Ett väldigt fint inlägg TS. Fint på det sättet att det berör. Jag känner igen din beskrivning från flera personer med ångest och det handlar ofta om som du skriver att man inte riktigt förstår varför tomheten finns där och det blir väldigt frustrerande för en del att känna detta när de 'egentligen' lever ett bra liv i övrigt.

Det är ett växande fenomen i samhället att så många känner tomhet och ångest trots att de har 'fungerande' liv. Kraven och behoven (och möjligheten till att tillfredställa dessa) har ökat enormt och personligen tror jag att det lätt lämnar hål i folk som idag försöker följa de normer och regler man ska leva efter med konsumtion, familj, socialt nätverk, mode osv men inte får möjlighet att känna efter själv om det passar en.

Lite sidorspår, men vad jag försöker förklara och även arbetar med de ångestpatienter jag själv har, är beskrivet med ett ord: Insikt. Man måste låta personer förstå varför de känner som de gör och guida dem genom sin inre värld sicksackande mellan ångestflaggorna för att tillslut kunna se tillbaka på den resa man gjort och bilda sig en uppfattning om vad tomheten handlar om. Det är upp till din behandlare att guida dig genom att påvisa vilka dörrar som finns, men det är du som måste kliva igenom dem.

Anledningen till att många missar ångestdrabbade människors lidande är just för att man inte lyssnar till den upplevelse som personen beskriver utan lyssnar efter symtom och kriterier för diagnos och sen insättande av 'rätt' medicin för den diagnosen, men inte för upplevelsen.

Vad du kan göra är att fortsätta din inre resa. För att svara på din fråga, så låter det som du redan arbetar med dig själv genom att VILJA utforska ditt inre liv! Att arbeta med sig själv handlar om motivation till förändring. Många jag känner till vill ha en förändring, men är inte beredda på att göra det som krävs (ofta möta ångest istället för att undvika den). Dessa personer kan man säga är inte beredda att arbeta med sig själv.

Ditt först steg är att förstå att ångest inte är något farligt, utan något livsviktigt för oss människor. Den talar om för oss att något är fel, eller hotande MEN det är den subjektiva TOLKNINGEN av situationen som avgör om det är fel eller hotande, inte alltid situationen i sig. Detta är en process att inse detta och sluta använda undvikande strategier för att fly ångesten och vilja 'bli av med den' istälet för att lyssna på den och se vad den har att säga. Jag hoppas du med din guide vem det nu än är, kan utforska ditt inre värderingslöst och orädd utforska vad just din ångest säger till dig, och vad du då gör. När du kan göra detta, är du beredd att gå över till mer 'verktygs' inriktade insatser.

Lycka till!

Det är din behandlare som ska visa dig dörrarna. Man kan inte förvänta sig att alla känner till orsaken till sin ångest. Då hade vi inte behövt psykologer idag. För de flesta blir det en enda känslovåg som slår över en och det är inte lätt att lägga märke till tankar och vara medveten om vilken situation man befinner sig i då och när man blickar tillbaka kan bara se det svarta molnet som vilar över minnet. Det är just detta jag menar att man behöver guidning i. Att klara av att exponera sig mot ångest ensam är inte ett lätt steg men gör man det systematiskt, dvs att först kartlägga de olika ångestsituationerna (vilket kan ta lång tid) och sedan utsätta sig för det i små doser först och öka försiktigt kan det bli bättre, men att göra detta ensam är inte lätt.

Man kan alltid börja i den andra ändan. Hur hanterar du ångest idag när du får dem? Finns det några återkommande situationer där din ångest är återkommande? Det är grundläggande frågor man bör lägga mycket tid på vid utforskning. Hur hade du spontant svarat på dessa frågor?

Låter som du gett upp? De situationer du beskriver är inte särskilt specificerade utan handlar om situationsområden mer övergripande alltså. Det är ju här man måste in och gräva gräva gräva. Ge exempel på när du fick ångest i en stress och relationssituation. Vem eller vilka var inblandade, handlade det om att befinna sig i situationen eller fanns det någon sorts kommunikation inblandad. Hur många var det? Vilket kön? Vart var det? vilken tid på dygnet? Vad hade du gjort precis innan du fick ångesten i just det exemplet osv osv osv osv osv osv. Mullvadsstrategi i samtalsteknik är ovärderlig men utan att vara dömande och endast genom att hålla sig till konkreta och specifika svar. Jag tycker inte du ska ge upp i att hitta en samtalskontakt som är erfaren i att utforska ångest.