har ett biologiskt barn och skall adoptera ett syskon

Hej

Vårat första barn är vårat biologiska barn och hon var ca 4,5 år när vi adopterade lillebror. Allt har gått jättebra och hon reagerade inte alls ,då detta sätt att få barn är helt naturligt för henne.  För henne var det en mysig familjeresa som resulterade i ett syskon. De är supertighta och kommer mycket bra överens. Sedan dess har vi också adopterat ytterligare en lillebror och även det har gått jättebra.

God fortsättning och lycka till med era syskonplaner.

Numera verkar det ju som det biologiska syskonet ofta följer med på resan.
Så funkade det inte riktigt när jag fick mitt syskon som adopterades.
Då åkte föräldrarna själva och pga strul i landet var de borta i 5 veckor.
Jag var 9 år och hade det bra hemma med morfar och mormor, det jobbigaste var all jäkla väntan som jag ju var stor nog att förstå..alltså inte bara förseningen när de var borta utan tiden från när det ansöktes om adoption osv.
Sen får man ju förbereda sig på att folk kan ställa lite märkliga frågor när det är så att biobarnet finns först..och vara lyhörd om nu barnen råkar ut för närgångna frågor.
Samt att folk fortfarande kan ha svårt att förstå att mitt syskon är mitt riktiga syskon även om vi biologiskt är från olika håll från start.
Iövr så kan jag ju inte säga något annat än positiva saker om att få ett syskon adoptionsvägen.
Den dagen föräldrarna äntligen landade på arlanda och jag fick träffa syskonet för första gången är för mig en lika häftig och stark upplevelse som när jag sen födde mina barn.
Vi knöt dessutom an till varandra väldigt fort, trots åldersskillnad på 5 år och språksvårigheter i början.
Det har aldrig varit några problem att den ena är bio och den andra inte..sen har ju jag som älsta barnet banat väg för mkt som syskonet bara kunnat glida med på, men så funkade det för mina kompisar som hade biosyskon också.
Önskar er all lycka framöver!

Hej
Tack för era svar!

Måne 72:
Jag kan tänka mig att vår son kommer att hinna fylla 4 när vi skall hämta syskonet. Hur förberedde ni ert biologiska ban? Hade ni med ngn god vän på resan som hjälpte er och passa ert biobarn när ni åkte över? Har tankar om det kan vara bra? Som avlastning och stöttning liksom?

Tack MiNiMa för ett långt och välskrivit svar!
Jag vill oxå intala mig om att det är av fördel att ha ett biobarn till det adopsyskonet. Jag vågar oxå se att min son nu kan bana upp en väg för vårt väntade barn. Vad är det för kommentarer som ni har fått höra av allmänheten som man skall vara beredd på?

Jag fick en hel del snokande (sen var det ju såklart dem som var genuint intresserade, men skillnaden märks rätt snabbt) frågor från grannar och kompisars föräldrar å sånt om varför mina föräldrar adopterade när de kunnat få mig, å när man är i 9-års åldern är man ju inte så sugen på att dra upp föräldrarnas fertilitetsstatus å sånt inför vem som helst.
Sen kommer mitt syskon från ett  då rätt ovanligt adoptionsland, då kom de flesta barn från indien eller korea och som små barn, medan vi fick hem en 4-åring från
Frågor om vad ett barn "kostade" , syskonets bakgrund och diverse annat som folk gott å väl hade kunnat tagit med mina föräldrar ist för mig. Mitt syskon har tack å lov klarat sig från de värsta av frågorna!
Jag hoppas och tror att folk har lite bättre koll numera!

Vi berättade för vårat första barn när det var ca 3 månader kvar tills vi skulle hämta lillebrorsan och under den tiden åkte vi tillsammans och handlade olika saker som brorsan skulle behöva. Hon fick vara med och tycka till. När vi åkte ner så hade vi inte med oss någon då hon fick träffa lillebrorsan lika mycket som oss. Vi ville inte exkludera henne på något sätt. Detta kändes bra för oss men man ska självklart göra det som känns bäst för ens egen familj. Däremot så skulle jag önskat att ngn god vän eller liknande följde med på resan och dokumenterade, dvs tog foton och/eller filmade. Detta var vi jättedåliga på då all fokus var på vår dotter och vårat nya barn. Det var lite svårt att koncentrera sig på allt.

Likadant som MiNiMa's syskon, så var brorsan drygt 4 år när vi fick honom så de blev snabbt kompisar och är otroligt tighta idag då de är lika gamla.

När vi hämtade nummer 3 så var båda syskonen involverade och vi hade samma procedur som innan. Vi berättade ca 3 månader innan och de fick vara med och bestämma vad vi skulle köpa och ta med oss till landet. Även här blev det dåligt med foton. :)

 

Vi är inte läge att adoptera syskon, har inte fått vårt första ännu men måste bara säga att jag blev helt rörd av era fina berättelser om syskonadoption

Vår "bio"-tjej var 5 år när vi hämtade lillasyster i Taiwan. Storasyster var väl invigd under hela processen med samtal med socialen osv. Vi åkte ned till Taiwan i förväg och bodde där i tre månader innan vi fick lillasyster. Detta gav mig och storasyster lite extra tid tillsammans innan syskonkonkurrensen gick igång. Storasyster fick också sin egen bild av landet och egna minnen. Detta gör det lättare att tex förklara för frågvisa om Taiwan ligger i Kina eller Thailand (!). Att inte ta med syskon vid adoptionsresan (som amerikanerna gör) är för mig helt oförståligt. Att någon släkting eller vän som står familjen nära följer med är nog kanon. I vårt fall kom mina svärföräldrar ned sista två veckorna och det är jätteskönt att de vet hur Taiwan ser ut och lite om livet där. Däremot tror jag man fixar det själva också. Vad gäller flygresan hem var klart största hjälpen att storasyster var flygvan och lillasyster tittade och gjorde likadant. Nu sover vi sa storasyster och så gjorde de .
Första tiden gick kanon mellan syskonen med endast en del tjuvnyp. Storasysters reaktion kom ungefär 2 år efter hemkomsten. Kanske kom hon på att hon släppt till för mycket? Kanske hade det med skolstart och annat att göra och hade kommit även med ett biologiskt syskon. Det är lätt att dra snabba slutsatser att negativa händelser beror på adoptionen. Helt okomplicerat är det dock nog inte att får ett syskon som är adopterat. Det tar massor av energi i familjen med anknytningen i början. Psykiska sviter efter tidigare separationer och försummelse ska pareras för. Jag tror det är bra om man håller en ålderskillnad på minst 2-3 år så inte förväntningarna på att det adopterade syskonet ska ta rollen som en kompis. Ett tidigare ensamt biobarn har vant sig vid all uppmärksamhet och det är jätteviktigt att få till egentid med dem efter adoptionen. Vår biotjej satte fingret på den ömmaste punkten redan första veckorna efter adoptionen: Om ni var tvungna att välja på mig och lillasyster vem skulle ni välja då? Diplomatiskt var man ju tvungen att säga att man aldrig skulle göra det valet och att man älskade båda lika mycket. Jag skulle dock säga(dock aldrig säga då till storasyster)att innan anknytningen satt sig helt och det kan ta tid så skulle jag valt storasyster om jag verkligen skulle behövt välja. Känslorna runt detta är utmanande och gör att man växer och mognar. Nu känns dock lillasyster naturlig del av familjen och känslorna för båda tjejerna är de samma. Jag kan känna en sorg över att inte fått ha båda hos mig från början. Familjen har fått en obrytbar förankring till Taiwan och jag ser fram emot många spännande resor dit framöver. 

Tack för jättefint svar, Pulkåkarn. Mycket tänkvärt. Jag blir så glad när ni som svarar verkligen lägger tid till att svara.
Var det längesedan som ni gjorde den resan till Taiwan?

Vilken trevlig tråd. Vi funderar också på att adoptera ett syskon till vår bio-dotter så jag hoppas på fler berättelser.

Ja, jag har fått helt underbara berättelser och mycket tänkvärda tankar och ideér kring detta.

Hur gammal är er bio-dotter, Karmosin? Vår son är nu 3 år nu