Anonym (dotter) skrev 2011-03-11 17:49:01 följande:
Hej igen. Länge sen jag skrev här. Det är skönt att man inte är ensam, men jag blir samtidigt så ledsen av att läsa att det är så många som fått en taskig uppväxt och blivit skadade av sina föräldrars drickande och knarkande samt andra missbruk.
Jag är så imponerad över hur starka vi egentligen är!
Sedan jag senast skrev har pappa hunnit dö av sin cancer. Det gick oerhört fort.
Mamma har sedan jul när vi konfronterade henne lovat att inte dricka mer och har faktiskt överraskande nog inte druckit alls.
Jag talade om för henne att jag var orolig att hon skulle trilla dit igen, men att jag är stolt att hon klarat det så här länge själv. Hon blev jätteglad och började gråta.
Förrförra helgen berättade hon att hon druckit vin hemma hos en vän. Hon säger att det bara var ett glas, men efter alla år så kan jag ju inte tro henne fullt ut. Hon har bevisat i 25 års tid att hon inte klarar "ett glas vin".
Helgen som var drack hon ytterligare ett glas vin. Min bror blev vansinnig över detta då han var där med sitt barn och han uttryckligen sagt att han kommer att åka hem om hon dricker, vilket han också gjorde.
Mamma säger att hon inte dricker för att hon är rädd att kollapsa nu när hon äter ångestdämpande medicin på grund av stressen och sorgen efter pappas död. Men jag är rädd att hon ska återfalla i gamla mönster totalt när ensamheten är ett faktum och när hon slutat med sin medicin (vilket jag hoppas att hon kommer att kunna göra).
Mamma har blivit mitt "ansvar" till en stor del. Det var min stora mardröm när pappa blev så dålig som han tillslut blev. Jag har förklarat flera gånger att det inte fungerar för mig att ta hand om henne men att vi får finnas för varandra ändå så gott det går.
Jag tror att mamma inser att hon kommer att bli ensam om hon dricker igen, att vi barn kommer att ta avstånd. Jag har sagt åt henne att söka hjälp på den öppna kliniken här i stan, för hon kommer inte att klara detta själv. Har man varit alkoholist i 25 år (eller mer) är det inte bara att sluta, men det verkar hon inte vara medveten om. Hon viftar bort det med att "det går bra" etc. Hon undviker att prata om det och skyller över problem på mig. Så fort jag inte håller med henne är jag "elak" mot henne.
Skuldbeläggning, som det har varit hela mitt liv.
Jag är nästan arg på pappa för att han har lämnat mig med henne, att han gav upp.
Vad är det för ångestdämpande medicin hon äter? Det funkar ju som ett bra substitut för alkoholen eftersom det tillfredsställer samma beroende, så det är inte "konstigt" att hon inte dricker just nu.
Du har ALLDELES rätt, hon klarar inte det här själv, hennes sjukdom är alldeles för utbredd och har skadat henne för mkt för det. Hon kommer behöva hjälp resten av livet. Glasen hon har druckit räknar jag som återfall. Och iom att hon tar lkugnande (någon benso-sort antar jag) så räknas hon tyvärr inte som ren. Skulle hon inte kunna prova antidepressiva istället? Hon har kanske inte varit ärlig mot sin läkare misstänker jag? Annars räknar jag det som ett tjänstefel att skriva ut benso till en alkoholist. Det är bara att bana väg för tyngre missbruk.
Att hon lovade er att sluta känns också fel. Så funkar det inte, och det löftet har hon ju redan brutit. Man kan aldrig lova att man ska vara ren, man kan bara lova att man ska jobba med sitt tillfrisknande. Om man lovar det så erkänner man sig inte maktlös inför alkoholen.
Så länge någon "tar hand" om din mamma så förlänger ni hennes sjukdom. Då håller hon sig över ytan och kan fortsätta med sitt destruktiva beteende. Det är INTE att hjälpa henne. SLUTA hjälpa henne. Ni kan ändå vara ett stöd för henne. Det är inte elakt av er, det är bara hon som försöker lägga sin egen skuld på er. Det är dags för henne att ta av sig sin offerkofta, men den värmer ju så gott =)
Hemskt tråkig situation, det är inte lätt det där hur man ska förhålla sig, var man ska dra sina gränser. De blir ju så arga, och vänder en ryggen. Och man vill ju inte förlora dom!
