• Anonym (Maskrosbarnet)

    Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

    Hejsan FL!
    Jag har nu sökt med lykta på nätet för att finna ett forum för oss vuxna barn till akoholister, eller andra missbrukare, men utan att lyckas. Varför inte starta en egen?

    Min tanke är att vi här kan få lov att spy galla till folk som som vet hur det är. Att kunna få råd om hur man ska tackla olika situationer, att tackla sina egna känslor, tankar och beteenden. Att få hjälp med sitt eget föräldraskap, när man inte har en bra förebild. Ja med andra ord en plats där vi kan diskutera allt vi känner att vi vill diskutera, med likasinnade och med möjlighet till anonymitet.

    De enda reglerna jag skulle önska att vi höll oss till är att vi behandlar varandra med respekt och värme. Att vi inte hoppar på varandra och anklagar varandra, utan framför kritik på ett bra sätt. Att vi kan se varandras brister och tillkortakommanden med en ödmjuk blick.

    Med förhoppning om en långlevande och godgörande tråd/ Maskrosbarnet

  • Svar på tråden Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare
  • Anonym (Styvdotter)

    Hej.

    Måste fråga om råd.

    Det är så att jag inte bor hemma, men min "ingifta" syster som är 18 år och min halvbror som är 12 år gör det.
    Min pappa har varit tillsammans med den här kvinnan i 15 år. För ca 5 år sen gjorde hon en magsäcksoperation och har därefter börjat inta större mängder av alkohol.

    Jag har märkt på min lillebror att han inte mått bra, han har umgåtts med barn som är i liknande situationer. Dom kör bil fast dom är minderåriga, smyröker, piercar sig själva osv. Han har även sagt till mig att han mår dåligt för att hans mamma dricker och dom bara bråkar då.

    Jag har pratat med min pappa om de här och han pratar ju med hans sambo, hon skyller på att hon mår dåligt för att pappa nästan jobbar dygnet runt (han har eget företag plus sitt vanliga jobb), men han har nu dragit ner på de egna företaget för att tillbringa mer tid med familjen som hon vill. Men de har inte blivit bättre för det.

    Nu på senare tiden dricker hon allt mer och mer. Pappa berättar ofta att hon gömmer vinglasen för honom, är full mitt i veckorna när han kommer hem vid 5-halv 6. Tom tidigare ibland vid 3 när lillebror kommer hem. Hon kan vara borta 1 ½ dygn innan hon kommer hem igen, hon dricker sig alltid redlös , kommer aldrig ihåg något.

    Min lillebror håller sig borta så mycket som möjligt, min syster likaså och hon orkar inte längre bry sig. Min pappa mår jätte dåligt och han klarar inte riktigt att ta det steget att göra slut, för de kommer aldrig hon att göra. Både hennes föräldrar och pappa o mina syskon har pratat med henne om de här, men hon "bryr" sig inte.

    Jag har fortfarande inte konfronterat henne men når snart gränsen att jag kommer göra de då min kompis ringde i helgen halv 11 på morgonen och hade sett min styvmamma as packad.

    Vad ska jag göra?
    Jag vill inte se min pappa och mina syskon må så här.

    hjälp mig med råd hur jag ska göra, om de är dags att konfrontera henne och hur gör man på bästa sätt?
    Tack på förhand / Styvdotter

  • natalieh
    Anonym (Styvdotter) skrev 2011-03-08 02:03:31 följande:
    Hej.

    Måste fråga om råd.

    Det är så att jag inte bor hemma, men min "ingifta" syster som är 18 år och min halvbror som är 12 år gör det.
    Min pappa har varit tillsammans med den här kvinnan i 15 år. För ca 5 år sen gjorde hon en magsäcksoperation och har därefter börjat inta större mängder av alkohol.

    Jag har märkt på min lillebror att han inte mått bra, han har umgåtts med barn som är i liknande situationer. Dom kör bil fast dom är minderåriga, smyröker, piercar sig själva osv. Han har även sagt till mig att han mår dåligt för att hans mamma dricker och dom bara bråkar då.

