Anonym (Vuxet barn) skrev 2012-03-01 15:06:43 följande:
Typiskt ett vuxet barn- att till och med anpassa sig på ett diskussionsforum :) Jo jag är uppvuxen i en familj med alkoholism och psykisk ohälsa. Mamma har levt med det medan min pappa blivit gravt medberoende. Han har sopat det under mattan.
Idag har min mamma en alkoholrelaterad demens, vilket jag va arg för först men sen tyckte var det bästa. Idag dricker hon inte och jag tror att hon glömt det eller iallafall kan förtränga och glömma suget efter alkohol. Det hade inte varit enkelt att ha att göra med henne annats...;) Idag står jag ut med med henne och hon är jättefin med våra barn. Något som hon kanske missade med oss. Hon var inte den mest kärleksfulla mamman kan man säga. Ingen av dem var väl så bra på närhet egentligen.
Idag kan min mamma försöka närma mig genom att hon petar lite på mönstret på min tröja- det är liksom hennes sätt att visa "jag vill egentligen ge dig en stor kram men jag törs inte". Det är ganska sorgligt men det är iallafall något. Jag är inte redo att krama henne än- jag törs inte heller. Något kanske exploderar.... Pappa klappar mig på kinden, det är hans sätt. jag har fått be om två kramar i mitt liv. Hur skadat är inte det? Hur såg deras uppväxt ut egentligen? men sånt pratas det inte om- jag har försökt!
Idag har jag två barn och jag har gått i terapi men inte förrän nu när jag har fått egna barn har jag insett hur skadad jag är pågrund av detta. Har funderat på att gå på alanon möte, men det har inte blivit av. kanske kan skriva av mig här ett tag....
Jag tänker på hur man följer mönster. Hur generationer speglar varann. Vad har jag fört med mig, vad för jag vidare på mina barn. Nu har jag inget problem med närhet. Utan kramas gärna med mina barn och är kärleksfull.
Det där med möster har jag också brottats med. Min pappa är likadan när det kommer till närhet, såväl fysisk som verbal. Minns att jag redan som väldigt liten försökte sätta mig i knät och han bara blev irriterad och sa det finns en ledig stol där. Kramas har vi inte gjort och han har bara kläckt ur sig att han älskar mitt ett par ggr i mitt liv, då självklart när han varit så full så han knappt kunnat prata ordentligt och har suttit och gråtit i något anfall av självömkan och ångest. Jag har ändå haft lite tur för min farfar var tvärtom och "lärde" mig fysisk närhet. Han skulle t.ex alltid ha en hejdå-puss. Hemma hos dem fick jag också sova mellan dem i stora sängen, vilket jag nog desperat behövde. Jag kan än i dag knappt somna ensam. Ensamhetskänslan är det som skapat mest problem för mig tror jag överlag. Föräldrar som våra verkar skapa livslånga känslor av ensamhet, att inte vara önskad, att inte vara tillräckligt bra eller värd det man har. Jag har själv precis som du jobbat för att inte föra vidare det och kramas och berättar att jag älskar mitt barn.
Här får alla ta plats. Tack för boktipset, ska kolla in den!