Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

hoppsan, kikade in senaste inläggen med iphonen och råkade somna, det är inte första gången jag lyckas skicka tomma inlägg med den! =)
hoppas alla har det bra, det är roligt att det hittar hit nya hela tiden :) hoppas det är liv i tråden länge för den behövs =)
ikväll är jag jätteirriterad. jag känner många både i missbruket och de som tagit sej ur och anhöriga och "vanliga" som inte kan fatta att man KAN missbruka. jag är så arg på en barndomsvän som missbrukar livet och sej själv värre än drogerna. jag tycker inte ens om personen längre men har henne som vän på fejjan och där skryter hon om hur hon parkerat bilen i ett träd och bildelar låg utspridda och hon klarade sej som tur var.. sen läste jag hennes skryt på en kompis status/kommentar om hennes blankslitna däck och tunga gas.. jag blir så förbannad!
jag blir oxå arg på människor, både som missbrukar/missbrukat och som inte har problematiken som säger att jag (läs anhöriga) är så duktiga på att dömma en missbrukare. jag är duktig på det, men bara på att dömma min pappa och det finns det naturliga skäl till. jag fick inte vara barn när jag skulle vara det för jag fick ta hand om mina syskon och mina föräldrar så många gånger. jag tycker jag har rätt att kräkas galla över mina päron ibland, och även soc som visste om allt och HADE befogenhet att göra någonting åt saken men faktiskt INTE gjorde någonting mer än hotade!
jag lärde mej något genom mitt eget missbruk och jag har lärt mej någonting genom min utbildning. och det är att det är ALDRIG den enskilde personens fel att det gått käpprätt åt helvete. det är inte bara pappas fel att han är missbrukare. sammhället har oxå ett ansvar och sammhället blundar alltför ofta. tyvärr är det så.
det är inte bara missbrukare, kriminella och många fler "grupper" där samhället faktiskt kunde förhindrat så otroligt mycket. mitt missbruk startade i en depression. jag fick efter ett självmordsförsök massa piller av psyk, och jag emnar massor!! sen fick jag ha en kontakt i veckan men såklart jag slutade gå på de mötena när kontaktpersonen förklarade hur dum jag var som inte tog hand om min son och ryckte upp mej! HERREGUD! så säger man inte! så jag åt mina piller och bra dagar hoppade jag över för att ta mer de dåliga dagarna och det funkade ju bra.. tills jag blev av med sjukskrivningen och inte fick pengar. men jag fick inte från soc heller och den onda cirkeln blev ondare och jag fick snart elen avstängd. då gjorde jag ett källarbryt och stal värmeljus. för att få lite ljus och värme. och eftersom jag inte hade pengar och inte mat och soc tyckte jag skulle klara mej på pengarna jag inte hade ett par veckor till fick jag ordna mat oxå. (många affärer kastar riktig mat) och snart var jag vräkt. förstår ni hur fort detta gick? nu med facit i hand och efter över 5år som ren och med ordnat liv så kan jag se vilken liten insatts som hade behövts för att undvika detta. (jag blev hemlös och missbrukade kraftigt, min son bodde helt hos sin far då). när det var som värst innan jag började missbruka ville jag träffa min psykolog, men det sades att jag inte mådde bra nog att träffa henne, jag la korten på bordet för soc men de vände mej ryggen och tyckte jag skulle förutsett att jag skulle bli av med sjukskrivningen och sparat pengar, jag bad om hjälp, jag berättade att allt går åt helvete. men fick ingen hjälp. klart jag hade ett eget ansvar men när jag inte ens får ett lillfinger utsträckt efter mej så är det inte bara att rycka upp sej. jag vet att det finns en bakomliggande orsak till alla missbruk. jag tror inte på att man föds som missbrukare. men alla har ett ansvar gentemot varande att behandla varandra med respekt och ta hand om varandra. jag menar inte att man ska ge sej ut och bjuda in missbrukare på middag, men har man någon i sin närhet är det helt klart värt att lägga lite extra tid där och se om man kan göra någonting. kanske förmedla en kontakt till psykolog eller sjukhus eller vad det nu kan vara.
hoppas den som orkar läsa detta förstår vad jag menar och vart jag vill komma, det bara snurrar i mitt huvud.
när jag tänker på min barndom känner jag mej som en riktig stålunge som klarade allt, ta hand om hela familjen, samtidigt som jag va så liten så liten.. idag känner jag mej likadan. jag har en mur runt mej som jag fått av mina föräldrar. men jag vill inte ha den. muren stänger ute, eller inne (har inte kommit på vilket) mins känslor från min barndom och mina känslor idag som rör min egen familj. jag kan bli så jävla avundsjuk på min sambo. han har ett syskon, underbara föräldra som båda har jobb, bor i hus, har ny fin bil, stuga på öland, jobbar och sparar och köper det dom vill ha. jag har en dement mormor (iaf på g), en aktiv missbrukande pappa, en bror (vita fåret i vår familja med många svarta får), och en syster med halvdan kontakt. jag är fortfarande förälder till min syster, snart även till mormor och pappa har jag ingen kontakt med när han är aktiv. vart ska jag vända mej med allt som "vanligt" folk frågar sina föräldrar om? mins svärföräldrar ska ju inte behöva ta den rollen, även om svärmor får göra det ibland när det blir för mycket och jag bara vill skrika och gråta över barnen. i detta ligger min sorg. jag känner att jag har ingen på det sättet, på ett föräldrasätt och därför dömmer jag min pappa hur mycket jag vill. det finns minst en bakomliggande orsak till hans missbruk men det ska inte jag behöva tycka synd om honom för för resten av mitt liv. det han har stulit från mej och utsatt mej för är ingenting emot det dömmande jag har haft mot honom. jag pepprar honom aldrig med mina åsikter om hans val. vill inte lägga hans nyktra perioder på att bråka utan hag berättar vad han sagt och gjort, han skämms och ber om ursäkt och lovar för femtioelfte gången att det inte ska upprepas och så är vi vänner.. igen..
jag skulle nog kunna sitta här och skriva hela natten. det bubblar ur mej. och detta bara för några ynka kommentarer om att man inte ska döma missbrukare, ju förr de dör desto bättre, och så har vi fått en damsugare. kommentarerna har gnagt i mej länge, de kommer från en "kompis" (snart fd kompis) och dessa kommentarer släpper inte greppet om mej.
sen är det första gången en damsugare har fått mej att gråta. vi har 4 pälsdjur och jag är allergisk mot just pälsdjur. men det är hanterbart om jag städar ofta så gissa paniken när damsugaren dog. och endast 190kr finns på mitt konto till den 20e. det va inte därför jag grät! mej, det var för att svärmor åkte och köpte oss en ny damsugare som VI fick på HENNES 50-ÅRSDAG!! och hur fan ska jag hantera det? jag blev så ställd!! vi fick den i fredags, idag ringde jag och sa tack!!! det kopplade inte i fredags när vi fick den, jag tappade fullkomligt hakan! jag är inte van vid sådant här och kommer förmodligen inte bli det heller. de är inte superrika men har så de klarar sej (och oss). mina föräldrar hade aldrig gjort detta (tror jag) men jag kommer heller aldrig få veta. jag får så fina presenter när jag fyller år och på julafton, min pappa ringde varken på jul eller min födelsedag eller barnens födelsedagar och det är nästan standard. att ständigt bli vänligt bemött och omhändertagen är fan ingen självklarhet och det är svårt att hantera tycker jag. lika svårt är det att hantera när svärfar eller min sambo blir irriterade. då går jag sönder innombords, jag blir skiträdd! rädd för att få skit, att inte kunna svara, att inte kunna göra allt bra, samtidigt vill jag bara fly.
nu har jag skrivit hur mycket som hellst, kanske skulle börja blogga istället =) haha
men jag är glad över damsugaren iaf. och jag är lyckligt lottad som har så fina svärföräldrar och att hela sambons familj har tagit sej an både mej och min förstfödde som så som dom gjort och det görs ingen skillnad på mina barn från deras sida. det är härligt :)

alltså, många gånger känner jag det inte som om jag har haft det så tufft när jag var liten men jag kännde ju heller inte till någonting annat. när jag berättar om min barndom får jag höra på andras reaktioner att det nog va tufft ändå. jag såg bara alkoholmissbruket, det förekom inga droger eller verktyg hemma vad jag såg. och vi hade ju bra perioder med när båda mina föräldrar var nyktra, en gång i flera år. och mamma drack inte varje gång när pappa var aktiv. det va lite mer som ett lotteri i vilka perioder hon gjorde honom sällskap.

ni andra anhöriga, hur har ni tagit "skada" som påverkar er idag? jag har mitt jag skrev om i inlägget ovanför, om någon orkar läsa =)

oj, vilket långt inlägg. vad bra att du tagit dig ur missbruket idag solstugan, och att du faktiskt har det bra idag.
jag är vuxet barn till två alkoholmissbrukare så jag antar att jag platsar här!
jag var "duktiga flickan", den verkliga föräldern i famlljen som även bestod av mycket yngre småsyskon.
har inga som helst egna missbruksproblem och har materiellt sett bra.
har dock efter att ha blivit förälder och gått i terapi själv brutit med min missbrukande far och håller min mor på rejäl distans.
min far är en sk smygis men med rejäla alkoproblem. våldsam. ej lämplig i närheten av barn.
ändå får jag press från släkt etc att jag ska ta upp kontakten med honom....
nån mer här som har brutit med en missbrukande förälder? erfarenheter?

jag har tänkt på en sak i natt.. ( både bebis i magen, hunden och sambon höll mig vaken) och då gör man inget annat än funderar..

Vi som växt upp med missbruk, för att oslipat öga kan vi verkligen se lyckliga ut när vi ler.. även om vi är förkrossade inombords.. Det är en sjukt dålig egenskap!!
T.ex nu när jag har extrema smärtor i min mage, så kan jag ändå ta på mig ett leende när jag sitter hos läkaren..
Dom tror ju inte på en när man sitter och kan le som om inget är fel..

Jag är så trött på mig själv och mitt förbannade goda humör!! Så fort jag är hemma med sambon så kan jag vara hemsk, för att jag älskar honom och litar på honom, men mot folk som ska "granska" mig klarar jag inte motstå min clownmask.. Det är inte bara hos läkaren, utan typ i affärer och andra ställen man för små konversationer med folk.. Jag behöver ju inte dra på ett stort leende och vara trevlig mot alla här i världen, inte för att jag tänkte vara otrevlig.. men jag vill vara normal trevlig.. För jag känner mig så falsk i mellan åt..

hmm.. känns lite bättre att skriva det här, då ser jag ju min brist svart på vitt framför mig.. bäst och posta innan jag raderar och förnekar ;)

ha  en fin helg alla fina människor!! 

Igår fyllde min pappa 60 år. Tänk så gammal han börjar bli! Och tänk att han väljer att kasta bort tiden på flaskan istället för att spendera lite tid med oss :( Jag ringde honom och sa grattis eftersom min syster sagt att läget va lungt men tro fasen att han hunnit börja fira. Men jag skulle iaf inte dra åt helvete denna gången, han berättade stolt hur han slagit ner någon som försökte sno hans jägermeister och ambulanser och poliser hade kommit. FY FAN säger jag bara! Jävla gubbe!!
De senaste dagarna har jag kännt mycket sorg över familjen jag inte har. Det har kännts ganska tungt :(
Men igår sprang jag iaf av en slunp på en lapp om ANHÖRIGMÖTEN!! Trodde inte dessa fanns! Så blir jag inte inringd på jobb på torsdag ska jag på möte kl 18! Hoppas jag är fri då för ett möte har jag velat gå på länge!

Jag drar mig i det yttersta för att ringa mina päron. Jag vet att om klockan är efter 10 så är det för sent. Men å andra sidan så är varje gång man ringer och de inte är packade en bra sak! Tänk så sorgligt att man ska behöva känna så, det är så tragiskt att bli glad för att pappa inte är full klockan 10 på förmiddagen. Jag blir så avundsjuk när jag hör andra berätta om sina föräldrar som är ute och reser, eller bara gör vanliga saker. Bryr sig om barnbarnen, är barnvakt nångång då och då. Jag är ensambarn, så jag har inga syskon som kan vara ställföreträdande släkt heller. Dessutom är min skam över "familjehemligheten" så stor att jag inte berättat för mina vänner, även om de allra flesta nog förstått ändå. Jag har min fina familj, med min man och mina barn, men ändå känner jag mig så förtvivlat ensam. Börjar allvarligt överväga anhörigmöten ändå, men orkar inte med för mycket tjafs om "högre makter". Tur i alltihopa att den här tråden finns att hitta likar och få skriva av sig. Tack därför till alla som orkar läsa! Trevlig helg till er alla

Härligt med en tråd där man kan ventilera sig utan att få hårda ord mot sig. :)
Jag har en mamma som är/var tablettmissbrukare och alkholist.
Jag har tre äldre syskon och sen två yngre syskon.
Min mamma började med tabletter väldigt tidigt enligt min mormor och hon tog dessutom tabletter, drack treo på morgonen osv när hon väntade mig och mina två småsyskon.
Tiden gick och när jag blev 12 så skildes min mamma och pappa pga att min mamma kunde försvinna en hel helg och "umgås" med andra män och så gjorde hon jämt att vi bråkade med grannar och blev vräkta.
När dom skildes så började mamma sova i köket, mot spisen, soffan. Det enda hon gjorde var att dricka kaffe, röka cigg och läsa hemmets tidning. Det var ofta vi försökte få henne och sova i sin säng men hon vägrade och oftast så somnade hon på köksstolen med tidningen i pannan.
Nu var det jag, mina två småsyskon och min storesyster som bodde hemma.
Sen så började vi hitta tablettaskar, ardinex(starkt smärtstillande) och då bestämde min storesyster att vi skulle konftontera våran mamma och det var nog ett av dom hemska minnen jag vill glömma. Hon fick mig att gråta och hon fick det till mitt fel, att hon tog tabletter. Jag började gråta och min syster blev rasande( hon är 3 år äldre än mig) och vi gick därifrån och låste in oss på rummet och grät.
När barnbidraget var slut( kunde ta slut på 3 dagar) så försvann mamma mitt i natten, lämnade en lapp som vi såg på morgonen om att hon fick ont i magen så hon var tvungen och läggas in på sjukhus. Hon kunde lämna oss utan mat och pengar i 2 veckor. Hon hade det bra hon, mat på sjukan, smärtstillande på sjukan..
Jag gav ofta den sista maten till mina småsyskon, brödkanter, flingor utan mjölk m.m. Dom sov ofta i min säng där jag läste sagor för dom. När jag blev 13 började jag dricka som fan, helger, vardagar. Struntade i skolan.. Började bo hos pappa på helgerna och då började jag med hästar.
Så höll de på tills jag blev 16, då drack jag för ofta, nästan med samma människor, rasister. Hade en nära tjejkompis som drog in mig i deras "värld!" Slutade med att jag blev våldtagen 2 ggner under beloppet av 6 månader. Hade då en kille som var klottrare och höll på med boffning o sådär, kan tillägga att ja aldrig prövat droger. Jag slutade ha kontakt med min tjejkompis och deras gäng när jag började gymnasiet, IV.
Mådde så mycket bättre, kände en viss tomhet men. Jag började umgås med en gammal tjejkompis från typ 4an. Vi gick i samma klass. Jag började sporta varje dag. Min mamma var fortfarande som hon var när hon och pappa skilde sig. Min tjejkompis var lite av en "arablover" om man kan säga så med lite humor, hon fick mig att inse att ALLA människor är lika mycket värda och att andra kulturer är intressanta. Jag fick veta att min pojkvän sedan två år tillbaka vart otrogen mot mig 2 dagar innan vår två årsdag.. Jag blev fort tillsammans med en kille från irak, vi blev väldigt tajta, jag bodde nästan hos honom och precis innan jag och han blev tillsammans så blev vi vräkta från radhuset vi bodde i så min storesyster hamnade hos sin pappa(vi har olika pappor), sen så hamnade jag och mina två småsyskon i en 1a bredvid våran mormor med min mamma. Där var det samma skit.
På min 17årsda så var min tjejkompis hemma hos oss i våran 1a och hon skulle sova över där med så på natten vaknade hon och skulle på toa och då hänger min mamma nästan helt utanför fönstret. Min tjejkompis blir väldigt rädd och väcker mig och jag försökte få in henne och förklara att hon håller på och ramlar ut.
Vi blir vräkta strax efter min födelsedag och jag plus mina två småsyskon flyttar till pappa och min mamma blir hemlös. Hon bodde hos mormor sa hon. Men min pojkvän från irak bodde i samma område som min mormor så jag hade kontakt med mamma ibland. En dag så frågar hon mig om hon kunde få sova hos mig och min pojkvän, självklart sa min pojkvän ja, det jobbiga var att han, ja och hans kompis bodde i en 1a men vi fixade de iaf. Den dagen mötte jag henne vid ett cafe vid st görans sjukhus och hon ursäktade sig och gick på toa sen när hon kom tillbaka efter 15 min så var hon helt konstig. Jag fick nästan bära henne till tunnelbanan och vidare in till centralen där min pojkvän och hans kompis hämtade upp oss, min mamma somnade i bilen och vi fick typ bära upp henne till lägenheten.
Dagen efter så var hon helt pigg och allert. Hon skulle åka och jobba med mormor. Mormor hämtade upp henne och jag kollade ut igenom fönstret och grät. Jag undrade när allt skulle ändras, min mamma var ju bara runt 45.
När det började bli kväll så ringer min mormors kompis som jag har hjälpt en gång och säger att jag måste hitta en annan sovplats åt min mamma för hon är rädd för mamma. Min mamma hade tydligen kissat på sig, gått och flyttat runt i den gamla kvinnans lägenhet. Fortfarande i samma område så gick de snabbt och ta sig dit. Jag satt med min mamma bredvid mig och jag fick ingen kontakt med henne, hon bara låg med huvudet på bordet. Jag ringde min bror, min pappa, min syster, min mormor. Alla var upptagna eller borta.. Jag började få panik för jag visste att de va nåt fel med min mamma. Min äldsta bror ringde upp mig och sa att jag skulle gå ut med henne (han bodde i samma kommun så han kom snabbt till oss) och sa att vi skulle köra henne till beroendemottagningen på st göran( om ja minns rätt, blandar jämt i hop st sjukhusen). Han kom och vi åkte dit, kommer ihåg att min mamma inte hade nån jacka och bara skakade så jag gav henne min. När vi kommer fram så lägger hon huvudet i mitt knä och somnar. Min bror tittar då på mig och ser helt förkrossad ut, han säger att han önskar av hela sitt hjärta att jag inte skulle varit med om det här.
Dom lägger mamma på en bår, jag pussar henne och dom kör bort henne. Vi kommer in till läkaren och pratar, sen så åker ja och min bror hem. Fick den mest kärleksfulla kramen jag någonsin fått den kvällen.
Dagen efter ringer sjukhuset till min bror och berättar att vi just hade räddat livet på våran mamma. Hon försökte ta livet av sig. Oftast tog hon 50-60 tabletter om dagen men nu hade hon tryckt i sig närmare 500 tabletter. Dom fick magpumpa henne. Skulle hon vart ensam någon timma till så skulle hon dött.
Efter det så hamnade hon på psyket, sen ett hem i tumba där vi fick sitta och titta på henne. Jag började gråta och min storesyster och våra bröder var så arga, våran mamma fick inte krama oss då för hon skulle få se vad hon gjort mot oss.
Efter det så flyttade hon till en snubbe ute på landet och började dricka. den här tiden hade jag knappt någon kontakt med henne, jag var då fortfarande tsm med min irakiska kille som misshandlade mig psykist och fysiskt, till slut tog jag mig ur de, efter lite mer än 2 år. Min mamma lämnade den här mannen. Nu så hamnade hon på behandlingshem mitt ute i ingenstans(både för alkoholen och tabletter) men ganska nära oss, vi åkte och besökte henne några gånger. sen när hon kom ut så hittade hon en annan som slog henne och var nära på att döda henne, mannen fick fängelse och min mamma hittade en ny som hon gifte sig med. Jag och mina syskon bodde fortfarande hos våran pappa.
Jag flyttade till en egen lägenhet i samma område som min pappa och småsyskon.
Min mamma flyttade ihop med den här mannen som hon gift sig med och har ett förflutet med heroin/amfettamin om ja inte minns fel och dom drack väldigt mycket.
Jag blev gravid med min dotter och besökte mamma en gång i veckan typ och då såg jag öppna halvdruckna starköl mitt på blanka dan. Det gjorde så ont i mitt hjärta så när jag var i vecka 16 typ så slutade jag ha kontakt med henne. Kände då ett enormt tomrum då jag inte hade någon och prata om min graviditet med utan fick ringa min pappa om jag fick nån liten blödning eller ont. Kan säga att jag varit tillsammans med min nuvarande i ungefär 6 mån då jag blev gravid. Men iaf, när jag födde min dotter så skickade jag en bild på henne till min mamma och berättade att vi mådde bra och då började vi ha smskontakt och teleonkontakt men hon träffade aldrig min dotter. När min dotter var 6 mån så satt min mamma på samma behandlingshem mitt ute i ingenstans så jag kom dit med min dotter och småsyskon och överraskade henne. Hon kom ut och hennes man åkte in i fängelse i gbg. Min mamma var då hemlös igen och min syster ringde polisen och då hämtade dom min mamma och satte henne under lvm lagen(rätta mig om ja har fel) och hon fick sitta på ett hem, inlåst i örebro. Nu den 26 december fick hon komma ut och hon låter mycket bättre och vet att hon gjort fel och erkänner sina misstag. Hon bor nu hos sin man i gbg, på hans behandlingshem, sen ska dom börja flytta in i ett hus dom hyr långt från sthlm, långt från sina pundarkompisar.. Så jag hoppas av hela mitt hjärta att dom lyckas.
Men mitt hjärta går sönder varje gång jag träffar min mamma för hon är inte den jag växte upp med längre. Hon är inte den som fixade allt på julen, lagade så god mat.. Min mamma är inte min mamma längre. Hon är en helt annan person nu. :( min dotter har träffat henne en gång och det kommer nog inte vara många gånger till som dom träffas. Och det svider verkligen.
Men något som hjälpte mig i dessa svåra tider var att när jag började gymnasiet så kom det en kille som pratade om tablettmissbruk, hans mamma hade det. Det var tvåorna som fick den föreläsningen men lärarna visste hur jag hade det hemma så dom lät mig vara med på den.
Jag är så oerhört glad att så fina underbara människor har hjälpt mig bara igenom att le och lyssna, det är det som fått mig att kämpa, att inte ge upp eller ta livet av mig för det var en tid då jag skar mig väldigt illa. :(
Idag så har jag en terrorist på 1½ år och vi bor tsm med pappan och har det jättebra. När lillan blir lite äldre ska jag börja kolla runt hur man börjar åka runt och prata om tablettmissbruk och vara kontaktperson för folk som behöver lite extra stöd. 
 Träffar mina syskon så ofta vi kan. Kan säga att mina syskon klarat sig otroligt bra. Äldsta brorsan pluggar till socionom, andra brorsan är advokat, storesyster är gift och har snart 3 barn, lillesyrran är klar med plugget om 1 år och lillebrorsan börjar gymnasiet efter sommaren.
Puuh, skönt som faen och skriva av sig, lite tårar blev det men det är bra att inte glömma.
Förlåt om de blev liite långt.