• Anonym (ångest)

    Oplanerat gravid - abort eller ej? Sambon vill inte bli pappa.

    Insåg när jag var i vecka 6-7 att jag var gravid. Både jag och sambon hamnade i nåt slags chocktilltånd och har knappt pratat om det. Jag sa bara "vi löser det här" och tänkte att det är bara att göra abort, jag vet att han inte vill bli pappa ännu. 

    Har nu precis gått in i vecka 8 och det känns inte alls lika självklart att göra det. Jag är 31 och min sambo ett år yngre. Vi har ordnade liv, bra jobb och ekonomi osv. Jag blir ju inte yngre och har redan haft åldersångest över det här med barnaskaffande.

    Sen kan jag inte komma mig för att ringa gyn och ens prata med dom om abortrådgivning. Jag kommer skämmas ögonen ur mig. Hade jag varit yngre hade jag nog inte brytt mig så mycket om vad dom tänkte. Nu känns det inte befogat på nåt sätt att göra abort. Men jag vill heller inte göra något mot min sambos vilja. Vi har pratat om barn tidigare och han har sagt klart och tydligt att han inte vill.

    Tänkte hela förra veckan att jag skulle ringa gyn men kom mig aldrig för det. Nu är snart dagens telefontid slut också och jag har inte ringt än. Min sambo säger att han önskar att han kunde göra något för mig men jag känner INTE att jag vill att han skall ringa dom. Det skulle kännas ännu löjligare.

    Det enda jag tänker är, vi (ingen av oss) kommer någonsin ångra om vi behåller barnet, däremot kommer jag troligtvis ångra aborten.

    Någon som varit i liknande sits eller har någon bra input att komma med?

    Vad tycker gyn om abort när man passerat 30 och har ett förhållande? Jag känner mig SÅ oansvarig som lyckades sätta mig i den här situationen!

  • Svar på tråden Oplanerat gravid - abort eller ej? Sambon vill inte bli pappa.
  • Novembermamma10

    Båda vet hur barn blir till så han skulle nog skyddat sig om han inte önskade barn.


    Tokmamma
  • Anonym (ångest)
    Novembermamma10 skrev 2011-01-24 10:00:39 följande:
    Båda vet hur barn blir till så han skulle nog skyddat sig om han inte önskade barn.
    Det kan jag iofs hålla med om men han har liksom litat på att jag haft koll eftersom jag trott att jag haft det. Så det känns lite som mitt fel. Han är i vanliga fall väldigt noggrann med att skydda sig. Det är jag som är slarvern i vårt förhållande.
  • Anonym

    Oj då!
    Är du beredd att leva själv med barnet?
    för jag tor att om ni behåller så kommer inte du vilja leva med han med vetskapen om att han kanske inte vill? har en kompis detta hände!
    eller så ger du han tid, han kanske behöäver se att livet kanske blir bättre? vill han aldrig ha barn?
    kommer du stanna, om du genomgår aborten hos han? när du inte vill igentligen?
     ni behöver prata, ring gyn och be om att få tid för rådgivning det kan ge han ett klarare sikte?
    använde ni inte piller/kondom om du visste han inte ville?

  • Anonym
    Anonym (ångest) skrev 2011-01-24 10:04:13 följande:
    Det kan jag iofs hålla med om men han har liksom litat på att jag haft koll eftersom jag trott att jag haft det. Så det känns lite som mitt fel. Han är i vanliga fall väldigt noggrann med att skydda sig. Det är jag som är slarvern i vårt förhållande.
    Oj då! då bär nog du det ansvaret!
  • flippe

    Gyn säger ingenting om det..dom får nämligen inte ha några åsikter om sånt..inom sjukvården ska man bemöta sina patienter med en neutral syn..

    däremot tycker jag att du ska fundera igenom det här ordentligt ..du verkar känna att du egentligen inte vill gå igenom en abort..både en abort och ett barn är två stora steg.. det ena ger mer glädje än det andra
    (personlig erfarenhet)

  • Anonym (ångest)
    Anonym skrev 2011-01-24 10:05:51 följande:
    Oj då!
    Är du beredd att leva själv med barnet?
    för jag tor att om ni behåller så kommer inte du vilja leva med han med vetskapen om att han kanske inte vill? har en kompis detta hände!
    eller så ger du han tid, han kanske behöäver se att livet kanske blir bättre? vill han aldrig ha barn?
    kommer du stanna, om du genomgår aborten hos han? när du inte vill igentligen?
     ni behöver prata, ring gyn och be om att få tid för rådgivning det kan ge han ett klarare sikte?
    använde ni inte piller/kondom om du visste han inte ville?
    Jag vill leva med honom. Jag vet inte än om abort är enda alternativet i hans ögon. Men jag känner inte att jag "hatar" honom bara för att han vill att jag gör abort, jag var också med helt på abort precis när vi fick veta att jag var gravid.

    Men sen vet jag inte hur jag kommer reagera efteråt såklart. Jag kanske får jätteångest och anklagar honom, men det tror jag inte.

    Och jag är inte sugen på att ta hand om ett barn själv.
  • Anonym (ångest)
    flippe skrev 2011-01-24 10:11:05 följande:

    Gyn säger ingenting om det..dom får nämligen inte ha några åsikter om sånt..inom sjukvården ska man bemöta sina patienter med en neutral syn..

    däremot tycker jag att du ska fundera igenom det här ordentligt ..du verkar känna att du egentligen inte vill gå igenom en abort..både en abort och ett barn är två stora steg.. det ena ger mer glädje än det andra
    (personlig erfarenhet)


    Tack!!

    Ja, jag måste nog fundera ordentligt. Och prata mer med honom. Vi har inte satt oss ner och diskuterat alterantivet till abort ordentligt (dvs behålla barnet).

    Jag tänker så mycket på hur glada ALLA skulle bli för vår skull. Framförallt våra föräldrar... eller ja, dom hade blivit glada för sin egna skull mest kanske. ;)
  • Anonym (#)
    Anonym (ångest) skrev 2011-01-24 10:04:13 följande:
    Det kan jag iofs hålla med om men han har liksom litat på att jag haft koll eftersom jag trott att jag haft det. Så det känns lite som mitt fel. Han är i vanliga fall väldigt noggrann med att skydda sig. Det är jag som är slarvern i vårt förhållande.
    Det finns inga säkra perioder. Det är som sagt bådas ansvar att skydda sig, det är alltså inte bara ditt "fel" - utan lika mycket hans. Försök släppa det där med att det bara skulle vara ditt fel, för man är två i ett förhållande och definitivt två om att ha sex.

    Försök även boka tid hos rådgivare, både för enskilt samtal och för gemensamt. Gör inte abort om du inte är 100 % säker, och skit i vad andra tycker (det är deras problem). Lycka till, hur du nu än väljer att göra.
  • Kalycia

    För mig låter det som om du verkligen vill behålla barnet. Hade jag varit i din sits och tänkt så som jag uppfattar att du tänker kring det hela hade jag behållt barnet. Jag tycker du ska prata med din sambo och höra med honom varför han inte vill skaffa barn nu? Eller om han nånsin vill det..Sen kanske du helt enkelt får fundera på om han är rätt för dig. Jag personligen skulle aldrig vilja leva ett barnlöst liv och inte heller klara av att göra en abort vid 30+

  • Anonym (jag också)

    Det låter mest som att du tänker och tänker men har du faktiskt pratat med honom om dina funderingar?

    Var med om samma sak för ett tag sedan...jag blev oplanerad gravid och vi var rätt nya i vårt förhållande. Jag blev så glad när +:et dök upp men min sambo fick panik. Han ville inte bli pappa, han var inte redo, vi var inte redo som par. Jag grät, vi grät. Han menade att abort var det enda som fanns att göra.
    Jag ringde motvilligt abortmottagningen och vi gick dit för samtal. När läkaren frågade om vi båda var med på en abort, om det var ett gemensamt beslut, så började jag gråta. Aldrig att jag skulle kunna genomgå en abort! Läkaren gjorde ett VUL, jag började störtblöda och MA konstaterades (skulle varit i v.10). Vi slapp fatta något beslut och det är jag väldigt glad för...jag har ingen aning om hur vårt liv hade sett ut annars.
    Vi fortsatte tillsammans och nu, 1½ år senare sitter jag här gravid igen. Den här gången var det planerat, vi är båda glada och längtar efter vår lilla räka....

    Har egentligen inget bra råd att ge...men tänk dig noga för. Ni är inte så "unga" längre, vill ni båda ha barn i framtiden så skulle jag INTE göra abort. Det finns liksom ingen vettig anledning. Man blir aldrig redo för barn. Man blir redo när man får det svart på vitt - vare sig man vill eller ej.

  • Anonym (ångest)
    Anonym (#) skrev 2011-01-24 10:15:13 följande:
    Det finns inga säkra perioder. Det är som sagt bådas ansvar att skydda sig, det är alltså inte bara ditt "fel" - utan lika mycket hans. Försök släppa det där med att det bara skulle vara ditt fel, för man är två i ett förhållande och definitivt två om att ha sex.

    Försök även boka tid hos rådgivare, både för enskilt samtal och för gemensamt. Gör inte abort om du inte är 100 % säker, och skit i vad andra tycker (det är deras problem). Lycka till, hur du nu än väljer att göra.
    Ja, du har helt rätt, han har varit väldigt medveten om att det inte finns några "säkra perioder" men ändå kört på. Kanske lite för att jag varit så övertygad om att man inte blir gravid så himla lätt även om man skulle pricka en "osäker period".

    Tack!
  • Anonym (ångest)
    Kalycia skrev 2011-01-24 10:18:42 följande:
    För mig låter det som om du verkligen vill behålla barnet. Hade jag varit i din sits och tänkt så som jag uppfattar att du tänker kring det hela hade jag behållt barnet. Jag tycker du ska prata med din sambo och höra med honom varför han inte vill skaffa barn nu? Eller om han nånsin vill det..Sen kanske du helt enkelt får fundera på om han är rätt för dig. Jag personligen skulle aldrig vilja leva ett barnlöst liv och inte heller klara av att göra en abort vid 30+
    Han har tidigare varit inställd på att "aldrig" skaffa barn. Fram tills vi träffades för 4 år sedan så hade han inte haft ett enda seriöst förhållande. Eller förhållande överhuvudtaget. Så han är väldigt ung när det gäller hela förhållandebiten, även om han är 30 år. Men nu börjar han vänja sig vid tanken på att skaffa barn någon gång eftersom jag sagt att jag vet att jag vill ha barn nån dag. Dock har vi absolut inte bestämt att vi skall ha barn och i så fall när.
    Jag hoppas verkligen han kan ändra sin uppfattning och inse att vi inte är pyrunga längre. Och att man aldrig blir "redo". Herregud, till och med jag som VILL känner mig livrädd inför att få barn... fast jag vill. :) Skräckblandad förtjusning kanske det kallas.
  • Anonym (ångest)
    Anonym (jag också) skrev 2011-01-24 10:21:48 följande:
    Det låter mest som att du tänker och tänker men har du faktiskt pratat med honom om dina funderingar?

    Var med om samma sak för ett tag sedan...jag blev oplanerad gravid och vi var rätt nya i vårt förhållande. Jag blev så glad när +:et dök upp men min sambo fick panik. Han ville inte bli pappa, han var inte redo, vi var inte redo som par. Jag grät, vi grät. Han menade att abort var det enda som fanns att göra.
    Jag ringde motvilligt abortmottagningen och vi gick dit för samtal. När läkaren frågade om vi båda var med på en abort, om det var ett gemensamt beslut, så började jag gråta. Aldrig att jag skulle kunna genomgå en abort! Läkaren gjorde ett VUL, jag började störtblöda och MA konstaterades (skulle varit i v.10). Vi slapp fatta något beslut och det är jag väldigt glad för...jag har ingen aning om hur vårt liv hade sett ut annars.
    Vi fortsatte tillsammans och nu, 1½ år senare sitter jag här gravid igen. Den här gången var det planerat, vi är båda glada och längtar efter vår lilla räka....

    Har egentligen inget bra råd att ge...men tänk dig noga för. Ni är inte så "unga" längre, vill ni båda ha barn i framtiden så skulle jag INTE göra abort. Det finns liksom ingen vettig anledning. Man blir aldrig redo för barn. Man blir redo när man får det svart på vitt - vare sig man vill eller ej.
    Du har mer rätt än du tror antagligen. Jag är världens sämsta på att ta upp saker jag tänker på och prata igenom dom. Hela helgen har jag tänkt att vi borde prata igenom det men jag har verkligen skjutit på det. Tills det blev söndagkväll och jag var för trött för att ens tänka.

    Jag har faktiskt tänkt tanken att det lättaste hade varit om det blev någon form av missfall så att jag/vi slapp ta något beslut. Samtidigt känner jag mig usel som människa som tänker så. Och hade han velat behålla barnet hade jag varit lyckligast i världen antagligen.

    Tack för din kommentar!!
  • Anonym (Gravid trots skydd)

    Drar igång den här gamla tråden, hur gick det för dig ts? Vad bestämde ni er för? Jag befinner mig just nu i en exakt likadan situation; båda 30+, bostadsrätt (om än liten), utbildade med god ekonomi. Varit ihop i 2,5 år varav de första två på distans. Jag har velat ha barn ganska länge men min sambo var tills nyligen inte säker på att han ville ha och nu säger han att om 5 år kanske.. Då är jag 36!

    Hur som; trots både pessar och avbrutet finns det nu ett litet pyre där inne.. Jag blev glad när jag plussade, sambon fick givetvis panik och önskar abort men säger att han stannar hos mig oavsett hur det blir men att han verkligen inte är redo.. Tror ni han skulle vara redo om 5 år? Jag har svårt att se det.. Tänkte att vi skulle gå och prata med någon professionell och se om vi kan reda ut det. Rädd att om jag gör abort kan jag inte se på honom utan att veta att det var för hans skull. Om vi behåller blir han förhoppningsvis redo men om inte..? Han är alldeles för bra för att lämna mig ensam med det här.. Hjälp :(

  • nevermind

    Finns ju typ 50-åringar som gjort abort...

    Att behålla eller inte ska väl inte bara bestämmas utifrån om man har jobb, bra ekonomi etc etc. Man ska VILJA. Helst båda två.

  • Anonym (Gravid trots skydd)

    Jo, hade vi båda velat hade det inte varit något större problem.. Nu vill vi tyvärr väldigt olika saker.. Bokat tid till kurator nu iaf så får vi se om vi blir nåt klokare..

  • maengs

    De flesta som har barn kan nog vittna om att kärleken till ett barn är väldigt speciellt. Förstår om du älskar din partner otroligt mycket men om du vågade behålla detta barn tror jag aldrig du skulle ångra dig. Och förhoppningsvis smälter partnern så småningom också. Ibland tror jag vi lurar oss själva och det kanske delvis är därför det kommer lite trådar då och då om kvinnor som gjort abort för mannens skull och som sen ångrar sig. Vi tror att vi väljer mellan en man vi älskat kanske i flera år och ett litet frågetecken i magen. Men om du kunde få se en bild av vem det är därinne, göra en tidsresa och få se när du håller bebisen första gången på BB eller när den ler mot dig första gången. Vems näsa och vems ögon just din bebis fått. Då inbillar jag mig att valet skulle blivit lättare. Hade du mött din bebis tror jag aldrig du skulle ge upp den. Oavsett hur det blir med din partner. Kanske blir det mer verkligt efter en abort, när bebisen är borta, vad man liksom egentligen valde bort. Så hoppas du får tid att tänka så du inte gör nåt förhastat.

Svar på tråden Oplanerat gravid - abort eller ej? Sambon vill inte bli pappa.