• Anonym (Maskr­osbarn­et)
    Äldre 20 Dec 16:03
    24372 visningar
    245 svar
    245
    24372

    Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

    Hejsan FL!
    Jag har nu sökt med lykta på nätet för att finna ett forum för oss vuxna barn till akoholister, eller andra missbrukare, men utan att lyckas. Varför inte starta en egen?

    Min tanke är att vi här kan få lov att spy galla till folk som som vet hur det är. Att kunna få råd om hur man ska tackla olika situationer, att tackla sina egna känslor, tankar och beteenden. Att få hjälp med sitt eget föräldraskap, när man inte har en bra förebild. Ja med andra ord en plats där vi kan diskutera allt vi känner att vi vill diskutera, med likasinnade och med möjlighet till anonymitet.

    De enda reglerna jag skulle önska att vi höll oss till är att vi behandlar varandra med respekt och värme. Att vi inte hoppar på varandra och anklagar varandra, utan framför kritik på ett bra sätt. Att vi kan se varandras brister och tillkortakommanden med en ödmjuk blick.

    Med förhoppning om en långlevande och godgörande tråd/ Maskrosbarnet

  • Svar på tråden Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare
  • Anonym (Maskr­osbarn­et) Trådstartaren
    Äldre 2 Jul 18:30
    Anonym (svårt) skrev 2012-07-02 17:02:19 följande:
    Jag vill också tacka "maskrosbarnet" och "ännu en" som peppade mig att skriva. Jag var så nära att strunta i det men så tog jag till mig det ni skrev. Betydde mycket.
    Kul att höra, hoppas det går bra nu Och skulle det bli arga miner så låta det rinna av dig. Det är mycket möjligt att skuldkänslor och försvarsmekanismer gör att de slår allt ifrån sig och blir sura ett tag. 
  • Anonym (Maskr­osbarn­et) Trådstartaren
    Äldre 2 Jul 18:32
    Anonym skrev 2012-07-02 17:17:30 följande:

    Jag kanske inte passar in här men jag växte upp UTAN min pappa pga hans missbruk.

    Han har haft missbruk med tunga droger och åkt in och ut ur fängelset under hela min uppväxt.

    Men han har alltid varit min idol, jag har förlåtit förlåtit och förlåtit varje gång han har gjort bort sig, ingen förstår varför och tycker jag är helt dum i huvudet som gör de.    Men jag älskar min pappa och kommer alltid att göra , han har väll avrit med max 4 år ihopslaget utav 19.  


    Tycker det låter som att du hittade precis rätt faktiskt (när du kom in hit). Kärleken till sina föräldrar är allt annat än logisk, som barn är man oftast lojal i vått och torrt. Du är inte dum i huvudet, men däremot kan det nog bli svårt för dig själv om du blir så sviken gång på gång. 
  • Anonym (Jessi­e)
    Äldre 3 Jul 11:56

    Hej nu har jag en lugn stund o tänkte skriva min story.

    Är idag 27 år och uppväxt med missbrukande föräldrar.
    De missbrukade nästan hela min barndom men från bebis fram till sista treminen i 3an var det " bara " cannabis o alkohol o det var städat de jobbade o skötte om oss barn ( mig o mina 2 små syskon ) vi fungerade då precis som en vanlig famil som reste på sommaren m.m. När jag skulle börja 4de klass flyttade vi ut på landet.
    Å där vänder hela min tillvaro.
    Mamma & pappa började använda amfetamin som huvuddrog men även mycket annat. Det var paranior, överdoser, inlåst i rum med mamma pga av paranior  m.m. O barn sa till oss - bara för att dina föräldrar knarkar, detta sitter i mig än idag jag visste ju inte att dom gjorde men visste att knarka var ngt fult.
    Vi hade våran älskade farmor som vi tillbringade mkt tid hos utan henne vet jag inte vad som hänt.
    Under denna tid med krafigt missbruk från ungefär 4de klass till jag började 9an ungefär ( tidsuppfattningen är lite diffus ) så hände massa, pappa åkte in i fängelse efter misshandel mot min mamma, mamma blev själv med oss barn o missbrukade då tungt, vidare till familjebehandling vilket inte alls hjälpte utan ist blev dte min revolt jag hade då börjat sista treminen i 7an innan hade jag goda betyg och var lugn o sansad men efter denna termin i nya skolan på nya orten förändrades jag o belv väldigt utagerande testade alkohol o umgicks med fel folk.
    Pappa bli frisläppt ( kommer inte ihåg hur länge han satt inne men var ngt år tror jag ) Vi har då vart behm i 6 månder, men då flyttar vi tillbaka dit vi kom ifrån. Är där fortsatte helvetet med överdoser och nojjor.
    Ngn gång här får mamma en sån överdos så hon åker på behanlding själv, pappa blir nykter, det blir givetvis skilsmässa ( ÄNTLIGEN ) vi barn bor då med pappa. Pappa håller sig nykter men mamma tar återfall.
    Men ett ngt år senare blir min mamma gravid med en annan man och blir då också nykter.
    Pappa har idag vart nykter i över 10 år och mamma också ( kan inte exakta datum ). Pappa tog lärdom av sitt missbruk o jobbar idag som drogterput för o hjälpa andra från sitt missbruk =) O Mamma likaså ( dock gick hon bort för 2,5 år sen av cancer ). Hann dock reparea skadan med mamma innan hon gick bort, o jag o pappa har en jätte bra relation o står varandra jätte nära.

    Dock blev jag såpass ärrad att jag själv hamnde snett i mina tonår och expreminterade med droger men även jag lärde mig av det. Man får väl se ngt positivt ur det hela antar jag.

    Idag lever jag lyckligt ihop med min sambo o våran älskade son. Är mycket jag kan tänka på men måste acceptera det som hänt det förflutna kan jag inte göra ngt åt utan ist se till att aldrig hamna där själv eller utsätta min son för det som jag blev utsatt för.

    Ngt jag dock än idag inte kan förstå är VARFÖR inte myndigheter gick in? Varför fick vi bo hos våra föräldrar trots fängelse o behanldigshem o misshandlar ( aldrig höjt näven åt oss barn ) men våld i hemmet.
    Varför anämlde inte folk runtomkring? De visste ju uppenbarligen då andra barn var elaka o sa att våra föräldrar knarka.

    hade kunnat skriva en bok om allt som hänt men här har ni en kortfattad story om mig.

  • Anonym (Jessi­e)
    Äldre 3 Jul 12:16

    Läst lite tillbaka i tråden dock inte allt.
    Men känner igen mig i så mycket lite skönt att veta att man inte är ensam trots allt även att allt är så länge sen så sitter ändå skammen kvar,

    Flera skrev om närhet att man stötte bort m.m jag blev tvärtom och fick jätte stora problem med att jag sökte närhet i relationer hade ofta mycket nya " pojkvänner " och det vet jag var för behovet av att känna kärlek.
    Så ytterligare en effekt av mina öräldrars missbruk.

    Tack för en bra tråd o hoppas alla finner stöd här i =)

  • Anonym (Så svårt att..)
    Äldre 4 Jul 10:15
    Anonym (Maskrosbarnet) skrev 2012-07-02 11:31:16 följande:
    Jag resonerar så här: Ställ krav om du har några och är beredd att handla efter vad du säger. Säg inte att dricker ni så åker vi hem- och sedan stannar du ändå. Låter lite som barnuppfostran och det är väl faktiskt inte långt ifrån heller. Har du nolltolerans på sprit när barnen är med så säger du det rakt upp och ned, utan att försöka linda in det. Dricker dem sedan så åker ni utan skuldkänslor. Dricker dem inte så tackar du för en trevlig dag. 
    Tack! Jag ska försöka att samla mod att faktikst säga att vi inte orkar med drickandet. Om jag blir så uppgiven i vuxen ålder hur känner då inte barn som växer upp  sådan miljö? Blir gråtfärdig bara av att tänka på det.
  • Ninja0­5
    Äldre 4 Jul 12:29

    Jag pratar gärna med er! Är
    23 och har två egna barn. Pappa dog 52 år gammal för tre somrar sen pågrund av sitt missbruk. Mamma missbrukar fortfarrande och är så illa däran att hon bor på boende med dygnet runt vård.. Hon är 55 och vill eller har aldrig försökt sluta. Kram till er alla!

  • Anonym (ännu en)
    Äldre 5 Jul 08:59
    Anonym (svårt) skrev 2012-07-02 17:02:19 följande:
    Jag vill också tacka "maskrosbarnet" och "ännu en" som peppade mig att skriva. Jag var så nära att strunta i det men så tog jag till mig det ni skrev. Betydde mycket.

    vad roligt att höra. skönt för dig att du tog tag i det och gjorde det :)  måste kännts skönt
  • Anonym (pippi­)
    Äldre 7 Jul 23:38

    Jag har sneglat på den här tråden men inte läst allas inlägg. Nu skriver jag.

    Det är lätt för mig att tycka att eftersom jag inte förlorat förståndet och alla andras historier verkar så mycket värre så kanske det inte var så jävligt ändå att växa upp med mina föräldrar. Men är det något man inte ska jämföra, så är det väl just dessa historier.

