Sjuksköterskor: Hur mycket får ni i lön??

Härligt att höra!

Ja, alltså i praktiken flyter dessa ihop. Men de bör särskiljas så att de kan stå emot varandra. Jag tänker mig som ovan exempel med TPN. Om inte sjuksköterskan i den situationen skulle ha ett omvårdnadsfokus skulle patienten fått TPN. 

Det är viktigt att omvårdnad och medicin tillåts vara med varandra och mot varandra. Problemet uppstår som sagt när sjuksköterskor gör läkarens jobb utan att reflektera över sitt, när det medicinska fått så mycket fokus att man endast ser omvårdnad som "puffa kudden" eller "hjälpa på toaletten" eller liknande. Omvårdnad är så mycket mer än så, det är ett område som är minst lika stort som medicin, men som ofta får mycket mindre uppmärksamhet. 

Komplexa omvårdnadssituationer är det på t.ex. akuten, i ambulansen, i vissa fall i hemtjänsten etc. Det handlar då om situationer där omvårdnaden ställer höga krav på såväl medicinskt kunnande och omvårdnadskunskap. När jag läste på universitet var det under kursen "komplex omvårdnad" som man fick tillfälle att göra sin praktik på t.ex. ambulans eller på akuten etc. 

Man har uppmärksammat att man i svensk sjukvård inte arbetar med omvårdnad på rätt sätt, det medicinska perspektivet har blivit normen även för omvårdnadspersonal. Man har sett att detta är till men för patienten som drabbas av längre vårdtider, fler infektioner/skador och sämre hälsa. Detta beror till stor del på att sjuksköterskona som ju ansvarar för just omvårdnaden inte tar sitt ansvar på rätt sätt. Man hart också sett att sjuksköterskor har svårt eller tycker att det är jobbigt att argumentera emot läkaren när det blir en konflikt mellan medicin och omvårdnad, trots att de egentligen har rätt. Det medicinska perspektivet har alltså fått för stor del av kakan om man säger så. 

När det handlar om medicin (läkarens ansvar) så är det ofta en diagnos som ska rättas till eller behandlas - det är läkarens uppgift att utforma detta. Det är de tecken som finns, läkaren ställer sin diagnos efter. Läkaren lyssnar på symtom och tittar på tecken och bestämmer sig sedan för en medicinsk behandlig. Denna utförs oftast av sjuksköterskan, genom omvårdnadshandlingar. 

När det handlar om omvårdnad (sjuksköterskans ansvar) är det oftast patientens upplevelse (symtomen) som lägger grunden för omvårdnadsplanen. Smärta, illamående, rädsla etc ska behandlas. Här bryr man sig inte så mycket om diagnosen utan fokus ligger på att behandla symtom och förebygga sjukdom/skada. 

Det är därför man inte behöver läkare i ambulansen som exempel. Oftast räcker det med  att behandla symtomen inledningsvis, man ställer sällan en medicinsk diagnos ute på plats utan blodprov/röntgen ändå. När det gäller att behandla symtom kan man generalisera och säga att det är sjuksköterskans ansvar och det är en av de viktigaste uppgifterna i omvårdnaden. 

(Som erfaren SSK kan man ju "ställa diagnos" ute på plats också, men det är inget man normalt sett gör officiellt, utan det blir ändå läkarens jobb på akuten att göra det jobbet.) 

Vad jag menar med degradera är alltså att jag menar att många sjuksköterskor (inte alla, och du behöver inte ta åt dig om du inte är en av dem) glömmer bort omvårdnaden, som ju är deras ansvar och istället "går läkarens ärenden". Det kan krocka ibland och man har ju vid studier sett att patieneten förlorar på det i längden, om inte sjuksköterskan står upp för sin kunskap och sitt ansvarsområde. 

Skulla vilja vara sjuksköterska och tycker det är roliga ämnen man pluggar. Enda felet är lönen, fy va underbetalt det är.
Har idag 27000kr på ett industrijobb, har bara gymnasieutb.och ej till det jag jobbar med.

Nu börjar du utveckla det hela till att låta vettigare, även i mina öron. Men inledningsvis lät det INTE så här utan det var medicin för sig och omvårdnad för sig! Inte undra på man sätter ner foten!
Sen håller jag ändå inte med i allt du skriver! Det känns lite för mkt som ett teoretiskt resonemang som inte riktigt går hem i praktiken, men så är det ju med mkt de där teoretikerna drar fram.
Sen känner jag inte igen det där med att gå läkarens ärenden, inte hos mig själv och inte hos andra syrror jag känner och jobbar ihop med. Självklart är omvårdnad en viktig bit, men jag blir skogstokig på när det hävdas att det är allt, hellre skriva 5 arbeten om nån död teoretiker än att lära sig mer om det medicinska
omhändertagandet och medicintekniska saker. kan man inte det i grunden spelar det ingen roll hur mkt man än sätter pat i centrum, för då blir den inte i centrum...man har vissat en väsentlig del i det man ska kunna för att ge en god omvårdnad.
Ryser och minns min lärare andäktigt stå där framme i föreläsningssalen och predika om att vi behövde enbart känna till fysiologin bakom hur man sväljer för att kunna mata på rätt sätt....då blir det FEL FEL FEL...och det var den linjen jag kände att du predikade om i inledningen. Men kanse du kan övertyga mig om att inte var SÅ illa!

Ja, jag anser visserligen fortfarande att omvårdnad och medicin är två olika fokus och två olika saker. Sen finns det inget som säger att man inte kan arbeta med båda två. Läkare kan också arbeta med omvårdnad och gör det många gånger, precis som sjuksköterskor arbetar med medicin. Det jag menade var just att man som ssk och läkare har olika ansvar. Läkaren är alltid medicinskt ansvarig och när man som sjuksköterska arbetar med medicin är alltid läkaren chefen. Sjuksköterskans ansvar är omvårdnad och när t.ex. läkaren arbetar med omvårdnad är det sjuksköterskan som är chefen. Problemet som har uppstått är att omvårdnad har fått ett rykte om sig att vara flummigt och medicin har ju högre status än omvårdnad. Därför har många sjuksköterskor medvetet eller omedvetet många gånger tappat omvårdnadsansvaret och om inte de tar det, så är det ingen annan som gör det. Jag läste i Göteborg och där läste vi inget alls om teoretikerna som många pratar om. Jag tror Nightengale nämndes två gånger under en termin, men i övrigt känner jag inte till något om någon teoretiker. Om ens Nightengale var teoretiker? För mig är inte omvårdnad vare sig flummigt eller "teoretiskt" det är i högsta grad en viktig och stor del av sjukvården, som tyvärr blivit eftersatt till förmån för medicinen. Att många fått avsmak för omvårdnad får man väl skylla på utbildningarna som inte lyckats bra med att förmedla vad det egentligen handlar om. Det har helt enkelt blivit fel där. När alla utbildningarna släppt teoretikerna och istället börjat ägna sig åt personcentrerad vård i modern tappning kommer förhoppningsvis omvårdnad att få mer status och intresset kommer förhoppningsvis att öka - vilket gagnar patienterna. Sen är medicinutbildningen en mycket viktig i sjuksköterskeutbildningen och den kan säkert bli bättre eller mer detaljerad. Att förstå det medicinska förloppet (fysiologi, anatomi, m.m.) är ju en viktig del i att klara av att göra korrekt omvårdnad. Att förstå och behandla symtom är ju en mycket stor och viktig del av omvårdnaden.

Om du är samma som tidigare anonym SSK så kan jag mer hålla med dig i detta resonemang, men håll med mig om att du inte var så strukturerad i början

MEN du måste också inse att alla syrror inte jobbar på en vårdavdelning där vi har tillgång till läkare. Jag är chef över både det medicinska och omvårdnaden. (har delegationer såklart men det finns ju ingen på plats som säger åt mig, jag tar alla beslut).
MEN jag tror också att jag hör till den grupp syrror som verkligen har omvårdnad i fokus, då det för mig innebär att lugna, trösta, lindra OCH puffa en kudde som kan vara nog så viktigt vid en lång ambulanstransport. Att behandla och förstå symtomen är i första hand ett medicinskt fokus för mig, i andra hand ett omvårdnadsproblem, i det akuta läget! Självklart med patienten i fokus, anhöriga, och en vilja att lösa problemet på bästa sätt. Att som du definera upp det så tydligt i två områden känns helt fel för mig, inom det jag jobbar med och det var därför jag reagerade som jag gjorde!
Måste berätta om en episod till, på min vidareutbildning. Uppgiften vara att skriva om ett patientfall i ambulansen. Beskriv omvårdnaden...jo, vi skrev och vi skrev, vi ansåg att pat behövde dropp...och där var det stopp, för det har man då blivit itutad från första dan på ssk utb att vi kan tänka det, men när vi sen sätter droppet är det en medicinteknisk åtgärd. Så vi skrev aldrig att vi satte det, och blev underkända. DÅ fick lärarna upp ögonen för det här med omvårdand i ambulans och de fick ge sig och inse att vi kan inte fokusera på enbart omvårnad, vi om några arbetar mkt med det medicinska i fokus. Du skriver komplex omvårdnad och visst kalla det gärna det, men då får också definitionen av det vara att det innebär mkt medicin och medicintekniska åtgärder!

Anonym (SSK), du vet då vad du talar om! Dig vill jag bli kompis med! Blir alldeles varm i hjärtat när jag läser. Får jag fråga - är du vårdlärare? Eller har du bara extremt bra koll på vad vi faktiskt utbildat oss till?

Jag tycker nog att det var detta jag sa från början. Men jag förstår att vi såg på uttrycken på olika sätt. Jag anser ju t.ex. att medicinsk behandling som utförs i andra syften än att direkt behandla sjukdomen i sig, är medicinsk behandling som genomförs genom omvårdnad. Alltså är all behandling, me eller utan medicin/redskap i syfte att reducera eller radera symtom - omvårdnad. 

De här två är två olika fokus, jag pratade med en läkare här om veckan och han sa just detta, att det medicinska perspektivet inte kräver att man ser patienter som människor utan som "en sak". Att medicinskt (alltså biologiskt och naturvetenskapligt) behandla en människa kräver i princip inga omvårdnadskunskaper eller perspektiv. Att däremot göra det på ett humant sätt och med patienten, människan, i fokus kräver omvårdnadsperspektiv.  

Han sa också att läkare som mår dåligt gör just detta, de ser sina patienter som människor, och det är det som får dem att må dåligt, i synnerhet då när sjukdomen är svår och inte går att behandla. Då är det lättare att se människan som en produkt, en sak. Det är ett fullt möjligt perspektiv i den medicinska vården (om man nu ser den som strikt naturvetenskaplig/bilogisk) men är helt omöjligt i vården ur ett omvårdnadsperspektiv.

Omvårdnad och medicin går in i varandra och det finns inga klara gränser i realiteten. När det gäller ansvaret är dock gränserna ganska klara och när det gäller medicin är det läkaren som bestämmer. SSK får egentligen inte ens ge något sådant som syrgas utan att en läkare tagit något form av beslut.  När det gäller omvårdnad har sjuksköterskan ingen chef, egentligen inte ens när den är medicinsk. En patient som har mycket ont (symtom) ska ges smärtlindring om sjuksköterskan bestämmer det, även om det är läkarens ordination. I det här fallet skulle i princip sjuksköterskan (ur ett omvårdnadsperspektiv) beordra läkaren att ordinera smärtstillande om det skulle krävas. Det är här det kan bli problem, eftersom många sjuksköterskor lägger sig "under" läkaren och gör som han vill, eftersom de helt eller delvis har anammat det medicinska perspektivet och glömt bort sitt ansvarsområde - omvårdnaden. När det gäller omvårdnad är det sjuksköterskan som bestämmer! 

Jag är sjuksköterska, läser just nu till anestesisjuksköterska... lite tråkigt då, eftersom jag blir "medicinsk sjuksköterska". Men jag glömmer aldrig mitt omvårdnadsansvar som gäller oavsett vad.  :) 

jobbar privat, färdig 3,5 år, lön 27000:- heltid..