    Jag har pratat med min pappa om de här och han pratar ju med hans sambo, hon skyller på att hon mår dåligt för att pappa nästan jobbar dygnet runt (han har eget företag plus sitt vanliga jobb), men han har nu dragit ner på de egna företaget för att tillbringa mer tid med familjen som hon vill. Men de har inte blivit bättre för det.

    Nu på senare tiden dricker hon allt mer och mer. Pappa berättar ofta att hon gömmer vinglasen för honom, är full mitt i veckorna när han kommer hem vid 5-halv 6. Tom tidigare ibland vid 3 när lillebror kommer hem. Hon kan vara borta 1 ½ dygn innan hon kommer hem igen, hon dricker sig alltid redlös , kommer aldrig ihåg något.

    Min lillebror håller sig borta så mycket som möjligt, min syster likaså och hon orkar inte längre bry sig. Min pappa mår jätte dåligt och han klarar inte riktigt att ta det steget att göra slut, för de kommer aldrig hon att göra. Både hennes föräldrar och pappa o mina syskon har pratat med henne om de här, men hon "bryr" sig inte.

    Jag har fortfarande inte konfronterat henne men når snart gränsen att jag kommer göra de då min kompis ringde i helgen halv 11 på morgonen och hade sett min styvmamma as packad.

    Vad ska jag göra?
    Jag vill inte se min pappa och mina syskon må så här.

    hjälp mig med råd hur jag ska göra, om de är dags att konfrontera henne och hur gör man på bästa sätt?
    Tack på förhand / Styvdotter
    Hej!
    Skönt att du har ögon och öron öppna för dina syskon.. Tänkte ge dig mina tankar kring din sitution..

    Det är ju inte helt konstigt att din bror dra sig till liknande sällskap, han är ju van vid kaos med sin mamma och känner sig "hemma" eller trygg med andra som skapar koas. Så som många av oss som växt upp i missbruk inleder förhållande med missbrukare. Försök få honom att kanske gå i någon grupp och prata med andra som har missbruksföräldrar, följ med honom om han tycker det är jobbigt.

    Att hon dricker kan inte din pappa påverka med att reglera sina arbetstider.. Det  är inte han som är sjuk, det är hon som är det oavsett om han är på arbetet eller hemma.

    Och varken han eller ni kan få henne att sluta dricka, ni kan självklart prata med henne om att ni skulle önska att hon inte drack, men som du skrev så "bryr" hon sig inte. Jag tror att hon bryr sig, men inte förstår. Inte förstår hur det skadar och påverkar andra i hennes omgivning när hon dricker för att hon förnekar att hon har ett problem.

    Egentligen så finns det ingen enkel väg, mer än att prata med henne när hon är nykter. Utan att hota eller bli arg. Utan sätta upp "gränser och måk" som är rimliga för henne. Typ, "jag skulle önska att du är nykter imorgon när jag kommer på middag"   På så sätt tror jag att hon efter en tid kommer att starta en tanke om varför alla ber henne vara nykter, för det är ju säkert inget problem enligt henne själv.
    Tyvärr finns det ingen "säker" metod för att fåå någon att förstå deras missbruk, personen måste nå sin egen botten innan det finns en chans att ta sig upp.

    Mitt inlägg kanske blev mest svammel, så tveka inte att ifrågasätta..

    Hoppas på allt det bästa till dig och dina syskon!
    Vår kärlek --> BF 2011-05-20
  • Anonym (Anna)
    Anonym (Medberoende) skrev 2011-02-27 20:56:43 följande:
    Jag känner sådan oror för mina barn, har en 22-månaders och en i magen som kommer om två månader. Pappan har precis lämnat mig för en aktiv amfetaminist och är inte längre seriös med sitt itllfrisknande, har ljugit i flera månader om en massa har jag precis fått reda på. Jag har försökt prata med honom för att se om han har insikt och är villig att förändras men det känns helt hopplöst, han resonerar sjukt. Alltså känner jag mig nu tvungen att begära ensam vårdnad eftersom vi inte kommer att ha någon relation och jag anser att han är olämplig. Jag vet inte om han drogat själv eller inte, men annars är han nära, han är själv heroinist. Han tycker jag är fruktansvärd som vill göra detta och jag får så dåligt samvete, jag vill ju egentligen bara att han ska älska mig och komma tillbaka och bli sitt friska jag igen.

