Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Hejsan,  även jag hör till skaran barn till missbrukare. Min pappa är alkoholist och varit frånvarande i princip hela mitt liv men har hört av sig då och då. Min mamma är nykter periodare och har varit ett antal år, men det är minnen som är jobbiga fast svetsade i cement. Jag och pappa hade bra telefonkontakt i ett par år men när han en gång på fyllan och villan ringde och sa att jag var ett av hans favorit barn (han har ett par stycken) och om jag kom ner så skulle han skärpa sig med sitt drickande mm mm. Så sa jag i från på skarpen att om han inte kunde ringa mig nykter behövde han inte höra av sig alls. Det var då 2002 och jag har inte hört av honom tills nu bara för ca 2 veckor sedan ringde han i fyllan. Det är jobbigt och just att jag inte ville ha kontakt med honom gjorde även att min lillasyster inte vill veta av mig :( well well jag har försökt men hon möter inte en ens halvvägs.Min mamma och jag står inte varandra så nära som hon vill, men att se sin mamma när man är i 12 års åldern på väg att ta en taxi i fyllan till en flygplats för att lämna en lämnar spår. Vi har inte pratat om det och jag tror inte att hon vill att det kommer upp. Hon har även varit väldigt egoistisk och självcentrerad. Så pass att hon inte såg mina usla betyg i skolan, att jag inte åt och att jag festade mer än vad en tonåring borde göra. Jag har bestämt mig för att ta kontakt med en kurator bara för att få börja jobba med mig själv har nyligt insett att jag får fysiska ångest symtom. Min sambo har haft alkohol problematik och kan än idag känna extremt sug speciellt när han i perioder hamnar i depression, även hans pappa var alkoholist. Vi har tillsammans 3 barn och jag vill inte att våra dåliga måenden ska färga av sig på våra barn. Barnen betyder allt        

Hmm skulle citera detta:

Hej hej! Har två alkoholiserade fäder! Min egen pappa och min systers pappa.
Från 5 års ålder levde min mamma med min styvpappa. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år, missbrukade själv fram till 22 års ålder.
Har inga " problem" med min uppväxt idag, det är ok och jag kan se personerna bakom missbruket i båda männen. Min systers pappa/ min styvpappa dog för tre år sedan. Jag kände en sorg över hans liv men jag sörjde inte. Svårt?
Det jag har lite svårt att förhålla mig till ( därför jag skriver) är att även min pappa är död om något år. Han har hepatit, dricker och tar ingen med just därför. Kroppen faller sakta men säkert sönder och jag vet inte hur man ska ta det. Jag älskar den han kanske var när jag var riktigt liten, jag älskar honom när han försöker , men jag kan inte älska det han är idag. Jag håller honom på avstånd och " släpper inte in honom" till mig.
Det låter kanske rått men jag har redan planerat för att inte lägga pengar på hans begravning.....
Men samtidigt, genom att redan stänga honom ute och skydda mig själv från missbruket...... kommer jag att ångra något? Han lever ju nu, ja lr det är ju inte han;)
Ja, hur förhåller ni andra er? Någon i min situation måste det finnas ?

Tyvärr bor jag långt ifrån min pappa. Jag träffade honom senast för två år sedan men då ganska intensivt. Då försökte han en period. Nu hörs vi på telefon. Jag har sagt åt honom att jag pratar inte med honom onykter. Så då ringer han inte. Nu ringde han för tre månader sedan, onykter! Jag avslutade samtalet.
Problemet är .... jag tror det gått så långt nu att vill jag prata med honom får jag göra det när han druckit, lr inte alls.

Blir det inte alls fram till begravning??

Here i am: ja, men precis! Det är ångest!
I min pappas fall handlas det om dödsångest, och dåligt samvete! Han ångrar och vill ha typ min välsignelse och syndernas förlåtelse. Pratar om kärlek och jada jada.
Och det ger mig ångest... jag orkar och vill inte lägga min energi på honom. Vilket jag gör när han ringer, även om jag försöker låta bli.
Jag bli kluven, det hade varit lätt att bara ge honom 20 min av min tid men.....

usch jag håller med, jag borde eg brutit med min mamma helt. men jag kan inte även om det tar så mycket av min energi och stundtals ger mig ångest. men hon har iaf fattat att bara höra av sig till mig när hon är nykter. så jag tror att jag tar det lilla jag får. men sen kan det gå ngn vecka om jag hör inget då vet jag att hon är innen i en dålig period.

men slutar hon inte så kommer det inte hålla så länge utan det kommer sluta illa. kanske är det därför jag tar det lilla jag akn få även om jag tar lite stryk av det. men man får lära sig leva med det.