• Saturo­s
    Äldre 31 Dec 12:47
    198455 visningar
    391 svar
    -1 +4
    391
    198455

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Äldre 30 Jul 18:50

    Hej,

    Ber om ursäkt för att jag skriver ett inlägg i en såpass gammal tråd som kanske inte är relevant längre, men jag är själv adopterad och har verkligen haft en underbar uppväxt med föräldrar, släkt och grannar som älskar mig och ofta skämt bort mig.

    Men, jag känner verkligen igen mig i vad TS skriver, oavsett hur mycket kärlek man får i hemmet så kände jag inte riktigt mig "hemma" i skolan där alla andra var svenskar (dvs. vita, inte en enda födda i utlandet) och samma sak gällde i fotboll samt innebandy laget. Man börjar då lätt fundera på dessa frågor trots att man inte brytt sig om dessa tidigare, det gjorde iallafall jag och det är verkligen inte trevligt när man är tonåring och samtidigt brottas med alla andra problem som man gör i den åldern.

    Numera känner jag mig inte lika obekväm med min situation som jag gjorde då, men det beror mycket på att jag rest, pluggat utomlands och numera studerar ett universitetsprogram där 90% av studenterna är utlandsfödda. Det är olyckligt att TS drar alla adopterade över en kam, där håller jag med ovanståendeend, men det är samtidigt en mycket viktigt text men många punkter som kan vara viktiga för familjer som funderar på adoption borde tänka över.

  • Litet My
    Äldre 30 Jul 19:03
    Viktor.DTL skrev 2015-07-23 02:43:56 följande:

    Hej!

    Till alla er som INTE är adopterade, kan ni snälla sluta försöka relatera till våra känslor och hur vi adopterade känner sig? Visst jag förstår att det är för att ni vill försöka hjälpa oss men det är riktigt störande ibland när ni inte vet ett dugg om hur det känns att vara bortlämnad ifrån sina biologiska föräldrar. Och jag tror att jag talar för NÄSTAN alla som är adopterade. Jag är själv adopterad från Vietnam och vet att min mamma födde mig men sedan stack och skrev in sig på sjukhuset under ett falskt namn och jag vet att jag ALDRIG kommer kunna hitta mina biologiska föräldrar. Men jag lever världens bästa liv med världens bästa föräldrar som älskar mig och min syster ( också adopterad ) mer än något annat i världen. Men bara för att vi har ett underbart liv på utsidan betyder det inte att vi har det på insidan.

    Så snälla sluta försöka att relatera till våra känslor, vi är ALLA tacksamma för ert stöd det är vi men som sagt så blir det irreterande när ni inte vet någonting om oss.


    Instämmer.
  • Äldre 3 May 21:32

    Besviken. Lurad. Sviken.

  • Äldre 5 Jun 21:38
    +1

    Nej. Du är värd så mycket mer än vad du tror. Du skriver att dina biolgiska föräldrar lämnade dig som skräp i en papperskorg. Men kanske var det för att de visste att det var en plats som många passerade varje dag, kanske var det för att de visste att deras barn skulle bli hittat. 
    Jag är övertygad om att en kvinna som burit ett barn i sin mage i nio månader inte ser det som skräp utan som ett underverk. Att livet sedan inte gördet möjilgt att behålla det lilla underverket är en helt annan sak. 
    Jag ser att det var länge sedan du skrev inlägget, men jag måste ändå svara. Hoppas innerligt att du mår bättre nu. Och jag är övertygad om att kärlek inte sitter i generna utan i hjärtat.

  • Äldre 23 Jun 15:40
    +1

    Relationer byggs av tid spenderad tillsammans, inte av delat blod.

    Min bonusdotter har jag tagit hand om i 4 år nu, på grund av tiden vi haft tillsammans har vi en relation som är viktig för mig.

    Du är viktig för dina adoptivföräldrar också. De har ju lagt oändligt med energi på att uppfostra dig och hålla dig vid liv. Blir inte du än mer betydelsefull för dem med tanke på att de har gjort detta utan baktankar om att hålla liv i sina gener?

  • Äldre 3 Aug 04:39

    Jag är inte adopterad själv. Men jag kan känna igen mig i att känna mig annorlunda här i Sverige, då jag har en förälder från sydeuropa med mörka drag och jag själv ärvt dessa drag. Jag har ju inte haft problemen med att inte känna mina biologiska föräldrar. Jag upplever däremot ett slags utanförskap. Ibland får man ju en känsla av att folk föredrar sin "egen sort" både när det gäller vänskapsrelationer och kärleksrelationer..

  • Äldre 16 Aug 01:49

    Hej TS!


    Snubblade över den här tråden nu idag och har läst stora delar av den.


    Vill bara fråga hur du mår idag? Det var ju ett tag sedan du startade den.


    Vet inte om det tillför diskussionen något, men som blek och inte särskilt vacker eller populär inföding var jag själv under min uppväxt (främst tonåren) grymt avundsjuk på mina adopterade släktingar med sydamerikanskt påbrå. De var - och är - både extremt snygga och omtyckta. Jag har alltid sett dem som mina släktingar och tanken fanns aldrig för mig att de inte skulle vara svenska. Under tonåren önskade jag ofta att jag var som de. Såhär i efterhand har jag förstått att deras liv inte direkt var lekande lätt, men det var inget jag såg då.


    Jag hoppas du mår bättre nuförtiden och håller tummarna för att du hittar din plats i livet!

  • Äldre 8 Sep 14:50

    Hej alla i den här tråden!

    Ts är ett troll och har med samma användarnamn blivit avstängd från Flashback många gånger för grovt rasistiska uttalanden mot svenskar (svenskor). Han älskar uppenbarligen att hetsa människor mot varandra och att sprida elaka historier. Samma trådstart som den här finns också på Flashback och där finns också mänga trådar kring att svenskar bör utrotas etc. Snälla alla ni som tänker adoptera, ta inte åt er av detta!!! Det är fingerat och enbart till för att hetsa!

  • Litet My
    Äldre 8 Sep 15:43
    Libe08 skrev 2016-09-08 14:50:50 följande:

    Hej alla i den här tråden!

    Ts är ett troll och har med samma användarnamn blivit avstängd från Flashback många gånger för grovt rasistiska uttalanden mot svenskar (svenskor). Han älskar uppenbarligen att hetsa människor mot varandra och att sprida elaka historier. Samma trådstart som den här finns också på Flashback och där finns också mänga trådar kring att svenskar bör utrotas etc. Snälla alla ni som tänker adoptera, ta inte åt er av detta!!! Det är fingerat och enbart till för att hetsa!


    Hittar inget alls sådant på Flashback mer än samma trådstart, du får gärna länka.
  • Äldre 29 Nov 02:30

    Så himla klockrent beskrivet. Jag håller med varenda bokstav i din text! Hoppas du har det bra, var du nu än är, det var ju några år sedan den här tråden skrevs. kram Maria

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.