komma upp på morgonen och lagade sällan mat. I perioder satt han vid a-lagarna och jag gick omvägar och hoppades ingen skulle inse att det var min pappa. Han brukade vara bakis och kräkas ner toaletten, ibland försökte han få mig att städa upp. Jag blev nog aldrig riktigt medberoende för jag vägrade ta ansvar för hans fyllor och sa nej. Jag hällde ut spriten ibland också, men det var lönlöst. En gång när han skulle överge mig mitt i natten låste jag dörren och gömde hans nycklar och blockerade med mig själv, gråtandes och bönandes medan han blev argare och argare. Han skrek och skällde men däckade till slut och jag slapp bli övergiven de dagarna.

Vid 16 dog farfar och droppen rann över. Jag orkade ingenting, hoppade av gymnasiet 3 ggr. Kämpade mig upp igen, tog igen det och är nu universitetsutbildad och har familj. Jag är en välfungerade människa trots allt. Jag har mina brister och märker av att jag fungerar som ett barn till en alkoholist ganska ofta, men jag fungerar. Har funderat på att gå med i en grupp och gå på möten, men de brukar vara 12-stegsbaserade och jag är ateist.

Litenmamma75 jag var också ensambarn med ensamförälder, så ensam är du inte Jag vet minst en till så tyvärr är vi nog fler än man vill tro.

Jag känner också igen det där med att vara extrem med att folk ska hålla vad de bestämt med mig, ringa när de ska, komma när de ska och höra av sig vid ändringar i god tid. Förr har jag väl bara ansett att det är vett och etikett, men jag har på senare tid börjat inse att andra nog inte är riktigt så fästa vid det som jag. Det har kanske med kontrollbehovet att göra.. att veta att man inte är bortglömd och övergiven på något vis.

Själv har jag hyfsat bra julminnen, tack o lov har det firats med hela släkten. Även om han blev fullast på stället så har det alltid varit stor öppenhet inom släkten kring hans supande så jag behövde inte skämmas. Det var han som söp och det handlade inte om mig.

Det där med att ha en mormor och morfar till min dotter däremot.. ja det suger rent ut sagt! Mamma har jag brutit all kontakt med efter hennes senast psykos då hon samtalade med jesus som grät i himlen över mitt dåliga uppförande. (lite på grund av hennes kristna fanatism med psykbryt som jag inte pallar med religiösa inslag i 12-stegs) Hon tycker för övrigt att jag är gnällig och tråkig som inte bara kommer över att hon övergav mig som 2,5 veckors bebis. Och pappa, ja han är snäll med ett fyllo på gränsen till a-lagare. Dottern på 4 år lever i ovisshet om det hela ännu dock, hon tycker morfar är toppen eftersom hon inte får träffa honom när han druckit.

Då var det julafton.. God Jul på er. Hoppas pappa inte blir jättefull idag. Eller ja jag hoppas väl mest han inte redan är det och skiter i att komma överhuvudtaget.

Jag orkade läsa hela och det lät som att du har en otroligt stor börda på dina axlar, som du vill släppa, men inte vet hur det ska gå till. Du är uppenbarligen en stark människa som varit ren i 5 år och orkar (även om det är nätt och jämt) ta hand om allt och alla. Frågan är väl kanske om du borde göra det? Vems är ansvaret för en människas liv? I mina ögon- ens eget, så länge man inte är barn. För oss missbuksbarn har det ju tyvärr inte varit så att vi som barn slapp det ansvaret, tvärtom fick vi ta över den axlande rollen och den verkar vara jättesvå att släppa igen.

