Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Så svårt att veta hur man ska hantera detta med missbruk.

Får jag komma in i tråden? Jag är inte uppvuxen med missbruk men min mamma har börjat missbruka på äldre dar och jag och mina barn far illa av detta. Har många konstiga känslor som far runt i kroppen.Vore skönt att få ventilera lite av dessa.

Kram på er alla!

Här är alla välkomna och önskade!

Vet inte varför jag dras till dessa trådar när allt jag vill är att lägga min barndom i soporna och bara glömma allt..
Jag får fortfarande mardrömar idag även fast jag är 27 och inte bott hemma sen jag va typ 21..

Båda mina föräldrar har missbrukat alkohol, läkemedel, slagits och strypt varandra, har torkat blod och blivit ramlad på och skadat mig..
En händelse som jag mins väl va när socialen gjorde ett akut besök då min pappa va i thailand och roade sig
och mamma söp upp alla våra matpengar.. de kom, de såg, de lät henne blåsa, de fattade inte hur hon kunde prata med dom ens och sen gick..

Nä nu orkar jag inte skriva mer utan ska krama dottern och glömma allt ett tag till

Tack underbara du!

Hej här är ett maskrosbarn till min story kommer inom kort men just nu sla jag njuta av min lilla son o sambo, Lägger i detta som favorit då jag gärna vill vara med o läsa o prata =)

Kram på er allihopa o ha en fin dag!

Det drar ihop sig till att träffas. Jag är så himla kluven. Större delen av tiden går det så bra och det är  kul men som kommer skiten.
Ska man eller ska man inte ställa krav? Jag har aldrig ställt några krav tidigare på  dem?

Jag resonerar så här: Ställ krav om du har några och är beredd att handla efter vad du säger. Säg inte att dricker ni så åker vi hem- och sedan stannar du ändå. Låter lite som barnuppfostran och det är väl faktiskt inte långt ifrån heller. Har du nolltolerans på sprit när barnen är med så säger du det rakt upp och ned, utan att försöka linda in det. Dricker dem sedan så åker ni utan skuldkänslor. Dricker dem inte så tackar du för en trevlig dag. 

Hej igen! I onsdags gick ett brev iväg till min pappa där jag skrev nästan allt jag vill få sagt. Hur orolig jag är, hur mycket jag älskar dem och hur dåligt jag mår när de dricker. Jag ställde också ett ultimatum. Att jag vill att de håller sig helt nyktra närr vi kommer till dem.

Just nu är jag rädd, rädd för att hans sambo ska bli arg, rädd för att pappa inte ska höra av sig eller ATT han ska höra av sig. Vad som ska sägas.

Min förhoppning är att han inte visar brevet för sin sambo och istället skriver något tillbaka till mig.

Vi får se. Men dagarna går, jag börjar känna oro.

Jag vet att han älskar mig och att han inte blir arg. Men jag vet inte hur hans tankar går. Har mycket svårt att tro att han skulle ge upp mig och sitt enda barnbarn. Men det gnager ändå.

Jag vill också tacka "maskrosbarnet" och "ännu en" som peppade mig att skriva. Jag var så nära att strunta i det men så tog jag till mig det ni skrev. Betydde mycket.

Jag kanske inte passar in här men jag växte upp UTAN min pappa pga hans missbruk.

Han har haft missbruk med tunga droger och åkt in och ut ur fängelset under hela min uppväxt.

Men han har alltid varit min idol, jag har förlåtit förlåtit och förlåtit varje gång han har gjort bort sig, ingen förstår varför och tycker jag är helt dum i huvudet som gör de.    Men jag älskar min pappa och kommer alltid att göra , han har väll avrit med max 4 år ihopslaget utav 19.