att känna sitt ursprung för att kunna veta vem man är

Tack för att du ville dela med dig av din fina berättelse.

Här är också Dinosaurietåget en stor favorit. Dottern är bara drygt 2 så hon har inte reflektera så mycket kring sitt eget och dinosauriernas ursprung än. Hon har dock kommenterat att jag och hon inte är likadana, bl a att våra pannor har olika färg. Men visst är det underbart när ett tvprogram kan hjälpa en att prata om svåra saker och ge en positiv och okomplicerad bild av att vara olika men ändå höra ihop!

Och vad kul att sonen slutat med sitt mantra, det måste vara en skön känsla!

Vad roligt!  Vår son (snart 5) har också fastnat på dinosaurietåget på bompa-webben, men jag erkänner att jag aldrig tittat (just nu har vi inga högtalare, utan bara hörlurer, så det går inte att göra det till ett socialt-jippo!), men det är riktigt kul att höra att det här att det blir mainstream att familjer är riktiga familjer oavsett utseende eller ursprung!  Jag undrar om han tänker lite i de banorna när han tittar på.  Intressant!

Det måste ha varit tungt att höra hans ramsa.  Undrar var det kom ifrån? Hoppas han släpper det nu!

Så skönt för lillkillen att han inte längre behöver tro att det är fel att vara "annorlunda". Tyvärr verkar det ju lätt bli så. Min dotter - åtta år - har samma hudfärg som resten av familjen och skiljer sig inte nämnvärt utseendemässigt från andra svenskar (hon är från Ukraina), men hon hakar upp sig på att hon har bruna ögon. Hon vill så innerligt gärna ha blå som pappa och lillebror, eller åtminstone gröna som jag. Bara inte bruna! Trots att det är en så liten detalj så har hon tyckt att det är jobbigt, och sagt att det är fult, från och till i flera år redan. Så mycket jobbigare det då måste vara med ett utseende som alla direkt kategoriserar som "utländskt" eller "annorlunda". Det är väl bara att hoppas att alla barn som känner sig fel för att de inte ser ut som majoriteten omkring sig kan hitta sitt eget dinosaurietåg. Här hemma är det mest lillebror (inte adopterad) som tittar. Han har konstaterat att ett av barnen är en tyrannosauros, men tycks inte se det som något anmärkningsvärt. Jag kanske ska ta upp det lite försiktigt nästa gång lillebror tittar och storasyster är i närheten.

Håller med Sally om att det är fantastiskt om "våra" familjer börjar anses så mainstream att man kan visa dem i barnprogram utan att skriva ungarna på näsan att den här figuren är minsann adopterad. Att det liksom kan vara något man bara är.

Bra jobbat!

Vill bara säga att ramsan "Jag är ful" är borta, och han kan mycket bättre ta emot när jag säger att han är söt och fin. Det måste verkligen ha fallit på plats för honom.

På min sons förskola finns det flera barn med olika etniskt ursprung, så där tror jag inte att han upplever sig särskilt annorlunda. Det har varit detta att han och jag är så olika som har stört honom. Mamma är ju stora idolen och det finaste som finns, och så är han så olik mig... Men nu vet han varför, han är ingen ful ankunge utan en vacker svan

Nu har det kommit ett avsnitt där de faktiskt tar upp detta att Dino är adopterad och en annan art. Han undrar vilken art han är och hur han kommer att se ut när han blir stor. Mamman säger "När vi adopterade dig visste vi inte vilken art du var, men vi la ägget i boet och tog hand om dig som vårt eget barn". Han hittar sen vilken art han är när de träffar på en tyrannosariurfamilj. 
Just nu är detta favoritavsnittet som min son ser om och om igen på svt play.

Vad heter avsnittet?  Visst har de titlar?...