Det jag tvingades göra var att tänka "egoistiskt", vad behöver JAG? Det tror jag inte egentligen är egoistiskt, de flesta fungerar så men det fungerar inte i den bild vi fått av oss själva sedan barnsben. Jag måste tänka på MIG för att ha en chans till ett lyckligt liv och för att fungera som mamma, sambo och komma någonstans i min egen personliga utveckling. Jag gör så som du att jag umgås inte med pappa när han är full och han får inte träffa sitt barnbarn då heller. Men istället för att jämt oroa mig och ta ansvar för honom så har jag bestämt vägrat. Min farmor undrar t.ex hur det ska gå med hans ekonomi och vem som ska hjälpa honom om hon dör. Jag har ärligt sagt att det får han själv göra. Jag finns i hans liv, tar gärna en kopp kaffe och jag älskar honom, men jag tar inte ansvar för sådant som han som vuxen man själv ska klara av. Behöver han hjälp med det får han fixa behandling, en god man till ekonomin osv. Man behöver inte skita i någon för att sätta gränser. Precis som du inte torkar en 10-åring i ändan när han själv ska ansvara för det, utan att för den sakens skull vara egotrippad eller kallhjärtad.

Jag läste häromdagen på någon hemsida (tror det var al-anon) att man som vuxet barn till en missbrukare får bli förälder åt sig själv, sitt eget barn inom sig. Det tycker jag var riktigt klockrent. Den förälder min pappa aldrig var till mig måste jag vara nu. Det jag tycker att mitt barn har rätt att få och rätt att slippa det förtjänar jag att ge mig själv också. Jag är värd det! Jag har haft en taskig barndom, varför inte försöka väga upp det med en bra nutid och framtid?

Rent spontant låter det som att ni hade behövt gå i famijeterapi, men frågan är väl om de andra hade accepterat det? Annars hade jag nog om jag var i dina skor själv gått till en samtalsterapeut av något slag, för du har mer att bära än någon orkar med. Det är inte konstigt att du mår dåligt och inte vet hur du ska hanterad det, det hade nog ingen gjort i dina skor.

Angående din mormor så hade jag ringt till socialförvaltningen och förklarat situationen. Deras biståndsbedömare kanske kan prata med henne och få henne att ta emot hjälp. De är vana vid människor med demens.  Om inte annat kanske hon accepterar att få ett trygghetslarm ifall hn skulle gå och trilla eller något.

När det gäller systern hade jag hållt mig utanför hennes problem så mycket jag kunde. Det är nog bättre för er relation om du slutar ta ansvar och ger goda råd eftersom hon inte är intresserad av att få dem.

Messed up girl, jag hoppas att utredningen ger dig någonting så att du kan få hjälp (och din son). Min bästa väninna sedan jag började högstadiet har ADHD (plus manodepressivitet) så jag känner igen det du skriver och att det faktiskt kan vara väldigt jobbigt för oss som är vänner till folk med den diagnosen. Många är gångerna jag har varit nära att skita i det och många är gångerna jag har ringt och skällt på henne, trots att jag vet att hon har svårt för det. Men hon har fått hjälp både av mediciner, psykologer och genom en utbildning om ADHD. Så hjälp finns om man  letar och tar en fight om det! Ge inte upp!!

Jen: Jag har också letat som jag skrev i TS... tycker det är konstigt att alla grupper för missbrukare och deras anhöriga grundar sig i 12-stegsmodellen. Det är omöjligt att en modell kan passa precis alla människor.. borde finnas åtminstone ett annat alternativ. Min pappa gav faktiskt AA ett försök trots att han också är ateist, men det fungerade inte alls. Minns hur han satt där med sina hemläxor och svor och fräste och frågade mig om hjälp. Jag tyckte det var lika konstigt som han får jag säga. Trots att de menar att man kan använda något annat än gud som högre makt kan jag inte se på det så. Funkar inte i min hjärna och man måste väl tro på en modell för att det ska fungera.

