Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare
En sådan här tråd har jag letat efter. Verkar vara många av oss, tråkigt att höra, men skönt man inte är ensam ändå.
Försöker göra en lååång historia kort.
Min pappa drack alkohol under hela min uppväxt, minns inte varenda situation men minns de riktigt jobbiga stunderna.
Han började som helgalkoholist och öppnade första spritflaskan fredag kl 16.30 och slutade dricka någon gång under lördagen när han gick i däck.
Ibland var han förhållandevis lätt att ha och göra med och höll sig framför TV-n och ställde inte till med så mycket problem. Detta var oftast första dagen han drack.
När han fortsatte drickandet på lördagen så brukade det spåra ur. Han gapade och skällde på min mamma om allt möjligt, kallade henne för hora och mig och mina bröder för horungar. Var otrevlig och hotade då och då med att skjuta sig själv (hade tillgång till jaktbössor av diverse slag)
Mamma har aldrig druckit en droppe, hon skällde tillbaka men gjorde inte mycket mer. Hon har hållit sig vid honom i 40 år eller vad det kan vara nu.
Han fortsatte sitt supande dagligen då han blev uppsagd från sitt jobb för en herrans massa år sedan.
Idag är han 70 + och drabbades av en stroke för 2 år sedan. Han bodde kvar hemma ett tag, men blev allt mer förvirrad så mamma var tvungen att skicka honom till äldreboende.
Jag har under dessa 2 år hälsat på honom en gång vid första julen och en gång vid något annat tillfälle. Han vart då förvirrad, kände knappt igen mig och betedde sig illa.. skällde och hade sig på mamma för att han var tvungen att bo där.
Nu frågar jag inte ens mamma hur han mår längre när vi pratar i telefon. Har inga planer på att hälsa på honom fastän det bara är 3 mil från mitt hem. Önskar faktiskt livet ur honom.
Har själv druckit en hel del sedan min första folköl vid 16 års ålder när jag flyttade hemifrån.
Förra året fick jag mina första blackouter vid en fylla. Fick ytterliggare blackout i början av detta året. min sambo hade blivit rädd att jag skulle skada mig själv eller andra vid det tillfället.
Sedan dess har jag bara druckit behärskat, så fort jag känner mig påverkad byter jag till vatten att dricka.
Tror mig klara av att hålla det till det. På 2 månader nu har jag inte druckit alls eftersom jag blev gravid :)
Hur är det med alkoholism egentligen? Är det ärftligt? Vill inte utsätta mitt framtida barn för det jag och mina bröder gick igenom. Så frågan är om man kanske ska lägga ner alkoholen helt även efter graviditet och amning är över. Vore dock tråkigt att inte kunna unna sig en mellanöl då och då en varm sommardag.
Tror mig ha en sund syn på alkohol och dess effekter och känner inte att jag ligger i någon riskzon. Dock har jag nog mycket begravt i mitt inre som behöver komma ut och bearbetas. Min sambo får ur mig saker ibland som jag knappt vetat om mig själv så kanske behöver man prata av sig med någon professionell om det. Inte redo att ta det steget ännu dock.
Eftersom tårarna börja komma nu när jag skriver detta inlägg så vet jag att min tråkiga uppväxt påverkar mig fortfarande.
Tack för att jag fick skriva av mig