    Så ni som barn till missbrukare, hur ser ni på den här situationen? Om era föräldrar var i denna situationen, hur hade ni velat att mamma/pappa agerade då? Gör jag rätt? Och jag vet, jag är den enda som kan bestämma det i slutändan.

    Jag känner bara att pappan är inte redo att förändras, och jag vet att jag måste släppa taget och låta honom falla. Men jag vill inte att hans fall ska drabba mina barn (vad som helst kan ju hända! Och barnen är så små!) Så för att kunna låta honom falla med gott samvete, måste jag göra det jag kan för att skydda mina barn, och jag vet att det inte är alls säkert att jag får ensam vårdnad, men då är det iaf inte JAG som bestämmer att han är lämplig. Låter detta rimligt?

    Pappan manipulerar ju mig såklart och får mig att känna mig som en usel, hämndlysten, svartsjuk föredetta som berövar mina barn deras fader..... Suck....
    Hej,

    Att växa upp med missbrukande föräldrar/förälder sätter djupa spår. 

    Jag har vuxit upp med en alkoholmissbrukande mamma och en medicin- och alkoholmissbrukande pappa.
    Jag har haft ett ytterst dåligt förhållande till alkohol, började dricka i väldigt tidig ålder. var  djupt deprimerad från 15-16 års ålder  och tog tillslut en överdos med sömntabletter för 2 år sen. 

    Efter överdosen "städade jag upp mig själv", skunde äntligen ha ett förhållande och väntar nu mitt första barn.
    Rädslan för att bli som mina föräldrar finns hela tiden inom mig, men jag är väldigt aktsam med alkohol idag (dricker naturligtvis inte nu eftersom jag är gravid). 

    Så för dina barns bästa bör du inte släppa en missbrukare för nära.

    Lycka till!
     
  • Zavedos
    Anonym (Styvdotter) skrev 2011-03-08 02:03:31 följande:
    Hej.

    Måste fråga om råd.

    Det är så att jag inte bor hemma, men min "ingifta" syster som är 18 år och min halvbror som är 12 år gör det.
    Min pappa har varit tillsammans med den här kvinnan i 15 år. För ca 5 år sen gjorde hon en magsäcksoperation och har därefter börjat inta större mängder av alkohol.

    Jag har märkt på min lillebror att han inte mått bra, han har umgåtts med barn som är i liknande situationer. Dom kör bil fast dom är minderåriga, smyröker, piercar sig själva osv. Han har även sagt till mig att han mår dåligt för att hans mamma dricker och dom bara bråkar då.

    Jag har pratat med min pappa om de här och han pratar ju med hans sambo, hon skyller på att hon mår dåligt för att pappa nästan jobbar dygnet runt (han har eget företag plus sitt vanliga jobb), men han har nu dragit ner på de egna företaget för att tillbringa mer tid med familjen som hon vill. Men de har inte blivit bättre för det.

    Nu på senare tiden dricker hon allt mer och mer. Pappa berättar ofta att hon gömmer vinglasen för honom, är full mitt i veckorna när han kommer hem vid 5-halv 6. Tom tidigare ibland vid 3 när lillebror kommer hem. Hon kan vara borta 1 ½ dygn innan hon kommer hem igen, hon dricker sig alltid redlös , kommer aldrig ihåg något.

    Min lillebror håller sig borta så mycket som möjligt, min syster likaså och hon orkar inte längre bry sig. Min pappa mår jätte dåligt och han klarar inte riktigt att ta det steget att göra slut, för de kommer aldrig hon att göra. Både hennes föräldrar och pappa o mina syskon har pratat med henne om de här, men hon "bryr" sig inte.

