Berätta om adoption för kompisarna på förskolan?

Dom verkar vara "upplysta" (kom inte på nåt bättre ord) om hur dom kom hit så jag tror att dom kan kanske själva berätta om varför dom inte är lika er om nån fråga. Ni verkar har varit väldigt öppna med hela historian, vilket jag personligen tycker är jättebra, så dom har nog dom flesta svaren själva.
Det är inget barn som ´har retat henne? Om det finns mobbning så kanske det är bra om föräldrarna kommer o prata om det o kanske visa bilder o så men annars så tror jag dom ordna det själva.
Detta är bara min spontana tanke, har inte varit med i adoptionessvängen själv så jag vet verkligen inte hur det funkar eller hur barnen kan tänka osv.

Gör ingen stor grej av det.
Bättre att låta henne smälta in som alla andra.
Blir det problem så kan man ju läsa boken för dem tex, men annars verkar det dumt att börja med att peka ut henne som annorlunda! 

Jag tycker inte Hämta Joel ens är bra. Tekla, Tiger och JAG-boken tycker jag är mycket trevligare!

Jag tror att du inte ska göra en sån stor sak av det. Jag har ingen egen erfarenhet av att adoptera barn, men jag jobbar med barn och oftast så är saker så mycket mer självklart än vi vuxna gör. Om du inte går dit och gör en stor sak över det så kommer nog barnen i klassen inte ens fundera på det, och om de gör det så kommer de att fråga.

Men kommer du dit och ska göra en stor sak över det så visar du att det är något som man ska göra en stor sak av.

Min dotter ser ju inte särskilt "annorlunda" ut och det är sällan någon som ifrågasätter hennes svenskhet. När hon gick på dagis så var det ett par barn som tyckte att det var lite spännande när hon berättade att han var född i ett annat land och vid ett av de tillfällen när det var hennes tur att ta med en favoritbok och berätta om så valde hon just Hämta Joel. Som jag sedan förstod på dottern och hennes fröken så hade både hon och och de andra barnen mest diskuterat att hela familjen i boken beskrivs som superhjältar. Diskussionen hade kommit att handla om hur det skulle vara om man kunde flyga. Själva adoptionen i boken var det ingen som ens kommenterade.

När dottern sedan gick i förskoleklass så fick hon en frititdspersonal som själv är synligt adopterad. Barnen kom vid något tillfälle att prata om det och min dotter berättade att hon också är adopterad. Det trodde inte de andra på, "du är ju inte brun". Min dotter blev ganska förvirrad. Hon vet ju hela sin historia, har sett bilderna och filmen från barnhemmet och hört oss berätta hur vi fick henne, otaliga gånger. Och så säger kompisarna att det inte är så! En frökan hörde vad som pågick och berättade för mig, samt frågade om jag kunde komma till klassen och berätta om adoptionen. Det gjorde jag och barnen var jättenyfikna och hade massor med frågor. Min dotter valde att vara i ett annat rum medan jag berättade, men då och då kikade hon in lite.

Jag tror att det är bra att i första hand låta barnet berätta själv. Först när det händer något så kan man som vuxen komma och hjälpa till, så som jag fick göra.

Nej, jag tror inte på att peka ut dem som annorlunda för kompisarna på det viset... Och sen suger faktiskt "Hämta Joel" oförlåtligt mycket på flera punkter.  

Jag skulle inte lämna ngn bok och säga att den handlar om ett visst barn i gruppen. Jag tror det är bra att veta vad man ska svara på vissa frågor när frågorna kommer och även prata med pedagogerna hur man önskar att de ska svara, men jag tycker inte man behöver "måla fan på väggen". På min dotters avdelning är de visserligen små, men de läser Barbapappa och barnen växer upp genom marken Till hösten börjar hon på storabarnsavdelning, men i nuläget blandas redan grupperna på eftermiddagarna så att de äldre och yngre är på samma avdelning och jag har aldrig hört ngt problem ang hennes utseende. De andra föräldrarna har sagt till mig att de berättat att "det är hennes mamma och pappa, fast de ser olika ut. Punkt" Jag tror det kan vara bättre att prata in sig hos de andra föräldrarna, utan att barnen vet så mkt om det. Då kan man få "hjälp" som startar redan hemma runt deras middagsbord.

Eftersom du själv är barnbibliotekarie, TS, så kanske du helt enkelt kan prata med förskolepersonalen om att det är bra om de har tillgång till böcker för barnen, som visar att man kan bli familj på olika sätt. :) Det behöver inte bara handla om adoption, utan olika familjekonstellationer helt enkelt. Då behöver inte ett enskilt barn känna sig utpekat, dessa böcker blir bara några i mängden. :) Så tänker jag iaf. :)

berättar lite....
jag gick i sex års verksamheten då mina fräldrar fick besked att det var dags resa och hämta min blivande lillebror.....
då utbröt en liten panik....
hur skulle man få klassen att förstå att jag skulle vara borta
okänt antal veckor framåt.....
samt att jag skulle minsam prata mossor om allt man varit om under vitselsen
men man lyckades..med hjälp av bilder och lek

Att gå till förskolan och berätta om adoption är en jättebra idé - om det behövs. Men det är mycket sällan 6-åringar reagerar på olikheter och i första hand klarar helt säkert pedagogerna att ta hand om det som ev kommer! Svårigheterna med att se annorlunda ut kommer, om de kommer, senare i barnens liv. DÅ gäller det att vara stöttande förälder!

Jag är lärare och har haft adopterade barn i min klass. Där har mamman kommit och pratat med barnen i förskoleklassen om vad det betyder att vara adopterad. Sedan har barnen tagit det som något helt naturligt och inte haft några frågor om det.

Förstår inte varför du ska berätta. Adoptionen är ju inte märkvärdig i sig. Barnen är inte spec nyfikna på om det kommer barn m olika nationaliteter. Varför ska det förstoras för att man är adopterad och bli utpekad som lite speciell i en klass? Det är som gjort för att bli retad tyvärr. Min dotter går i en klass med en pojk från kina, ingen direkt reagera på att han såg annorlunda ut förens fröknarna började prata om det, föräldrarna till barnet ville det skulle tas upp i klassen om att han va adopterad, fröknarna pratade lite om det, bla om att jag oxå var det och att det va anl till att hon va mörkare än andra. Ngr dagar senare gav ngr barn sig på den här lille killen och börja reta honom för hans mamma och pappa inte ville ha han osv, och eftersom adoptionen för honom inte va ngt konstigt innan blev det nu det. Jag har pratat med föräldrarna om det här, mest eftersom min dotter stod upp för honom och gav igen och försvara. Så snälla gör inte ngn stor sak av att barnen är adopterade, så länge de inte har problem och kanske varit äldre när ni hämta dem och därför behöver mer stöd.
Jag är glad att mamma och pappa lät mej vara PRECIS som vilket annat barn som helst när jag växte upp. Den enda som gjorde det märkvärdigt va min älskade farfar som sa jag kom hit av en alldeles spec anledning, men det va helt ok för jag fick alltid ngr extra karameller som fanns i hans skåp, min "hemmagjorda" bror fick alltid ngr st mindre :))

Jag var och berättade när dottern gick i 6-års. Hon hade fått många frågor och blev kallad "kines" av en klasskamrat (själv inte helylle svensk). Jag frågade dottern om det var OK om jag berättade om adoption och om Kina vilket hon tyckte var bra. Dock tog jag upp frågan först med pedagogen och frågade om de skulle kunna göra något projekt om olika typer av familjebildningar och hon nappade på det. Så, jag var uppstarten på ett projekt som kom att handla om olika familjebildningar (bor varannan vecka, har bonussyskon, bor hos en mormor, familjehem osv) och om olika länder i världen (om man hade någon anknytning till något annat land än Sverige). Jag läste först "Hjärtat mitt" och sedan en egen bok om dottern. Vi väntade då barnbesked och nämnde då att dottern väntar på att bli storasyster då en del ifrågasatt det faktum att vi skulle ha fler barn. Det var fler föräldrar som kom och berättade om sin familj/land och därför blev det inte så utstuderat att handla bara om dottern. Efter detta har frågorna till henne i princip försvunnit.

Hej

Vår kille går i förskolan nu och det är i princip ingen i klassen som vet att han är adopterad utom hans fröknar och givetvis han själv samt nära släkt och vänner. Vi har heller inga planer på att  prata om detta offentligt.
Känns lite integritetskränkande. Varför skall våra barns liv hängas ut mer än andra?
Låt de själva berätta när och om de vill.
Vår son är från Europa och väldigt ljus så hans situation är annorlunda.
Att informera om adoption är väl alltid bra men jag tror inte intresset hos barn är så himla stort.
Kanske mer hos föräldrarna.
Vi vill att han skall bli sedd för den han är.