Svårt att veta var man ska börja. Blev glad över att hitta denna stödtråden då jag är osäker på om det jag gjort är det rätta. Jag känner också ett starkt behov av att försöka sammanfatta allt som varit.
När jag växte upp var min mamma spelmissbrukare. Hon var dock en bra mamma, även om hon var borta en hel del på kvällarna och spelade. Men jag kunde prata med henne och vi stod varandra nära. Hon fick senare arbetsskador och var sjukskriven en lång period (10 år elr så), det var under denna tiden som spelandet övergick i drickande. Det kom så smygande så vi insåg inte vad som höll på att hända förrän det var för sent. Jag antar att jag försvarade henne ganska länge, jag ahde sett vilka smärtor hon hade av sina skador och att leva med den sortens smärta kan nog knäcka även den starkaste.
Hon har nu varit alkoholist i ett antal år, svårt att säga exakt hur länge då jag har svårt att minnas exakt när det började. Jag skulle säga mellan 5-8 år ungefär. Det har varit upp och ner i perioder, när det är sommar elr när det är storhelger då är det konstant. Just nu har hon ett jobb och "sköter" sig väl i veckorna, men när det blir fredag och hon kommer hon hem och så dricker hon oavbrutet till inpå söndagen.
Det var inte förrän jag flyttade ihop med min kille och flyttade ganska långt från min familj som jag insåg att hon var alkoholist och hur illa det faktiskt varit. Ibland var hon så full så att hon inte visste vilken dag det var eller var hon var.
Jag har börjat märka att hon verkar få problem med minnet och oroar mig för alkoholdemens, hon kan ringa fem gånger och fråga om samma sak. Jag vet inte om det är som hon glömmer eller helt enkelt inte lyssnar. Som ni säkert vet så är alkoholisten otroligt självupptagen.
Under alla de här åren har det varit mig man vänt sig till med sina tankar och känslor kring min mamma. Mina systrar, min moster, min pappa, mina morföräldrar... Alla kommer de och berättar hur hemskt det är, att hon behöver hjälp och så vidare. Men ingen gör något. Pressen på mig har varit enorm, det har blivit upp till mig att "rädda" min mamma.
I december fick hon en hjärtinfarkt pga förträngningar i kranskärlen. När hon blev utskriven så gick hon direkt från sjukhuset till systemet. Det var som ett slag i magen, jag fick nog. Om hon inte bryr sig ett skit om sitt liv , varför ska då jag? Om hon väljer att begå ett långsamt självmord så tänker inte jag vara en del av det, för det är så det känns just nu. Det känns som att titta på när en människa långsamt dör framför ögonen på en. Jag är så trött i själen, så frustrerad och så ledsen.
Förra veckan ringde jag och anmälde henne till socialen. Jag tror inte det kommer leda någonstans men man vet ju inte. Jag väntar nu på att hon ska ringa, jag tänkter inte längre ha kontakt med henne så länge hon missbrukar. Detta har varit ett mycket svårt beslut. Jag älskar och saknar min mamma så mycket så att det gör ont. Men det är just det, jag saknar min mamma. Inte alkoholisten. När hon började missbruka så försvann min mamma, den där människan som finns nu känner jag inte.
Jag hoppas jag gör rätt, vet inte vad jag har för andra alternativ. Det går inte att prata med henne, hon förnekar, gråter och slätar över. Hennes problem har lett till att jag inte kan koncentrera mig på mitt eget liv, hennes liv har tagit all min energi.
Jag kan inte rädda henne, jag kan bara hoppas på att hon en dag bestämmer sig för att rädda sig själv. Och om hon gör det, då kommer jag finnas där.