Ja och det där om att ställa in saker med dåliga bortförklaringar är vardagsmat här med. Nu för tiden förväntar jag mig aldrig att han ska dyka upp vad det än är. Är det viktiga saker brukar jag ringa dagen innan och kolla läget och påminna om att han bör försöka hålla sig nykter. Ibland funkar det och ibland inte, men jag tror han försöker faktiskt. På julafton gick det faktiskt bra i år! *glad* Han dök upp nykter och drack hyfsat måttligt under kvällen och vi hade det riktigt trevligt. Han lyssnar på mig ganska mycket jämfört med andra faktiskt. Hur beviken jag än må vara mellan varven så är jag säker på att han försöker och jag vet även hur dåligt samvete han har och hur mycket han ser ner på sig själv. Det är inget han är lycklig över men det är ett komplext problem. Det är inte BARA ett fysiskt beroende som många verkar se det som, inte för de jag känner med missbruk iaf. Många är gångerna han t.ex sagt "men vad skulle jag annars göra, alla jag känner super ju. Jag har inga andra vänner, jag hade blivit helt ensam. Jag vet att jag är en kass fyllehund, det är för sent för mig." Så det är både ett fysiskt, psykiskt och socialt problem och det är väl kanske därför det är så svårt att ta sig ur. Känns bara så jävla surt på en människa som min pappa, som är så intelligent, rolig och trevlig.. men som blir så tragiskt, tråkig och dryg när han dricker.

Det kan ju vara så, men som jag fattat det så kan diagnoserna ge så pass lika symtom att man ibland förvillas och får fel diagnos tom. Tog ett tag innan de fattade att min vän hade adhd. Antar att det kan vara för att hon är kvinna också eftersom adhd:n brukar visa sig lite annorlunda då än hos killarna. De blir ju ofta mer utagerande, medan hon mest har självmedicinerat med amfetamin, varit deppig, koncentrationslös, inte skött praktiska saker som möten och räkningar eftersom hon är så jäkla "förvirrad" och glömsk osv. Inget bråkigt eller störande beteende alltså och därför dröjer det ibland innan man fattar att det är adhd och lättare drar slutsatsen att det är något i stil med manodepressivitet. Om du inte har läst så mycket om kvinnor med adhd så gör det, för det skiljer sig en del faktiskt! Det jag skulle vilja säga är att var inte rädd för att ge medicinerna en chans om det är adhd.. och våga prova igen om den första sorten inte funkar. 

Sitter tårögd här och vet inte ens varför riktigt. Jag visste ju att jag var långt ifrån ensam, har tom yrkeserfarenhet av missbruk. Men när man läser de här känslosamma och ärliga berättelserna, som förmodligen blir desto mer nyanserade på grund av anonymiteten, så blir det så tydligt på något vis. Jag är glad att så många har velat prata och att ni tyckte det var en bra tråd. Jag var lite orolig att det inte skulle finnas fler som hade ett behov detta och att tråden skulle dö ut direkt. Tänk att en så liten sak som att göra en tråd kan göra någon som helst skillnad. Visst är det ganska otroligt att främmande människor, vitt spridda i landet, kan få möjligheten att stötta varandra så här? 

Barnsköterskan som läser tråden: För min del är du mer än välkommen att ta del av våra berättelser och jag hoppas innerligt att det hjälper dig hjälpa barn. Ett tips från min sida är att läsa om resiliensperspektivet. I min utbildning har jag bland mycket annat läst det och jag tror nyckeln till min överlevnad finns i de resonemangen.

Tror det kan vara intressant för alla här inne egentligen. I väldigt korta drag är reiliens den "motståndskraft" som vissa barn i svåra situationer har. Forskningen går ut på att studera risker för barn och vad som kan hjälpa dem stå emot riskerna. Genom att veta detta kan man som professionell sätta in rätt stödjande resurser för att barnet. Jag hoppas nog någonstans att jag i framtiden ska kunna arbeta förbyggande och stödjande för barn som haft det som vi. Det finns alldeles för lite av den varan i Sverige, ingen har någonsin uppmärksammat min situation utanför familjen!

Kanske kom jag från själva kärnan av tråden här nu, men det är detta som surrar i mitt huvud just idag. Det och att pappa pratade in på min telefonsvarare, full, igår. Ska jag orka ringa honom? Är han full blir det jobbigt. Ringer jag inte kommer han känna sig som en ännu sämre människa och förmodligen supa ännu mer.