Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Sitter tårögd här och vet inte ens varför riktigt. Jag visste ju att jag var långt ifrån ensam, har tom yrkeserfarenhet av missbruk. Men när man läser de här känslosamma och ärliga berättelserna, som förmodligen blir desto mer nyanserade på grund av anonymiteten, så blir det så tydligt på något vis. Jag är glad att så många har velat prata och att ni tyckte det var en bra tråd. Jag var lite orolig att det inte skulle finnas fler som hade ett behov detta och att tråden skulle dö ut direkt. Tänk att en så liten sak som att göra en tråd kan göra någon som helst skillnad. Visst är det ganska otroligt att främmande människor, vitt spridda i landet, kan få möjligheten att stötta varandra så här? 

Barnsköterskan som läser tråden: För min del är du mer än välkommen att ta del av våra berättelser och jag hoppas innerligt att det hjälper dig hjälpa barn. Ett tips från min sida är att läsa om resiliensperspektivet. I min utbildning har jag bland mycket annat läst det och jag tror nyckeln till min överlevnad finns i de resonemangen.

Tror det kan vara intressant för alla här inne egentligen. I väldigt korta drag är reiliens den "motståndskraft" som vissa barn i svåra situationer har. Forskningen går ut på att studera risker för barn och vad som kan hjälpa dem stå emot riskerna. Genom att veta detta kan man som professionell sätta in rätt stödjande resurser för att barnet. Jag hoppas nog någonstans att jag i framtiden ska kunna arbeta förbyggande och stödjande för barn som haft det som vi. Det finns alldeles för lite av den varan i Sverige, ingen har någonsin uppmärksammat min situation utanför familjen!

Kanske kom jag från själva kärnan av tråden här nu, men det är detta som surrar i mitt huvud just idag. Det och att pappa pratade in på min telefonsvarare, full, igår. Ska jag orka ringa honom? Är han full blir det jobbigt. Ringer jag inte kommer han känna sig som en ännu sämre människa och förmodligen supa ännu mer.

Barn kan inte ta ansvar för sina missbrukande föräldrar. Vill de supa ihjäl sig är de deras sak som nära anhörig är det nästan omöjlig att hjälpa en närstående om man inte är många som kan gå ihop.

Det är bara vänta, säga sanningen inte gå på när de försöker prata bort sina problem eller ringer fulla. 
Vara så rak man bara kan säga, snälla pappa/mamma jag vill inte att du ringer när du är full ring när du är nykter och säg till om du behöver hjälp så ska jag försöka hjälpa dig med ditt missbruk så du får möjlighet att sluta.

Inga björntjänster som att laga mat, fixa räkningar mm mm utan istället direkt hjälp att sluta med sitt missbruk dvs ringa till landstinget, fixa tid på torken och andra direkta åtgärder.
Det är omöjligt att hjälpa någon som inte erkänner sitt missbruk.

Som barn till en missbrukare är man inte tvungen att hjälpa alls  även om man själv är vuxen.

Jag försöker leva efter dessa regler, som jag i mitt jobb försöker få barn till missbrukare att förstå och upprepar 100 ggr att det inte är deras fel att föräldern missbrukar. Jobbar dock inte med missbruksvård längre utan jobbar med sociala frågor.

När det kommer till min pappa gör jag precis samma sak som jag propagerar mot, tröstar hjälper till med praktiska saker låtsas inte om hans alkoholproblem så han inte ska känna sig obekväm. Detta är så fel det förstärker bara missbrukarens missbruk och försvårar någon slags insikt. Man blir medberoende.

Nu har jag dock satt ner foten och vill han träffa sitt barn barn får han bli nykter först. Jag pratar bara med honom när han är nykter och jag påminner ibland att jag finns där när han vill erkänna sitt missbruk o ha hjälp. 

Lycka till alla med missbrukande föräldrar, det är inte vårat fel och de får leva sina liv vi behöver inte ha ständig sorg för att de valt sin väg. 

Håller helt med dig (son).. det är det enda som funkar för att själv kunna orka med sitt liv. Jag tror jag är rätt bra på det med faktiskt. Försöker få min farmor att fatta detta också som är totalt medberoende, men det är kört.

