• Anonym

    Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

    Det var väl först i tonåren jag o min syster började inse att vår mamma hade problem med alkoholen. Allt eskalerade den dag då våra föräldrar skilde sig. I början bodde jag hos mamma men hon drack ofta o jag fick dagligen höra massa massa skit om min pappa. Kommer ihåg vissa kvällar då jag o syrran satt o höll emot dörren medans mamma försökte komma in i vårat rum. Vi har slagits, hon har försört våra kläder, kommer ihåg en kväll när allt urartade då tog jag med mig en handduk o några böcker och sov ute i skogen, skämdes för mycket för att åka hem till pappa. Under en period på några år hade varken jga eller min syster någon kontakt med henne. Hon fick välja mellan alkoholen eller oss, hon valde alkoholen. Tog senare upp kontakten med henne igen. Min syster har ingen kontakt alls med henne medans jag idag har en bra relation till henne, det vill säga så länge jag håller mig undan när hon druckit och inte har en annan åsikt än henne. Hon är fruktansvärt negativ vad gäller allt. På nåt sätt har jag lärt mig att inte ta åt mig av vad hon säger och gillat läget, ingen förändring kommer nånsin att ske och så länge jag känner att jag vill ha henne i mitt liv så får jag ta henne som hon är. Önskar dock att jag hade haft en normal mamma.

  • Anonym

    Anonym medberoende: Jag växte upp med missbrukande föräldrar både mamma och pappa. O det har ärrat en ordentligt. Dock är allt mycket bättre idag men vissa saker försvinner aldrig ur minnet. Mina föräldrar har idag vart nyktra o drogfri i över 10 år ( jag är 26) Men perioden de missbrukade var hemsk. Alkohol o amfetamin i mängder. Värsta perioden var när jag var mellan 11-16. Pappa i fängelse mamma på behandlingshem så såg det ut. Dock var inte mamma på behandling när pappa satt utan det var ngt år efter. Så har aldrig vart omplacerad. Hag tycker du gör rätt i släppa taget om den missbrukande pappan, det skadar dina barn mer än vad du tror, man tar på sig allt ansvar o lägger skulden på sig själv att det är ( barnet till missbrukarens fel) mitt fel. Vad har jag gjort för fel osv. Ett barn ska inte behöva växa upp med droger runt sig. Tänk om han skulle ha sitt heroin på en höjd så att din 22-månaders får tag på det? Du tänker rätt! Du tänker ju på dina barn och finns inget fel med att vara rädd om dom!

  • Anonym

    Hejsan, Min pappa är narkoman och mamma är alkolist.Dom har vart det så länge jag minns.
     pappa åker in och ut på sjukhus för hans kropp har sagt ifrån när det gäller drogerna, men ändå fortsätter han, och nu för några dagar sen sa jag ifrån, men vad fick man för det? Jo bara skit hela familjen är imot mej nu för att jag sa till dom att det är dax nu att sluta med skiten och det gäller dom båda.Jag vet inte vad jag ska ta mej till längre, nu har jag ett eget barn och familj men jag kan inte få denna känslan i magen att försvinna.

  • Anonym

    Att växa upp med en missbrukare är det värsta man kan göra. Att behöva ta hand om ens föräldrar är något som inte får ske. Min pappa är missbrukare och har varit det så länge jag kan minnas. När jag yngre så dolde alltid mamma det för mig och min syster men sen orkade hon inte mer och tog ut skilsmässa, det var då vi började märka det. Jag förstår inte hur man kan vilja utsätta sina barn för den smärtan? Jag har frågat min pappa så många gånger varför han dricker och vad han får ut av det och får alltid samma svar "Jag dricker inte mer än någon annan", "Jag har inga alkoholproblem". Vill bara slå in i hans huvud att han har problem och att han behöver hjälp, hur ska jag göra???

    Nu känner jag sån skuld för att jag aldrig hälsar på honom. Han sitter själv i sin lägenhet, inget jobb och inga vänner. Men det är inte kul att hälsa på honom, blir lika rädd varje gång jag ringer på dörren för jag vet aldrig om han är full eller nykter. Jag åker bara dit för att vara snäll, jag vill inte hälsa på honom, jag vill inte träffa honom. Jag praktiskt taget hatar honom för allt han har utsatt mig, min syster och min mamma för. Han är ett jävla svin!! Men samtidigt så är han min pappa. Någon som känner likadant som jag? Snälla skriv då, jag behöver höra det. För jag han såna skuldkänslor för att jag känner så här. 

