Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

sunshine86 -
Tyvärr kan man ju inte hjälpa någon som inte själv vill ha hjälp. Det tog mig åratal att få min mamma att "förstå" att hon behövde hjälp - och det var först när hon fick en tankeställare i form av att hon satte sig i bilen och tänkte köra, stupfull.
Grannen stoppade henne och tog nycklarna (är så fruktansvärt tacksam för att grannen brydde sig nog för att göra det!!). Detta var strax innan min pappa gick bort. Han led av att se detta och jag vet att mamma har skuldkänslor för att hon söp sig igenom hans sista tid i livet.
Jag har dock inte klandrat henne för detta.

Min bror som har ett barn ställde ultimatum att hon inte fick träffa sitt barnbarn om hon fortsatte dricka, och det tog skruv.

Ställ ultimatum!
Det är ju svårt när dina systrar bor hemma, de kan inte bo hos dig ett tag?
Om de inte är myndiga kan du ju faktiskt kontakta soc. Din mamma blir med all säkerhet jättearg för det, men det är ju för hennes eget och dina syskons bästa...

Hoppar in här... Har en pappa som jag idag får kalla för alkoholist. Har egentligen hållt på hela livet men inte så att han dricker dagligen eller blir stupfull alltid. Han har alltid druckit en eller 2 kvällar på helgen och förr var det alltid groggar med minst 50% sprit. Minns att han alltid kollat %-halten på alkoholen. Minns även de ggr han spårade ur och skrek på oss och ramlade ute i trädgården osv. =( Minns även att han druckit vin innan han skulle ha mina barn en stund då vi skulle till banken.
De sista åren sen vi alla flyttat hemifrån har han druckit om helgerna då mamma jobbat.  Vi har konfronterat honom och han åkte in till psykakuten m mamma en gång då han ville ha hjälp. Fick åka hem igen o kontakt m ngn psykolog som ej blev till ngn hjälp och det fortsatte. Sist ( ca 3 månader sedan) hade han festat till det på krogen både fredag/lördag kväll samt dagen på söndagen. Det slutade då med att han kom hem m ambulans ca 17:30 då han ramlat på krogen och slagit sig i huvudet. Efter detta kontaktade vi personalchefen som vidare kontaktade ngn alkoholterapeut och han var helt nykter i ca 3 månader. Han har varit glad, positiv öppen och jag hade äntligen börjat koppla av och då händer det! I går kväll hade han varit på bolaget och köpt 2 öl vardera till honom och mamma och hon accepterade det m orden : det var ju så länge sen han drack. Hur jävla korkad får man bli?!!!  En alkoholist kan väl inte dricka då och då när han precis börjat bli nykter!!! Känner mig så grymt besviken på dom båda och har inte pratat med dom idag=(  Vet inte vad jag ska göra längre. Har dessutom en lillebror som tar detta väldigt hårt då han var den av oss som bodde kvar längst hemma och fick ta en del av denna skiten ensam samt heller inte tål spriten riktigt vilket han själv insett tack o lov!  Känner mig bara så deppig =(

Anonym(dotter): Förstår verkligen hur du känner frånsett att min mamma aldrig skulle ha tillåtit min pappa att ta en öl men tyvärr är det så att vissa inte förstår att alkoholister aldrig mer kan dricka... Inte ens en öl. Det anser i alla fall jag. För att inte riskera att åka tillbaka ner i ett missbruk. Finns det någon alkoholrådgivning du kan ta kontakt med där du bor? Jag fick själv hjälp av dem. Inte med pappa men med mig själv. Man önskar att man kunde få alkoholisterna att förstå men... Vet inte vad jag ska skriva mer än att jag känner med dig!

Oj nu lät det som att jag själv är alkoholist också men jag fick hjälp som barn till missbrukare :)

Min pappa är nu svårt sjuk och behöver ständig hjälp, jag hjälper honom mycket. Men ibland känner jag bara för att skita i det då han har druckit i så många år och förstört så mycket.

Vad gör man? Man kan ju inte bara strunta i honom nu då han är sjuk....han är ju ändå min pappa...

Stine
http://www.familjeliv.se/Bloggar-4-7/b127460.html

Nu är vi 2 med samma nick här... Jag är den första Anonym"dotter".  Väljer att gå ut med mitt riktiga nick nu när jag har en dubbelgångare, är ändå ganska anonym med mitt "riktiga" nick också.

Min mamma har mig veterligen inte druckit när hon varit hemma i sommar, men däremot så vet jag inte vad hon gjort då hon varit på semester 2 veckor utanför stan och jag inte ens pratat i telefon med henne under dessa veckor.
Oroar mig för hösten då hon blir själv med jobb etc. och jag har fått reda på att jag är gravid och kommer inom ganska kort att ha en egen familj att fokusera på och kan inte kasta mig hem till henne hals över huvud som hon i mångt och mycket har förväntat sig att jag ska göra...
Är rädd att hon antingen kommer att börja smygdricka igen, eller knapra mer ångestdämpande, dem har hon ännu inte slutat med...

hoppar in...börjar med att säga att jag känner igen mig i  mycket av det ni skriver. men nu har min pappa varit nykter i halva mitt liv ( sen jag var 14 typ ) och av någon anledning har det aldrig tagits upp om jag som barn blivit påverkad av min uppväxt. nej men du har väl klarat dig bra säger alla! sen att man gått och kännt sig som ett ufo hela sitt liv har ju ingen märkt... förhållande som har gått rent åt helvete, svårt att låta folk komma nära osv osv. inte förrän idag känner jag att jag faktiskt kan bryta mönstret genom att jobba med mig själv... har precis inlett ett nytt förhållande och  jag har hopp och tro på at detta faktiskt slutar bra :)

Bra att du inser att du kan läka själv! Var inte rädd för att be om hjälp utifrån - att prata med någon utomstående kan göra underverk, inte för alla men för många.
Jag har jobbat mycket med mig själv sedan sena tonåren och kommit en bra bit på väg.

Känner igen det du skriver om att känna sig "annorlunda" - det gör jag fortfarande. Speciellt bland många nya människor känner jag mig verkligen som en skummis, det sitter långt inne.
Man får försöka sträcka på sig och intala sig (för det är ju så det är) att man INTE är konstigare än någon annan och det är ingen annan som tänker som du.
Styrkekram!

ja man har väl tagit lite skada själv, men mest är det väl så grejer. tex min ångest o mitt kontroll behov kommer nog därifrån o att allat jag gör ska vara perfekt o att alla ska vara nöjda.

men så är det väl att vara anhörig men får dras med en del medberoende skador. särslikt som barn man ska vara duktig o dölja utåt.
så man är väl präglad av det mer än man eg tror o vill erkänna.

Känner igen det där med ångest och kontrollbehov.. Vart jag än har jobbat så har jag alltid gjort allt så noga jag kunnat och får panik om jag vet att jag gjort nåt fel.. 
Även i stallet när jag var mindre kunde jag mocka i 3 timmar för att få bort allt, till slut sa min låssasmamma att jag måste sluta göra så..
Ursch vad man är förstörd igentligen utan att man riktigt vet om det..