Nackdelen med att vara hård på detta plan är att vi har mycket mindre kontakt med varandra nu, vilket jag tycker är tråkigt. Jag tycker ju egenligen mycket om min pappa. Han är kul, smart och charmig när han är nykter. Men det är inte ofta vi ses trots promenadavstånd. När han väl är nykter har han skuld- och skamkänslor och jag tror inte han riktigt vågar ringa. Han tror ju inte att jag vill umgås med honom hur många ggr jag än säger att jag vill det. Förrädisk jävla "sjukdom" är det. Som ett konstant moment 22 där de negativa känslorna och ensamheten ökar supandet och supandet ökar känslorna och isoleringen.

pappa ringde mej för ett par dagar sedan, precis när jag slulle lägga barnen. han va full som en lärka och bad om ursäkt för sist (då han bad mej dra åt helvete för att han drack... eller nåt sånt).
-jahaja.. men du är full, ring nykter nästa gång.. och ring inte full på hemtelen, svarade jag. sambon går nog i taket i sådana fall, om han visste att pappa ringde hem.
det är pappas val, jaja, men det river i själen på mej! stora sonen har frågat om inte morfar kan komma och sova över så vi kan ge han julklappar. det gör ont att se sonens min när jag berättar att morfar dricker igen :(
jag har haft ett jobbigt år, eller närmare 1,5 år när jag mått sisådär. cheferna har bettet sej som skit mot mej, de har kört över mej, gått bakom ryggen på mej, tagit beslut med brukare utan min vetskap, snuvade mej på jobb och när jag väl hade gått på havandeskap och sen skulle föda minstingen föddes han hemma på soffan som en raket! och pappas drickande på det, som nog känns lika stort som allt det andra ihop i perioder. jag hade behövt pappa nykter denna tiden, vi ger varandra energi när han är nykter och vi träffas.
nu i veckan har jag börjat jobba och gissa vilken energi jag har när jag kommer hem! ikväll när jag kom hem satt sambon bara och skrattade åt mej och frågade om jag inte fått prata på jobbet? HAHAHA jag kände mej LYCKLIG! jag har TANKAT ENERGI!! och jag hoppas innerligt att jag ska få jobba mycket nu så jag får energi och ork så jag "orkar" låta bli att må som pappa, pga pappa.
tack för denna tråden, jag kikar in varje kväll och läser innan jag ska sova. många tårar har kommit när jag läser men finner även styrka i att det finns andra och att jag inte är själv. kram på er alla!

En fråga till: har ni diskuterat era föräldrars drickande/beroende med era (förutsatt att ni har några förstås) barn? Jag har inte gjort det. De äldsta är så stora nu så de förstår själva, men kan fortfarande komma och fråga varför vi aldrig träffar mormor och morfar, varför de alltid är sjuka när de sagt att de ska komma osv. Jag har så svårt att formulera mig, är rätt att bitterheten ska rinna ur mig som ur en öppen kran och jag vill inte förstöra deras bild av dem. De minsta barnen känner dem inte överhuvudtaget, har bara setts ett par gånger. Häri ligger en stor del av min sorg. Jag kan inte fatta att de (mormor och morfar) inte vill träffa sina barnbarn, bara för att det kräver att de är nyktra! Som om det vore en så stor uppoffring att hålla upp den lilla stunden? Alltid ska vi komma hem till dem , alla våra inbjudningar slutar med att de ringer sig sjuka. Vi åker iofs aldrig till dem heller eftersom jag vet att de är onyktra när vi kommer, även om kl så är 10 på förmiddagen.

Son - jag håller med i allt du säger och tror att jag gör "rätt" för det mesta. Det enda jag undrar över varför jag aldrig blir av med denna satans ångest? Hur länge ska ska deras missbruk vara mitt ok? Jag känner energin rinna ur mig, tröttheten kommer krypande (men man kan inte sova) och en allt annat än glad sinnesstämning biter sig fast. Jag vill ju så gärna bli fri från detta - men hur fanken kommer man dit? Terapi var inte min grej, jag blev bara fattigare på kuppen...

Önskar er alla allt gott!

Jag har aldrig tyckt min pappa är en idiot eller liknande. Tvärtom, som jag sagt i tråden, är han en mycket trevlig och intelligent man när han är nykter, Problemet är att när han är full är han stenkorkad, dryg och självisk. hans omdöme försvinner, han har lämnat min ensam flera dygn som barn osv. Han går från att vara en smart människa till en totalt inkompetent varelse. Jag vet att han har försökt sluta flera gånger, men det har aldrig hållt. Jag är säker på att han hade önskat sig ett annat liv, men det är detta han har och han ser nog inget sätt att förändra det på.

Att man riktar ilskan fel har du både rätt och fel i. Det finns säkert inte alltid rätt hjälp tillgänglig för alla. DÄREMOT- man har alltid ett val. Du har ett val att skita i supen och hantera din ångest på vilket annat sätt som helst. Jag tycker inte ett barn någonsin förtjänar att utsättas för det ett barn till en alkis utsätts för och i slutändan är det alkisens val och alkisens ansvar. När han valde att lämna mig helt ensam i en lägenhet i 3 dygn för att bege sig ut och supa, vem ska jag då klandra om inte honom? På de 40 år han missbrukar är det inte många gånger han sökt hjälp och man får ta lite ansvar själv också.

Vad jag gör för att förändra samhället? Det lilla jag kan, jag röstar på de som vill ha en välutbyggt välfärd. Jag har utbildat mig inom socialt arbete för att kunna hjälpa andra. Jag skänker en slant till mannen på gatan, och sådana små saker. Man kan inte ensam förändra världen.

Vad jag gör bättre än de jag skuldbelägger? I mitt fall är dessa mina föräldrar. Jag gör mitt föräldrajobb fan så mycket bättre på precis ALLA plan. Nummer ett: jag övergav inte henne som spädis. Nummer två: jag super inte framför henne. Nummer tre: jag engagerar mig i hennes liv, ser henne, ger henne min tid och ger henne chansen att leva upp i en någorlunda förutsägbar tillvaro.

Vad gör DU för att förändra?

Sunt förnuft, föräldrar ska ta hand om sina barn, ge dem en trygg uppväxt på alla sätt detta kan visserligen vara svårt och tufft men det är aldrig barnens skyldighet att ta hand om sina missbrukande föräldrar.

Den enda som kan lösa situationen är den som missbrukar, givetvis behöver denna person hjälp men inte på bekostnad på barnen, dessutom är det aldrig bra att direkt hjälpa en nära anhörig med missbruk det uppstår så lätt medberoende situationer och de skadar mer än de gör nytta.

Givetvis ska man visa sitt stöd men på rätt sätt att vara konsekvent och ärlig samt se till att den som missbrukar inte kan fortsätta utan att de blir konsekvenser i hans/hennes liv. Är man flera som kan hjälpa till och dela på bördan samt få till ett möte med den som missbrukar för att försöka få denna att förstå kan de vara lättare och funka.

Regeln är dock:
"Jag umgås gärna med dig när du är nykter, jag älskar dig men inte din sjukdom och jag orkar faktiskt inte umgås, prata med dig när du är full/påtänd vill du ha hjälp säg till så kör jag dig till avgiftningen eller ringer beroendecentrum och fixar en tid om du vill kan jag följa med som moraliskt stöd"

Mer än så ska man inte göra, inte städa, tycka synd om, fixa räkningar, låtsas som ingenting mm, sådana handlingar styrker bara den missbrukande i att det är ok att missbruka han/hon får ju hjälp och kan fortsätta missbruka.

"Idioten" De vi gör bättre är att vi är nyktra tar ansvar för våra handlingar och oss själva och våra barn det är mer än du gör.
MEN alla begår misstag och man bör förlåta, alkoholism är en sjukdom men den enda som kan hjälpa dig är du själv. Att du begått fel och varit extremt självisk är en sak i det förflutna men du får inte tycka synd om dig själv och försök släpa all ditt självförakt ägna alla tid o kraft åt att bli ren/nykter men det är inte andras ansvar att ta hand om dig! Det måste du göra själv.
Ring till nån du älskar barn, fru, syster, bror säg förlåt men du ska ta tag i allt nu, kan han hon hjälpa dig att få en tid på beroendecentrum och kanske följa med och hålla handen. Du mår bättre, den du älskar mår bättre då de känner att du börjar ta ansvar och att han/hon kan hjälpa till på ett konkret sätt.

Lycka till "Idioten" och tänk på att alla är vi idioter ibland men vi ska aldrig skylla på andra även om de skulle vara sant så hjälper det inte, det stjälper bara en själv att älta och vara bitter är inte bra.