  • Anonym

    Jag kanske inte passar in här men jag växte upp UTAN min pappa pga hans missbruk.

    Han har haft missbruk med tunga droger och åkt in och ut ur fängelset under hela min uppväxt.

    Men han har alltid varit min idol, jag har förlåtit förlåtit och förlåtit varje gång han har gjort bort sig, ingen förstår varför och tycker jag är helt dum i huvudet som gör de.    Men jag älskar min pappa och kommer alltid att göra , han har väll avrit med max 4 år ihopslaget utav 19.  

  • Anonym
    Anonym (Litenivärlden) skrev 2012-08-01 00:36:13 följande:
    Jag har tänkt på en sak. Det är ofta att en person mår dåligt som gör att man går in i ett missbruk för att kunna må bra igen genom drogen. Det är logiskt att man vill må bra. Det enda som skiljer en vuxen ansvarsfull förälder och en vuxen egoistisk förälder är att den ene väljer att söka sund hjälp i form av alla proffs som finns i den svenska vården, av goda vänner eller privat vård. Egoistiskt är att välja en drog som man vet leder till beroende och djävulskap i längden. Jag har själv mått pyton i vissa stunder, men jag valde den rätta vägen till att fixa det (psykolog, kurator osv). Jag fick bära skammen som det ibland innebär att gå till psykolog och vara "psykiskt sjuk" (depression). Det gjorde jag gärna istället för att supa ner mig inom de fyra väggarna hemma!! Det är så jävla fegt att göra det när man har ett barn att ta ansvar för. Det är nämligen barnet som får betala priset för förälderns missbruk och oförmåga att vara förälder fullt ut. Problemet med missbruk och för den delen även psykisk sjukdom är att det ofta är förknippat med skam. Det är väldigt kontraproduktivt att skämmas. Jag har skämts något oerhört för min mamma. Det hjälpte varken mig eller henne. Jag har även skämts för att jag har haft en depression, vilket inte heller gjorde något bättre. Jag lyssnade på Katerina Janouchs sommarprat som gick för ett par år sedan. Hon sa många kloka saker och ett budskap som jag bär med mig är att missbrukare blir inte hjälpta av att man "daltar" med dem. Raka rör och tydlighet är vad som gäller. Det är vad jag har valt när det gäller kontakten med min mamma. Därmed inte sagt att det är rätt väg för någon annan. Men jag känner starkt att det Katerina sa stämmer. Dessutom pratade hon massor om medberoende, något som alla vi som har erfarenhet av de här tråkigheterna med missbruk säkert känner igen. Här är länken till hennes sommarprat; sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=...

    Om du har säkt hjälp inom psykvården och faktiskt fått den hjälp du behöver så vet jag inte vad jag ska kalla det...... tur?

    Om du bara visste hur illa psykvården ser ut idag, vore det inte för den saken så är jag övertygad om att mkt färre personer skulle ägna sig åt självmedicinering.

    Tragiskt......  
  • Anonym

    Hej,

    Har läst några trådar nu och börjar förstå lite grand hur otroligt smärtsamt det måste vara att haft föräldrar som missbrukat.

    Jag är sambo med en jättefin person som är uppväxt med en alkoholiserad  mamma.
    Jag börjar nu förstå varför vårat inte så långt gångna förhållande är så svårt att komma vidare i.
    Efter några dagar av läsning på nätet om medberoende börjar jag nog förstå.
    Men jag behöver mer bekräftelse och info på det jag läst stämmer.

    Min sambo som är 30+ har jättesvårt att tycka om sig själv.
    Nedvärderar sig själv och säger dumma saker om sig själv.
    Har jättesvårt att ta beslut om vardagliga saker.
    Kan inte diskutera saker med mig utan flyr eller tycker det är för djupt ämne.
    Spontanitet finns inte.
    När allt känns som bäst händer något som gör att det helt oförstående blir osämja.
    När frågan om vad personen vill med livet kommer så är det jättesvårt att besvara.
    Ont i kroppen på alla möjliga ställen så som rygg, nacke, huvudvärk osv.
    Fryser jämt fast det är varmt.
    mm.

    Jag älskar min sambo och vill denne väl. Och således funderar jag på hur jag ska gå vidare.
    Min första tanke är att jag kan inte lägga fram det här framför näsan på min sambo då denne skulle
    slå bakut och förneka och bli arg.

    Hur ska jag gå tillväga?
    Fungerar det om min sambos vänner tex. försiktigt ber denne att gå och prata med någon?

    "Orolig"

     

Svar på tråden Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare