Flytta tillbaka till Sverige utan jobb, med barn

En kompis till mig flyttade tillbaka, men de är egna företagare och flyyade till hus, så de hade inte problemet med varken jobb eller lght. Visst kan man ju söka jobb innan man flyttar, men om de kräver en öga-mot-öga intervju, blir det ju en resa bara för det. Det skulle ju vara lättare att ha jobb redan innan flytten.

Barnens vaccinationsregister är ju bra att begära ifrån deras doktor om du inte redan har det.

Om man har lite tur går det säkert bra, men det kan vara vanskligt också!

Jag och min man har bott i många länder (England, Frankrike, Spanien, USA) och vissa av dessa länder har generellt sett, jämfört med Sverige, haft komplicerad administration med mycket pappersarbete, etc. Därför trodde vi att det skulle vara relativt enkelt att slå oss ner i Sverige sommaren 2008 efter en längre vistelse utomlands, trots att ingen av oss hade jobb.

Hyresrätt visade sig vara omöjligt att få, eftersom de flesta fastighetsbolag (vi sökte i nordvästra Skåne) hade ett kösystem och minst ett års väntetid. Vi hade en rejäl handpenning att lägga vid ett eventuellt bostadsköp och det trodde vi skulle räcka för att få bostadslån, men eftersom vi nu inte hade jobb kunde vi inte få bostadslån heller, så vi var tvungna att hitta en bostad vi kunde betala kontant. Mindre kul då våra besparingar snabbt slukades upp av husköp och tillkommande avgifter.
 
Som svensk medborgare är det dock relativt lätt att komma in i systemet igen med hjälp av sitt personnummer, sonen kunde få dagisplats efter 4 månader och eftersom jag var gravid i 5 månaden när vi kom till Sverige fick jag träffa barnmorska direkt och födde dottern kunde födas i Sverige som vanligt.

Maken, som hade bott i Sverige tidigare, hade ett vilande personnummer som vi kunde aktivera igen, men eftersom vi kom tillbaka mitt under semesterperioden var det nästan omöjligt för honom att få träffa en läkare (han har en kronisk sjukdom och behöver ständigt mediciner). Om man dessutom inte behärskar det svenska språket som en infödd är det jättesvårt att få jobb i trångsynta lilla Sverige, vilket var fallet för min man. Med hans universitetsexamen som ingenjör bakom sig och tio års arbetslivserfarenhet trodde vi att det skulle vara lätt för honom att få jobb. Icke! Nu var väl finanskrisen en bidragande faktor till detta, men att inte bli kallad på en enda intervju under ett helt år trots massor med jobbansökningar tycker jag är bedrövligt.

Så fort han började vända blickarna utomlands och började söka jobb ute i Europa blev han omedelbart kallad på intervju. Valet stod till slut mellan Irland och Schweiz och vi valde det senare. Jag ångrar inte för ett ögonblick att vi flyttade hit. Vården är bättre, lönerna är högre, tågen kommer och går enligt tidtabellen, folk är artiga och pålitliga och saker och ting fungerar i samhället.

Ja, så gick det för oss. Jag vet inte om jag någonsin kommer att flytta till Sverige igen. Troligtvis inte, men så känns det inte helt nödvändigt längre. Jag har familjen i Sverige som jag kan åka och hälsa på på sommaren.

Lycka till hur ni än gör!

Vi är precis igång att flytta till Sverige (nästa vecka! ) efter att ha bott i Brasilien i ett par år. Jag var (är!) också väldigt nervös inför hur det kommer lösas med allt eftersom min man inte pratar någon svenska och vi har en 10 månaders bebis att försörja. Turligt nog så har jag i alla fall kvar min lägenhet som varit uthyrd i andra hand under min utlandsvistelse.
Vår plan är att jag ska försöka hitta ett jobb så snabbt som möjligt (jag är lärare) och min man tar över förälrdaledigheten (blir så klart till lägsta fp-nivå). Samtidigt så måste han börja plugga svenska på kvälltid, så att när vår dotter väl börjar på fsk i januari så kan han förhoppningsvis hitta ett jobb (han är sjuksköterska). Hur allt detta kommer att lösa sig i praktiken har jag ingen aning om dock, och håller krampaktigt mina tummar för att det ska gå bra.
Vi har sparat pengar ett bra tag för att ha som buffert första tiden i Sverige, så vi klarar utgifterna ett par månader även fast jag inte skulle få ett jobb på en gång. Det är väl det enda handfasta rådet jag kan ge. Sen kan jag återkomma när jag vet hur allt löste sig

Hänger med här för att höra hur det går för er, vi bor i Spanien men flyttar till Sverige nästa vår förhoppningsvis.