    Jag har fortfarande inte konfronterat henne men når snart gränsen att jag kommer göra de då min kompis ringde i helgen halv 11 på morgonen och hade sett min styvmamma as packad.

    Vad ska jag göra?
    Jag vill inte se min pappa och mina syskon må så här.

    hjälp mig med råd hur jag ska göra, om de är dags att konfrontera henne och hur gör man på bästa sätt?
    Tack på förhand / Styvdotter
    Med tanke på att din lillebror bara är 12 år och i en väldigt känslig ålder så tycker jag att du bör göra en orosanmälan till socialen om barn som far illa. Han far illa!!!

    Din pappa är tyvärr så blind och medberoende att han inte har styrkan att sätta rimliga gränser just nu. Familjen behöver hjälp!

    Jag förstår att det känns fruktansvärt att anmäla, de kommer bli arga på dig och lägga skulden på dig. Men skulden är deras! Låt dom inte förstöra din stackars lillebror. De kommer att vara tacksamma om de kommer ur sin dimma. Dina syskon ska vara tacksamma som har dig som kan se klart i denna dimma av beroende och medberoende.

    Inboxa mig om du behöver prata.
  • Anonym (Medberoende)
    Anonym (Anna) skrev 2011-03-08 10:09:28 följande:
    Hej,

    Att växa upp med missbrukande föräldrar/förälder sätter djupa spår. 

    Jag har vuxit upp med en alkoholmissbrukande mamma och en medicin- och alkoholmissbrukande pappa.
    Jag har haft ett ytterst dåligt förhållande till alkohol, började dricka i väldigt tidig ålder. var  djupt deprimerad från 15-16 års ålder  och tog tillslut en överdos med sömntabletter för 2 år sen. 

    Efter överdosen "städade jag upp mig själv", skunde äntligen ha ett förhållande och väntar nu mitt första barn.
    Rädslan för att bli som mina föräldrar finns hela tiden inom mig, men jag är väldigt aktsam med alkohol idag (dricker naturligtvis inte nu eftersom jag är gravid). 

    Så för dina barns bästa bör du inte släppa en missbrukare för nära.

    Lycka till!
    Tack för dina ord!

    Skönt att du lyckats ta dig ur din skit. All lycka med bebis!
  • jaghopparhögt

    Intressant tråd.
    Även jag växte upp med missbrukande föräldrar. Egentligen var det mest min mamma som missbrukade droger medan min pappas största problem (även om han tog mycket droger) var att han var yrkeskriminell. Min uppväxt var väldigt rörig och jag bytte nog bostad minst 10 gånger per år. Ibland bodde jag med mina båda föräldrar, ibland bara med mamma och en del tid i olika fosterhem. Min mamma dog sedan ganska tidigt och då fortsatte det med att pendla mellan pappa och hans nya kvinnor och olika fosterhem och senare flera olika ungdomshem när min egen kriminalitet började. Den startade väldigt tidigt. Brytpunkten var efter ett fängelsestraff precis efter gymnasiet, då förändrades jag mycket och drog mig undan från mitt tidigare umgänge. Idag fungerar väl det mesta rätt okej, i alla fall rent praktiskt. Jag har jobb, hem och sambo och har inte haft någon kontakt med myndigheter på många år. Men jag märker ju själv att jag är väldigt annorlunda pga min uppväxt, jag har väldigt svårt att identifiera mig med vanliga människor i min ålder och leva livet som det är tänkt. Ibland tror jag att jag har ärvt mycket från min pappa.
    Jag har sex syskon totalt som jag idag inte har någon kontakt med alls. Alla är väl mer eller mindre skadade förutom min yngsta syster som växte upp helt annorlunda än oss andra och har aldrig någonsin haft någon kontakt med oss.

  • Anonym (Styvdotter)

    Tack så jätte mycket för de råden jag fått.

    Kan nog prata med min äldre syster som också bor där och kanske tillsammans göra en orosanmälan, för hon lever ju också i det och far illa, och min lillebror pratar säkert mycket med henne.

    Ska även prata med min pappa om att jag isåfall kommer göra en sån anmälan. De är ju det att min pappa är så blind just nu och tänker nog inte så mycket på min lillebror, men om han flyttar ifrån sin sambo så kanske även min lillebror har de bättre och vill va hemma mera. Fast han skulle nog ändå behöva träffa någon som kan de här och prata om hur han mår och känner eftersom de har pågått några år nu.

  • Zavedos
    Anonym (Styvdotter) skrev 2011-03-08 18:27:00 följande:
    Tack så jätte mycket för de råden jag fått.

    Kan nog prata med min äldre syster som också bor där och kanske tillsammans göra en orosanmälan, för hon lever ju också i det och far illa, och min lillebror pratar säkert mycket med henne.

    Ska även prata med min pappa om att jag isåfall kommer göra en sån anmälan. De är ju det att min pappa är så blind just nu och tänker nog inte så mycket på min lillebror, men om han flyttar ifrån sin sambo så kanske även min lillebror har de bättre och vill va hemma mera. Fast han skulle nog ändå behöva träffa någon som kan de här och prata om hur han mår och känner eftersom de har pågått några år nu.
    Det låter klokt. Tipsa din pappa om Al-Anon.
  • Anonym (dotter)

    Hej igen. Länge sen jag skrev här. Det är skönt att man inte är ensam, men jag blir samtidigt så ledsen av att läsa att det är så många som fått en taskig uppväxt och blivit skadade av sina föräldrars drickande och knarkande samt andra missbruk.
    Jag är så imponerad över hur starka vi egentligen är! {#emotions_dlg.flower}

    Sedan jag senast skrev har pappa hunnit dö av sin cancer. Det gick oerhört fort.
    Mamma har sedan jul när vi konfronterade henne lovat att inte dricka mer och har faktiskt överraskande nog inte druckit alls.
    Jag talade om för henne att jag var orolig att hon skulle trilla dit igen, men att jag är stolt att hon klarat det så här länge själv. Hon blev jätteglad och började gråta.
    Förrförra helgen berättade hon att hon druckit vin hemma hos en vän. Hon säger att det bara var ett glas, men efter alla år så kan jag ju inte tro henne fullt ut. Hon har bevisat i 25 års tid att hon inte klarar "ett glas vin".
    Helgen som var drack hon ytterligare ett glas vin. Min bror blev vansinnig över detta då han var där med sitt barn och han uttryckligen sagt att han kommer att åka hem om hon dricker, vilket han också gjorde.

    Mamma säger att hon inte dricker för att hon är rädd att kollapsa nu när hon äter ångestdämpande medicin på grund av stressen och sorgen efter pappas död. Men jag är rädd att hon ska återfalla i gamla mönster totalt när ensamheten är ett faktum och när hon slutat med sin medicin (vilket jag hoppas att hon kommer att kunna göra).
    Mamma har blivit mitt "ansvar" till en stor del. Det var min stora mardröm när pappa blev så dålig som han tillslut blev. Jag har förklarat flera gånger att det inte fungerar för mig att ta hand om henne men att vi får finnas för varandra ändå så gott det går.
    Jag tror att mamma inser att hon kommer att bli ensam om hon dricker igen, att vi barn kommer att ta avstånd. Jag har sagt åt henne att söka hjälp på den öppna kliniken här i stan, för hon kommer inte att klara detta själv. Har man varit alkoholist i 25 år (eller mer) är det inte bara att sluta, men det verkar hon inte vara medveten om. Hon viftar bort det med att "det går bra" etc. Hon undviker att prata om det och skyller över problem på mig. Så fort jag inte håller med henne är jag "elak" mot henne.
    Skuldbeläggning, som det har varit hela mitt liv.

    Jag är nästan arg på pappa för att han har lämnat mig med henne, att han gav upp.

Svar på tråden Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare