• Anonym (Maskr­osbarn­et)
    Äldre 20 Dec 16:03
    24379 visningar
    245 svar
    245
    24379

    Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

    Hejsan FL!
    Jag har nu sökt med lykta på nätet för att finna ett forum för oss vuxna barn till akoholister, eller andra missbrukare, men utan att lyckas. Varför inte starta en egen?

    Min tanke är att vi här kan få lov att spy galla till folk som som vet hur det är. Att kunna få råd om hur man ska tackla olika situationer, att tackla sina egna känslor, tankar och beteenden. Att få hjälp med sitt eget föräldraskap, när man inte har en bra förebild. Ja med andra ord en plats där vi kan diskutera allt vi känner att vi vill diskutera, med likasinnade och med möjlighet till anonymitet.

    De enda reglerna jag skulle önska att vi höll oss till är att vi behandlar varandra med respekt och värme. Att vi inte hoppar på varandra och anklagar varandra, utan framför kritik på ett bra sätt. Att vi kan se varandras brister och tillkortakommanden med en ödmjuk blick.

    Med förhoppning om en långlevande och godgörande tråd/ Maskrosbarnet

  • Svar på tråden Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare
  • Anonym (ännu en)
    Äldre 9 Jul 07:59
    Anonym (dilemma) skrev 2012-07-08 17:53:59 följande:
    Min histoira är inte tillnärmelsevis så hemsk som de flestas men jag är en ung flicka/kvinna med en far som dricker. Han och min mor har separerat, han verkar inte ha ett starkt beroende men för att göra en lång historia kort har han skakat min trygghet i grunden när jag trodde att jag hade ett hem hos honom (var hemlös i tre månader när jag gick i skolan) och när han dricker som mycket som en folköl blir jag rädd. Han utstrålar bara vansinne... som ett djur. Nåväl...

    ... vad jag har svårt för är detta; jag älskar min pappa. Mycket. Jag hatar dendär andra personen som han blir när han druckit alkohol. Det är så svårt att skilja dessa åt - han är ju samma människa, samma kropp, ändå min pappa? Jag har ibland så svårt att förlåta honom och det skadar vår relation mycket, en relation jag värnar om. Jag är som tur är inte beroende av honom längre men hur gör ni andra? Kan ni se en missbrukande förälder som två olika personer och bara hata den ena, eller hatar ni hela människan? Är det möjligt att skilja på den fulla och den nyktra och förhålla sig olika till dessa? Jag håller fortfarande på att bearbeta vad som hänt.

    Snabbt skrivet och inte välformulerat, men jag hoppas att någon kan komma med synpunkter på detta.
    det är absolut möjligt att skija dem åt det gör jag. jag avskyr min fulla mamma men älskar den nyktra. jag pratar och träffar bara min mamma när hon är nykter har hon drukigt vill jag inte ha med henne att göra för den personen gillar jag inet och den personen får mig att må dåligt. så visst kan man skilja dem åt.
  • Anonym (pippi­)
    Äldre 9 Jul 14:03
    Anonym (ännu en) skrev 2012-07-09 07:59:38 följande:
    det är absolut möjligt att skija dem åt det gör jag. jag avskyr min fulla mamma men älskar den nyktra. jag pratar och träffar bara min mamma när hon är nykter har hon drukigt vill jag inte ha med henne att göra för den personen gillar jag inet och den personen får mig att må dåligt. så visst kan man skilja dem åt.
    Jag kan inte skilja dem åt längre, tror jag. Jag har blivit så bitter. Min besvikelse är för stor och den som förlorar mest pga min bitterhet är jag. Det gör mig ännu mer bitter.
    Det kan gå dagar utan att jag tänker på min mamma, hur det var med pappa sista åren och mina bröder som också är alkoholister och då mår jag bra. Så fort de gör sig påminda kommer jag ur form och blir handlingsförlamad och hjälplös. Jag vet verkligen inte hur jag ska gå vidare.
  • Anonym (ännu en)
    Äldre 9 Jul 14:11
    Anonym (pippi) skrev 2012-07-09 14:03:27 följande:
    Jag kan inte skilja dem åt längre, tror jag. Jag har blivit så bitter. Min besvikelse är för stor och den som förlorar mest pga min bitterhet är jag. Det gör mig ännu mer bitter.
    Det kan gå dagar utan att jag tänker på min mamma, hur det var med pappa sista åren och mina bröder som också är alkoholister och då mår jag bra. Så fort de gör sig påminda kommer jag ur form och blir handlingsförlamad och hjälplös. Jag vet verkligen inte hur jag ska gå vidare.

    kan du inte gå på ACA möten det kanske kan hjälpa dig!
  • Äldre 10 Jul 08:41

    Kikar in här och känner igen mig i mycket ni skriver. Jag vill gärna vara med och ge och få stöd och råd.
    Återkommer när jag har mera tid att skriva.
    /dotter till alkoholist

  • Äldre 14 Jul 04:21

    Hej på er!
    Hoppar gärna in här.
    Min mamma är alkoholist.
    När tid finns ska jag skriva mera.

  • Anonym (Liten­ivärld­en)
    Äldre 29 Jul 00:15
    Anonym (pippi) skrev 2012-07-07 23:38:38 följande:
    Jag har sneglat på den här tråden men inte läst allas inlägg. Nu skriver jag.

    Det är lätt för mig att tycka att eftersom jag inte förlorat förståndet och alla andras historier verkar så mycket värre så kanske det inte var så jävligt ändå att växa upp med mina föräldrar. Men är det något man inte ska jämföra, så är det väl just dessa historier.

    Min pappa har gått bort för drygt 3 år sedan i vad som i media brukar heta "en familjetragedi". Mamma, som jag inte hade kontakt med under flera år innan pappas bortgång, valde att flytta till min stad när hon blev änka. Hon super. Hon har blivit mormor och super. Jag kunde bli så himla ledsen över att hon inte kan vara nykter för min skull. Jag är ju hennes barn. Men nu är jag mer ledsen över att jag inte kan ge min son en vanlig, nykter mormor. Och att hon ljuger. Att hon säger att hon inte druckit på si och så länge. Vi ses och så luktar hon gammalt surt bag in box vin. Jag har sagt upp kontakten många gånger, men när hon slutat dricka har vi återupptagit kontakten. Hon faller alltid tillbaka och ljuger om det. Och när hon ljuger täker jag alltid att är det så att jag är dum i huvudet? Inbillar jag mig att hon luktar alkohol nu? Överreagerar jag? ALLA i vår omgivning är så förlåtande och det får mig att känna mig som jävulen självt som inte har förståelse och tålamod. Men hon är en sån energitjuv att jag inte står ut. Jag kan inte dalta med henne och försöka få henne att må bra när jag samtidigt ska vara glad och klok och en bra mamma till min son.
    Jag känner mig ständigt ilsken när jag tänker på min mamma och DET om något slukar energi. Men jag vill inte förlåta henne. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att må så bra det går.
    Jag vet vad du menar när du skriver energislukare, känner igen tvivlet om ens egen intuition och kunskap stämmer eller om man överreagerar. Känner även igen känslan av att många har haft det värre, var det egentligen så illa.. man kan inte jämföra tror jag, känns som att varje enskild historia är unik. Det här är min..

    Jag har en son som inte har någon mormor. Det är mycket sorgligt och det beror på att jag tog beslutet när han var 1 år att de inte ska ha någon kontakt, ej heller med sin morfar. De vill inte ha kontakt heller eftersom de inte kan acceptera att jag anser att de båda är alkoholister. De super tungt. Jag har blivit så sviken i mitt liv. Därför vill jag inte utsätta min son för samma sak. Han får istället umgås ofta med sin farmor som utgör en trygghet och värmespridare för honom. Detta är en överlevnadsinstinkt från min sida, kände att jag höll på att dö själsligen av bråk och oro för mina föräldrar. De har dragit det kortaste strået, valt alkoholen före sitt barnbarn. Vilka jäkla idioter!! Det enda jag kan göra är att leva det bästa livet jag kan tillsammans med min man och vår fine lille son. Och se framåt..sorgen slukar också energi, men att bryta har varit det enda rätta för mig och det gör att jag kan läka och satsa framåt. 

    Jag har haft samtalsstöd i ett par år sedan min son föddes, eftersom jag hamnade i en depression efter förlossningen. Jag har fått mycket stöd och hjälp genom det. Kan det vara något för dig också?    
  • Anonym (Liten­ivärld­en)
    Äldre 1 Aug 00:36

    Jag har tänkt på en sak. Det är ofta att en person mår dåligt som gör att man går in i ett missbruk för att kunna må bra igen genom drogen. Det är logiskt att man vill må bra. Det enda som skiljer en vuxen ansvarsfull förälder och en vuxen egoistisk förälder är att den ene väljer att söka sund hjälp i form av alla proffs som finns i den svenska vården, av goda vänner eller privat vård. Egoistiskt är att välja en drog som man vet leder till beroende och djävulskap i längden. Jag har själv mått pyton i vissa stunder, men jag valde den rätta vägen till att fixa det (psykolog, kurator osv). Jag fick bära skammen som det ibland innebär att gå till psykolog och vara "psykiskt sjuk" (depression). Det gjorde jag gärna istället för att supa ner mig inom de fyra väggarna hemma!! Det är så jävla fegt att göra det när man har ett barn att ta ansvar för. Det är nämligen barnet som får betala priset för förälderns missbruk och oförmåga att vara förälder fullt ut. Problemet med missbruk och för den delen även psykisk sjukdom är att det ofta är förknippat med skam. Det är väldigt kontraproduktivt att skämmas. Jag har skämts något oerhört för min mamma. Det hjälpte varken mig eller henne. Jag har även skämts för att jag har haft en depression, vilket inte heller gjorde något bättre. Jag lyssnade på Katerina Janouchs sommarprat som gick för ett par år sedan. Hon sa många kloka saker och ett budskap som jag bär med mig är att missbrukare blir inte hjälpta av att man "daltar" med dem. Raka rör och tydlighet är vad som gäller. Det är vad jag har valt när det gäller kontakten med min mamma. Därmed inte sagt att det är rätt väg för någon annan. Men jag känner starkt att det Katerina sa stämmer. Dessutom pratade hon massor om medberoende, något som alla vi som har erfarenhet av de här tråkigheterna med missbruk säkert känner igen. Här är länken till hennes sommarprat; http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2847734

  • Anonym (Maskr­osbarn­et) Trådstartaren
    Äldre 1 Aug 10:44
    Anonym (Litenivärlden) skrev 2012-08-01 00:36:13 följande:
    Jag har tänkt på en sak. Det är ofta att en person mår dåligt som gör att man går in i ett missbruk för att kunna må bra igen genom drogen. Det är logiskt att man vill må bra. Det enda som skiljer en vuxen ansvarsfull förälder och en vuxen egoistisk förälder är att den ene väljer att söka sund hjälp i form av alla proffs som finns i den svenska vården, av goda vänner eller privat vård. Egoistiskt är att välja en drog som man vet leder till beroende och djävulskap i längden. Jag har själv mått pyton i vissa stunder, men jag valde den rätta vägen till att fixa det (psykolog, kurator osv). Jag fick bära skammen som det ibland innebär att gå till psykolog och vara "psykiskt sjuk" (depression). Det gjorde jag gärna istället för att supa ner mig inom de fyra väggarna hemma!! Det är så jävla fegt att göra det när man har ett barn att ta ansvar för. Det är nämligen barnet som får betala priset för förälderns missbruk och oförmåga att vara förälder fullt ut. Problemet med missbruk och för den delen även psykisk sjukdom är att det ofta är förknippat med skam. Det är väldigt kontraproduktivt att skämmas. Jag har skämts något oerhört för min mamma. Det hjälpte varken mig eller henne. Jag har även skämts för att jag har haft en depression, vilket inte heller gjorde något bättre. Jag lyssnade på Katerina Janouchs sommarprat som gick för ett par år sedan. Hon sa många kloka saker och ett budskap som jag bär med mig är att missbrukare blir inte hjälpta av att man "daltar" med dem. Raka rör och tydlighet är vad som gäller. Det är vad jag har valt när det gäller kontakten med min mamma. Därmed inte sagt att det är rätt väg för någon annan. Men jag känner starkt att det Katerina sa stämmer. Dessutom pratade hon massor om medberoende, något som alla vi som har erfarenhet av de här tråkigheterna med missbruk säkert känner igen. Här är länken till hennes sommarprat; sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=...
    Jag håller med i en del och inte i en del. Jag daltar inte för fem öre med min pappa, men vi har en ömsesidig respekt. Dock, hur mycket skam och ångest som varit inblandat (främst under uppväxten) så har jag aldrig sett honom som ett egoistiskt svin om man säger så. Jag tror att människor gör val, jag tror inte att alkoholism är en sjukdom. Men vilket val man tar, är inte alltid logiskt för de runt omkring. Varje människa gör så gott den kan i en given situation, utifrån de förutsättningar den har i just den stunden. Det är vad jag tror. I min pappas fall t.ex så gav han upp ett drogmissbruk när jag skulle komma till världen, men gick över till spriten för att det var mer acceptabelt för både han själv och omgivningen. Han klarade inte att sluta trots flera försök, varav några ganska lyckade försök. Jag har sett när hans väggar trillar ned och hans fulla ångest har runnit ur honom. Då har det inte varit synd om mig längre i jämförelse kan jag säga. Fy fan vad denna människa mår hemskt illa där bakom spriten. Hade han klarat att gå en annan väg så hade han garanterat gjort det. Jag säger inte att man ska dalta och tycka synd om, men jag kan ha en viss förståelse för att det blev som det blev. 
  • Anonym
    Äldre 1 Aug 10:57
    Anonym (Litenivärlden) skrev 2012-08-01 00:36:13 följande:
    Jag har tänkt på en sak. Det är ofta att en person mår dåligt som gör att man går in i ett missbruk för att kunna må bra igen genom drogen. Det är logiskt att man vill må bra. Det enda som skiljer en vuxen ansvarsfull förälder och en vuxen egoistisk förälder är att den ene väljer att söka sund hjälp i form av alla proffs som finns i den svenska vården, av goda vänner eller privat vård. Egoistiskt är att välja en drog som man vet leder till beroende och djävulskap i längden. Jag har själv mått pyton i vissa stunder, men jag valde den rätta vägen till att fixa det (psykolog, kurator osv). Jag fick bära skammen som det ibland innebär att gå till psykolog och vara "psykiskt sjuk" (depression). Det gjorde jag gärna istället för att supa ner mig inom de fyra väggarna hemma!! Det är så jävla fegt att göra det när man har ett barn att ta ansvar för. Det är nämligen barnet som får betala priset för förälderns missbruk och oförmåga att vara förälder fullt ut. Problemet med missbruk och för den delen även psykisk sjukdom är att det ofta är förknippat med skam. Det är väldigt kontraproduktivt att skämmas. Jag har skämts något oerhört för min mamma. Det hjälpte varken mig eller henne. Jag har även skämts för att jag har haft en depression, vilket inte heller gjorde något bättre. Jag lyssnade på Katerina Janouchs sommarprat som gick för ett par år sedan. Hon sa många kloka saker och ett budskap som jag bär med mig är att missbrukare blir inte hjälpta av att man "daltar" med dem. Raka rör och tydlighet är vad som gäller. Det är vad jag har valt när det gäller kontakten med min mamma. Därmed inte sagt att det är rätt väg för någon annan. Men jag känner starkt att det Katerina sa stämmer. Dessutom pratade hon massor om medberoende, något som alla vi som har erfarenhet av de här tråkigheterna med missbruk säkert känner igen. Här är länken till hennes sommarprat; sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=...