Jag och min man separerade i januari (ganska otippat). han ar fran australien. 2 dagar senare satt jag pa ett flyg till sverige med min dotter (da 1 ar 4 man) utan nagra som helst planer (forutom att jag visste att jag inte ville bo pa andra sidan jorden som ensamstaende)... lite panik ("vad haller jag pa med?")

Jag bodde hos min mamma i en manad och gav mig fan pa att jag skulle ordna upp mitt liv och gora det jattebra (man kan ju inte ligga pa lat-sidan om man har barn att forsorja). Bara en manad senare (i februari) hade jag bil, dagis, jattebra jobb (mitt dromjobb) (provanstallning som kommer leda till fast garanterat), en jattefin nybyggd centralt belagen lagenhet (telefon, tv, bredband, el, parkeringsplats osv osv) och nya fina mobler och inredning (det ser ut som jag alltid har bott har). Nu 3 manader senare har vi aven en katt ;)

Allt gar - bara man vill och ger sig fan pa att man vill. bara att kora! 

aremot kanne jag nu nar allt har lagt sig att sverige inte ar sa kul. speciellt inte nu nar man ar ensamstaende (=kanner sig ensam) men hade kanske kant mig mer ensam pa andra sidan jorden? 

Tack för alla tips :)

Inser att vi får lägga större vikt vid att min man ska lära sig svenska samt att ha en rejäl buffert för det första halvåret i alla fall! Om allt går lika bra som för Swedish down under så kan man ju använda de pengarna till något annat.

Det som verkar knepigast är dock boendet och jag antar att vi får bo hos mina föräldrar tills någon av oss har fått jobb. Jag har dock redan stält mig i ett par bostadsköer, får se om det hjälper!

Vi flyttade till Sverige för 5 år sedan. Det som hjälpte var kontakter. Min pappa kunde ordna en bra hyreslägenhet åt oss samt jobb åt min man som heller inte kunde svenska. Jag var föräldraledig, hade en son på 2 år och en på 6 månader och fick alla dagar för båda barnen fårn försäkringskassan. Sen började jag plugga och använde dagarna på loven. Min man pluggade svenska ibland på kvällarna, lärde sig och bytte jobb sen.

Utan kontakter hade det kanske gått med att vi båda var föräldralediga, eller han och att jag började plugga tidigare, bostadsbidrag el. att jag började jobba. Det svåra är väl att få tag på en hyreslägenhet, när ni väl har det så löser det andra sig ju, det finns ju en större ekonomiskt trygghet i Sverige än i Spanien där jag bodde iaf.

Det var lite papper, uppehållstillstånd som vi behövde men sånt kan man ju kolla upp rätt snabbt med försäkringskassan/svenska konsulatet när man väl har hittat någonstans att bo. Att flytta och börja bo hos föräldrar tror jag tär rätt mycker, just som om det är svårt att hitta lägenhet på många ställen. Ett alternativ är att hyra andrahand för ett år och se hur ni trivs.

Hej,

Buffar upp den har  traden, da jag inte kan hitta en aktiv trad som diskuterar detta.
Jag bor i England sen 10 ar tillbaks och planerar en flytt tillbaks till Sverige i mars nasta ar tillsammans med spansk man och tva barn.

Mina funderingar ar kring forsorjning i borjan, och vill garna veta vad era erfarenheter har varit.
Jag har forstat att vi bada skulle kunna fa foraldrapenning till lagsta summan (180kr/dag), vara barn kommer vara 5 ar respektive 4 manader nar vi flyttar.  Eftersom min man inte pratar svenska (men han haller pa och pluggar for fullt!) sa antar vi att det ar lattare for mig att hitta jobb. Tanken ar darfor att han ar pappaledig medan jag soker jobb. Har ngn av er lyckats fa alfa-kassans lagsta ersattning under tiden ni har sokt jobb?  Jag vet att min man inte har ratt till det men hoppas att jag kan...

Tacksam for svar!