    Min pappa har gått bort för drygt 3 år sedan i vad som i media brukar heta "en familjetragedi". Mamma, som jag inte hade kontakt med under flera år innan pappas bortgång, valde att flytta till min stad när hon blev änka. Hon super. Hon har blivit mormor och super. Jag kunde bli så himla ledsen över att hon inte kan vara nykter för min skull. Jag är ju hennes barn. Men nu är jag mer ledsen över att jag inte kan ge min son en vanlig, nykter mormor. Och att hon ljuger. Att hon säger att hon inte druckit på si och så länge. Vi ses och så luktar hon gammalt surt bag in box vin. Jag har sagt upp kontakten många gånger, men när hon slutat dricka har vi återupptagit kontakten. Hon faller alltid tillbaka och ljuger om det. Och när hon ljuger täker jag alltid att är det så att jag är dum i huvudet? Inbillar jag mig att hon luktar alkohol nu? Överreagerar jag? ALLA i vår omgivning är så förlåtande och det får mig att känna mig som jävulen självt som inte har förståelse och tålamod. Men hon är en sån energitjuv att jag inte står ut. Jag kan inte dalta med henne och försöka få henne att må bra när jag samtidigt ska vara glad och klok och en bra mamma till min son.
    Jag känner mig ständigt ilsken när jag tänker på min mamma och DET om något slukar energi. Men jag vill inte förlåta henne. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att må så bra det går.

  • Anonym (dilem­ma)
    Äldre 8 Jul 17:53

    Min histoira är inte tillnärmelsevis så hemsk som de flestas men jag är en ung flicka/kvinna med en far som dricker. Han och min mor har separerat, han verkar inte ha ett starkt beroende men för att göra en lång historia kort har han skakat min trygghet i grunden när jag trodde att jag hade ett hem hos honom (var hemlös i tre månader när jag gick i skolan) och när han dricker som mycket som en folköl blir jag rädd. Han utstrålar bara vansinne... som ett djur. Nåväl...

    ... vad jag har svårt för är detta; jag älskar min pappa. Mycket. Jag hatar dendär andra personen som han blir när han druckit alkohol. Det är så svårt att skilja dessa åt - han är ju samma människa, samma kropp, ändå min pappa? Jag har ibland så svårt att förlåta honom och det skadar vår relation mycket, en relation jag värnar om. Jag är som tur är inte beroende av honom längre men hur gör ni andra? Kan ni se en missbrukande förälder som två olika personer och bara hata den ena, eller hatar ni hela människan? Är det möjligt att skilja på den fulla och den nyktra och förhålla sig olika till dessa? Jag håller fortfarande på att bearbeta vad som hänt.

    Snabbt skrivet och inte välformulerat, men jag hoppas att någon kan komma med synpunkter på detta.

  • Anonym (ännu en)
    Äldre 9 Jul 07:57
    Anonym (pippi) skrev 2012-07-07 23:38:38 följande:
    Jag har sneglat på den här tråden men inte läst allas inlägg. Nu skriver jag.

    Det är lätt för mig att tycka att eftersom jag inte förlorat förståndet och alla andras historier verkar så mycket värre så kanske det inte var så jävligt ändå att växa upp med mina föräldrar. Men är det något man inte ska jämföra, så är det väl just dessa historier.

    Min pappa har gått bort för drygt 3 år sedan i vad som i media brukar heta "en familjetragedi". Mamma, som jag inte hade kontakt med under flera år innan pappas bortgång, valde att flytta till min stad när hon blev änka. Hon super. Hon har blivit mormor och super. Jag kunde bli så himla ledsen över att hon inte kan vara nykter för min skull. Jag är ju hennes barn. Men nu är jag mer ledsen över att jag inte kan ge min son en vanlig, nykter mormor. Och att hon ljuger. Att hon säger att hon inte druckit på si och så länge. Vi ses och så luktar hon gammalt surt bag in box vin. Jag har sagt upp kontakten många gånger, men när hon slutat dricka har vi återupptagit kontakten. Hon faller alltid tillbaka och ljuger om det. Och när hon ljuger täker jag alltid att är det så att jag är dum i huvudet? Inbillar jag mig att hon luktar alkohol nu? Överreagerar jag? ALLA i vår omgivning är så förlåtande och det får mig att känna mig som jävulen självt som inte har förståelse och tålamod. Men hon är en sån energitjuv att jag inte står ut. Jag kan inte dalta med henne och försöka få henne att må bra när jag samtidigt ska vara glad och klok och en bra mamma till min son.
    Jag känner mig ständigt ilsken när jag tänker på min mamma och DET om något slukar energi. Men jag vill inte förlåta henne. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att må så bra det går.
    jag känner igen mig i allt du skriver. är i samma situation och förstår eg inte heller varför hon itne kan sluta även om jag vet det innerst inne det är ju en sjukdom. men det är rändå sä jävla orettvist.  och ja vilken energi det går åt och de energin vill jag eg lägga på min familj och inte på hennes alkohlism... det gör mig arg.


Svar på tråden Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare