Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Förlåt om jag tränger mig på...
Jag kan inte sluta läsa eran tråd, jag blir ledsen av att höra om era barndommar och förundrad över eran styrka som ni faktiskt har!

Jag läser just nu en vidarutbildning till barnsjuksköterska (vilket man inte hojat högt om på FL, därför vill jag vara anonym)
Jag håller på med ett större arbete om just barn som lever i missbrukarfamiljer och hur de påverkar dom. Litteraturen, de studier jag har tagit del av belyser barnen tills de blir myndiga, men faktiskt inte hur det är att vara vuxet barn till en missbrukare. Jag har lärt mig mycket av eran tråd och fått nya infallsvinkar. TACK!

Jag kommer inte skriva mera i tråden, då den är till för er och jag inte vill störa och tränga mig på, men jag hoppas att det är okej att jag läser?

Lycka till tjejer, för lycka har ni förtjänat!

Hej!

Vet inte var jag ska börja. 37 år, sambo och med ett barn. Växte upp med en underbar pappa och en mindre trevlig mamma. Förstod inte förrän i vuxen ålder att hon haft alkoholproblem hela mitt liv. Hon har ju alltdi skött sitt jobb och inte druckit varje dag. Minns att jag kunde hitta vinflaskor under hennes säng, vara fundsam om man kunde ta hem en kompis efter skolan eftersom mamma ibland kunde ha ett sådant fruktansvärt humör, undrade om hon någonsin skulle vakna igen då hon "sov" så hårt i soffan... Ja, sådant som ett barn inte ska uppleva helt enkelt.

Tyvärr gick min pappa bort hastigt för 6 år sedan, vilket inte gjorde saken bättre för mamma. Hon började dricka mer och mer, blev derpimerad och till slut gick det så långt att hon inte kom upp ur sängen. Fick hjälp på psyk med mediciner för depressionen, men nämnde såklart inget om sitt missbruk. Hon förnekar det för alla, inklusive sig själv.

Skulle fira jul med henne i onsdags, men när jag och min bror kom dit (samt min dotter) så öppnade hon inte. Brorsan hade nyckel så vi gick in. Hittade henne aspackad i sängen. Väckte liv i henne, men nejdå- hon hade inte druckit. Hata mig då, blev svaret när jag frågade varför hon gjorde så när hon visste att vi skulle komma. Självömkan till tusen. Jag gick ut och hällde ut det sista vinet i köket. Tror hon att vi är dumma i huvudet?!?! Jag ställde julklapparna i hallen och sedan gick vi. Har inte hört av henne sedan dess.

Vi har konfronterat henne flera gånger, men hon blir alltid aggressiv och förnekar allt. Tycker vi är dåliga barn typ. Stackars oss som har en så dålig mor etc etc... Någon ställde frågan om man önskat livet ur en förälder. Ja, många gånger har jag önskat att det varit hon och inte min pappa som dött. Samtidigt skäms jag...

Tack för att den här tråden finns för just nu känns det riktigt jobbigt.

Det var väl först i tonåren jag o min syster började inse att vår mamma hade problem med alkoholen. Allt eskalerade den dag då våra föräldrar skilde sig. I början bodde jag hos mamma men hon drack ofta o jag fick dagligen höra massa massa skit om min pappa. Kommer ihåg vissa kvällar då jag o syrran satt o höll emot dörren medans mamma försökte komma in i vårat rum. Vi har slagits, hon har försört våra kläder, kommer ihåg en kväll när allt urartade då tog jag med mig en handduk o några böcker och sov ute i skogen, skämdes för mycket för att åka hem till pappa. Under en period på några år hade varken jga eller min syster någon kontakt med henne. Hon fick välja mellan alkoholen eller oss, hon valde alkoholen. Tog senare upp kontakten med henne igen. Min syster har ingen kontakt alls med henne medans jag idag har en bra relation till henne, det vill säga så länge jag håller mig undan när hon druckit och inte har en annan åsikt än henne. Hon är fruktansvärt negativ vad gäller allt. På nåt sätt har jag lärt mig att inte ta åt mig av vad hon säger och gillat läget, ingen förändring kommer nånsin att ske och så länge jag känner att jag vill ha henne i mitt liv så får jag ta henne som hon är. Önskar dock att jag hade haft en normal mamma.

Är nu vuxen och min far har ett allvarligt alkohol problem och har haft en lång lång tid.

Min lösning på problemet fast jag jobbar med just missbrukare och behandling är att endast erbjuda pappa min hjälp, förklara att jag vet att han är alkoholist och att han aldrig kommer kunna lura mig, men att jag finns där när han är redo att erkänna sitt missbruk.

Så har det inte alltid varit, jag har försökt att prata med honom bussat polisen på honom när han kör aspackad, pratat med hans bröder (tyvärr lika alkoholiserade) pratat med hans fru försökt på alla sätt men utan effekt..

Jag tvingar mig inte på honom längre eller försöker få honom att inse sitt missbruk för jag har egna problem samt andra att ta hand om, framför allt mitt barn. Så jag kan inte lägga ner den enorma tid o kraft det tar att hjälpa en anhörig att få bukt med sitt missbruk när han inte själv inser sitt eget missbruk. Detta är inte ego det är bara realistiskt.

Jag tar inget skit heller utan är ärlig om han tex ringer upp mig packad, säger jag att han ej är välkommen att ringa när han är full och att han vet var jag står men att jag älskar honom.

I slutändan är det inte vårt problem att våra föräldrar missbrukar detta har tagit tillräckligt på oss genom åren. Min pappa är en vuxen människa och vill han supa ihjäl sig är det hans val.

Jag ska aldrig göra samma misstag med min dotter hon ska inte behöva uppleva en full pappa eller ens en småberusad pappa, barn i huset lika med ingen alkohol alls punkt.

/Fd missbrukare och son till en missbrukande förälder.

 

Hej!

Jag är 20 år gammal. Har en dotter på 1 år... Är uppvuxen med en alkoholiserad mamma och en frånvarande knarkar pappa. Min mamma började dricka "alkoholiserat" när jag var ca 3 år, fram tills jag var 9 år då jag hamnade i fosterfamilj pga att hon inte kunde ta hand om mig. Jag försökte aldrig dölja att hon drack när jag var liten. På dagis t.ex. hade jag skrikit en gång att jag inte ville gå hem med mamma för att hon alltid var så full.

Jag minns så många gånger när jag vaknat på natten och hittat henne blodig, däckad på golvet. Naken i badkaret, däckad. Liggandes ute på gatan, däckad. Däckad med en brinnande cigarett i munnen. Kan hålla på hela natten...

Min mamma blev iallafall nykter till slut, när jag var ca 10 år gammal. Då flyttade jag hem igen och allt var frid och fröjd. Hon började jobba som behandlingsassistent på ett behandlingshem för missbrukande kvinnor, och senare jobbade hon på ett ungdomshem för missbrukande ungdomar. Hon är väldigt älskvärd och alla gillar henne. Men sommaren när jag fyllde 17 år, kom hon helt plötsligt hem full en kväll. Och sedan den kvällen har hon aldrig slutat. Mitt hjärta är så klart krossat av detta. Jag förlorade den enda jag hade i mitt liv. Jag har inga syskon och ingen pappa. 

Hur många gånger jag har varit hos henne på sjukhuset kan jag inte räkna ens på båda händerna. En gång när hon hade hamnat i en allvarlig psykos, och bara satt rakt upp och ner i sjukhussängen. Hon var helt varig, blodig och svettig i både håret, ögonen, ansiktet och överallt. Så fort man försökte komma nära så bara skrek hon och puttade bort en. Läkarna visste inte om psykosen var bestående eller ej, men lyckligtvis så var den inte det.

Har hämtat henne så många gånger och skjutsat upp henne på akuten. Skammen man känner när man kommer in i en full väntsal, med en aspackad morsa som inte ens kan stå på benen. Fy fan. 

Just nu är hon på behandling. Hon har varit där i 6 månader, och hon kom hem för 2 veckor sedan. Hon tog återfall redan dagen efter, och åkte tillbaka direkt. Jag har dolt för alla i släkten och alla andra att hon tog återfall. Jag har sagt till dem att hon åkte tillbaka för att hon "var stark" och kände att hon inte skulle klara av detta. Jag vet inte varför jag skyddar henne. Jag är på något vis rädd för att alla ska överge henne, ge upp det lilla lilla hopp de fortfarande har om henne. För om hon blir helt ensam, då kommer hon att supa ihjäl sig. Det är en sak som är säker.

Sorgen jag känner över att jag tvingades gå igenom hela min graviditet utan stöd från henne, eller att min dotter bara har träffat henne ca 5 gånger under hela sitt första levnadsår och inte känner henne, är väldigt jobbig att hantera. Därför gör jag inte det. Jag tänker inte på det. Stoppar det längst in i huvudet och kastar bort nyckeln.  

En väldigt bra tråd för övrigt TS! :) 

Hej alla,
jag noterar att det är ed del i tråden som är öppna med att de har eget missbruk bakom sig. Själv fick jag barn så tidigt så jag hann nog aldrig hamna i riskzonen för detta (var 19 år då min dotter föddes). Istället har mitt förhållande till alkohol (och andra beroendeskapande medel såsom nikotin, koffein mm) snarast gått åt andra hållet. Jag kan dricka en öl, eller ta ett glas vin, men jag hatar att bli full. Att tappa kontrollen. Jag har dessutom ett väldigt kluvet förhållningssätt till min mans drickande (som nog är att betrakta som ganska återhållet och i vart fall väldigt normalt). Jag HATAR fulla människor, jag får krypningar i kroppen av att gå på krogen eller vara på stan en sen helgkväll. Mina barn har aldrig sett och kommer aldrig att få se mig berusad. Jag har en benhård hållning vad gäller alkohol och mina tonåringar vet att jag aldrig kommer köpa ut en droppe åt dem, eller bjuda på alkohol hemma. Kort sagt är jag rädd att min rigida hållning ska skapa nåt slags antibeteende hos dem (alltså att alkohol blir superspännande)! Men hitintills är det lugnt (de är 16 & 14).

Vill också förtydliga lite avseende att jag skrav att jag bara vill att mina föräldrar ska dö - jag önskar ju givetvis också att de ska nyktra till och hålla sig där! Jag har bara gett upp hoppet. Därför känner jag ganska ofta att det vore skönt om de försvann så att jag kan få komma ihåg de bra stunderna också (de är så överskuggade just nu).

Allt gott!