    Om du har säkt hjälp inom psykvården och faktiskt fått den hjälp du behöver så vet jag inte vad jag ska kalla det...... tur?

    Om du bara visste hur illa psykvården ser ut idag, vore det inte för den saken så är jag övertygad om att mkt färre personer skulle ägna sig åt självmedicinering.

    Tragiskt......  
  • Anonym (svårt­)
    Äldre 1 Aug 14:08

    Hej! Vad bra att tråden lever! Jag har inte skrivit något eftersom jag haft semester och inte lyckas vara anonym när jag är inne på familjeliv med iphone/ipad. Nu är jag tillbaka på jobbet och vid en vanlig dator.

    Jag skrev ett brev till min pappa för 5-6 veckor sedan där jag tog upp mycket av det jag känner, tror att jag tog med det mesta faktiskt. Det var ett ärligt och tydligt brev där jag skrev hur dåligt jag mår när de dricker, hur orolig jag är för dem och att jag älskar dem. Jag ställde också ett ultimatum att jag inte tänker komma dit mer om de inte klarar att vara nyktra under de 1-2 dygnen vi är där.

    Jag hörde ingenting. Ingenting på två veckor. Till slut närmade sig en resa jag och min familj skulle på och jag kunde inte åka iväg utan att ha hört något. Så jag ringde och frågade om han fått brevet. Han skrattade nervöst (han kan inte prata om allvarliga saker, har aldrig kunnat. "Det är bara att bita ihop och gå vidare" har varit hans taktik hela livet) och pratade om annat. Sedan pratade han om att vi skulle komma och hälsa på dem och så sa han "då ses vi, nyktra och fina".

    Jag kan inte säga att det var den här responsen jag önskade. Det lilla barnet i mig ville såklart att han skulle bli bestört, ringa på en gång, tala om att han skulle bli nykter genast. Men när jag tänkt efter en stund så inser jag att han i allafall har gått med på mitt ultimatum. Och jag är så jävla stolt över mig själv som skrev ett brev trots att jag var så nervös så jag ångrade mig direkt när jag skickat det. Och jag RINGDE honom trots att jag var så jävla rädd (för vad vet jag inte riktigt).

    Jag är inte rädd längre. Jag står upp för vad jag tycker och det ska bli väldigt intressant att se hur det blir när vi åker dit nästa vecka.

    OM de dricker så kan jag packa ihop mig och min familj och åka därifrån och de vet varför.

    Känner mig mycket starkare.

Svar på tråden Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare