• Äldre 18 Feb 10:16
    9073 visningar
    9 svar
    9
    9073

    Gnälliga barn, skrikiga barn - uppfostran eller läggning?

    Läste i tråden om vad man stör sig på hos andra barn. Många stör sig på gnällighet, högljudda barn osv. Då funderar jag, är sånt en uppfostringsfråga eller en läggningsfråga hos barnet? Och om det handlar om uppfostran hur gör man det? (har bara en tvååring så vi har inte kommit så långt med sånt ännu men jag vill gärna i framtiden)

  • Svar på tråden Gnälliga barn, skrikiga barn - uppfostran eller läggning?
  • Äldre 18 Feb 10:41
    #1

    Det är väl som alltid en kombo av uppfostran och läggning. En del barn behöver man jobba lite med för att vända till att bli mer positiva. Det behövs för att de inte ska hamna i en ond cirkel där folk förväntar sig att de är jobbiga och inte bemöter dem positivt vilket naturligtvis leder till att barnet inte beter sig på topp.  Slentriangnäll och slentrianhöga röster kan man träna bort, tex att barnet ber om något med gnällig röst eller automatiskt säger "det här tycker jag inte om" eller bara skriker mycket.

    Jag har lärt mina barn att ett bra sätt att få hjälp av en vuxen eller få leksällskap är att fråga trevligt med glad röst. I inlärningsfasen är det viktigt att man ger respons på trevligheten med en gång- det är som med hunduppfostran: en omedelbar belöning av korrekt beteende. När vanan sitter kan man börja med att säga nej ifall det inte passar just då. När man säger nej i det läget så är det bra med en belöning på trevligheten ändå: dvs att även om man är stressad så svarar man vänligt med ett leende som visar att man uppskattar barnets trevliga sätt även om man inte kan säga ja till det barnet vill.

    Att konsekvent säga "jag hör inte" när de ropar från soffan så att de istället lyfter rumpan och kommer bort och talar med mig i normal ton.

    Att förklara (om man bor med grannar nära) att man inte får skrika inne eftersom det kanske är någon som sover osv.

    Att innan man går bort på fest med barnen pratar igenom vad som är ok och inte. Ett ex är när vi är hos barnens morfar. Är det bara vi så får de låta hur mycket de vill och busa runt men är det släktkalas får de välja mellan att sitta kvar vid matbordet och prata med de vuxna eller gå in och leka i ett annat rum. Däremot inte springa runt och föra oväsen där de vuxna vill sitta och äta och prata.

  • Äldre 18 Feb 10:42
    #2

    Både och. Och det går i perioder. Men andras gnälliga ungar blir inte mindre störande för det

  • Pia och Elna
    Äldre 18 Feb 10:44
    #3

    Alla barn blir väl gnälliga när de är hungriga eller trötta. Sen är det väl en uppfostringsfråga hur gnället bemöts och om barnet ser att det är idé att gnälla. Om barnet gnäller och man förklarar att mamma gör så gott hon kan det blir mat snart och det sker varje gång så kanske det inte är så stor idé att gnälla så mycket. Men om gnället leder till något gott innan maten så kanske det uppmuntrar gnället. Så tror jag i alla fall att det kan vara men jag har ju bara en ettåring och är hon gnällig verkar inget hjälpa.

  • 071001
    Äldre 18 Feb 10:44
    #4

    Tror på en blandning av de två.

  • AyaRan
    Äldre 18 Feb 10:49
    #5

    Lingonpajen

    Bra konkreta råd! :D

    (själv är jag väl hemmablind och rådlös, men misstänker starkt att vissa barn behöver mer motivation- dock under förutsättningen att även föräldern är balanserad)

  • Äldre 18 Feb 12:09
    #6

    När de är riktigt små så är det väl nästan uteslutande en läggningsfråga hos barnet men när de blir äldre så handlar det, tror jag, mycket om det sociala arvet. Alla barn lär sig ju äldre de blir att hantera känslor bättre, de socialiseras för att passa in i samhället. Sen behöver vissa mer träning än andra. men visst kan man ha värsta nöjda bebisen för att sedan förvandla den till en "bråkig, högljudd huligan". De barnen mår nog oftast inte så bra tyvärr. 
    Intressant det där. Undra vid vilken ålder det sociala tar över läggningen?? Om ni fattar vad jag menar?? 

  • Äldre 18 Feb 14:10
    #7
    lammet skrev 2011-02-18 12:09:44 följande:
    När de är riktigt små så är det väl nästan uteslutande en läggningsfråga hos barnet men när de blir äldre så handlar det, tror jag, mycket om det sociala arvet. Alla barn lär sig ju äldre de blir att hantera känslor bättre, de socialiseras för att passa in i samhället. Sen behöver vissa mer träning än andra. men visst kan man ha värsta nöjda bebisen för att sedan förvandla den till en "bråkig, högljudd huligan". De barnen mår nog oftast inte så bra tyvärr. 
    Intressant det där. Undra vid vilken ålder det sociala tar över läggningen?? Om ni fattar vad jag menar?? 
    Ja, det undrar jag också, när man kan/bör/ska börja aktivt uppfostra på sånt.
  • bengke
    Äldre 20 Feb 22:13
    #8

    Svår fråga! Vår 5-åring har svårt med självkontrollen, exv när det är dags att bryta upp från något roligt (trots våra pedagogiska förvarningar om att det snart är dags)  eller när något inte går som förväntat. Jag tycker det är en svår balansgång att både låta en trött och hungrig liten individ få känna sorg över något och samtidigt skona omgivningens öron och tålamod. Självbehärskning är något man tränar på, och för vissa kommer det nog lättare.

     Man får ju inte heller blåsa sönder matchen sas. Om man varje gång konsekvent säger "jag hör dig inte" eller "jag tycker inte om gnällrösten" så blir kommunikationen ganska stapplande, ffa som det i alla fall för oss handlarom perioden efter  hämtning på dagisdå blocsocker är lågt och mycket har hänt på förskolan som kan vara positivt och negativt.

    Som sagt! Svår fråga!!!

  • kaji
    Äldre 22 Feb 18:36
    #9

    mest läggning tror jag

    har sex ungar som uppfostrats rätt lika men med en himla skillnad i gnäll-/skrikfrekvens som resultat:)

Svar på tråden Gnälliga barn, skrikiga barn - uppfostran eller läggning?