Min pojkvän har erektionsproblem - någon som gjort en utredning?

han kanske tar medicin som påverkar erektionen.

Nej han tar ingen medicin.

sök upp en urolog och gör en utredning.

Ja så kanske det blir men nu undrade jag om någon ville berätta om sina erfarenheter. Det vore intressant och hjälpsamt att få höra lite.

Den står varje morgon, och ett par gånger på dagen (ofrivillgt).
Och när min flickvänn vill pussas lite när vi går och lägger oss så vill "han" mer.
Men inte alla gånger så att hon vill det, bara mysa.....

Är det inte så det skall vara?

 

Ingen?

Min pojkvän har haft erektionsproblem sen vi träffades. Vi har varit tillsammans i 8 år men de första åren var det långdistans, dvs jag pluggade på annan ort och vi sågs bara på helgerna. Han är 8 år äldre än mig och jag är idag 26, så han var ju ingen "medelålders man" precis, man får ju ofta uppfattningen i media att det mest är medelålders män som har dessa problem men han var bara 25-30.

Han hade ätit antidepressiv medicin förut men slutade efter att vi blivit ihop, det kan ha bidragit till en början. Också det faktum att båda var totalt oerfarna och han (vi bor utomlands) hade fått katolsk uppfostran med noll sexualundervisning och var väldigt prydd av sig. Vi hade sex så gott det gick varje fredag när vi träffades efter min studievecka eftersom man "skulle det" men jag var aldrig tillfredställd. Antingen kom han direkt eller så slaknade den när han skulle stoppa in den eller strax därefter. Vi försökte med olika saker men det blev som en ond cirkel, det var helt klart psykologiskt för han vaknar ofta med stånd och gillar att onanera själv.... Han köpte Cialis, men tror inte att det direkt hjälpte. Han testade även hypnoterapi utan resultat. Eftersom vi inte bor i Sverige så är detta ännu mer tabubelagt och det är svårt att ha nån att prata med eftersom psykologer är dyra och familjedoktorerna redan "vet för mycket" och känner till för mycket om oss/familj för att det ska kännas bekvämt.

Under tiden började mina känslor avta, jag började känna mig otillräcklig, undrade vad det var för fel på mig, trots att han bedyrade att det inget hade med mig att göra. Ofta testade vi samlag, det misslyckades och sen slutade det med att han låg på sin sida av sängen och gnuggade sig mot lakanet och onanerade istället. En gång under en semester i Sverige så bokade vi tid för samtal på en ungdomsmottagning, men det gjorde saken värre, då han besvärades oerhört av att prata om våra sexproblem och jag bröt ihop och grät... Vi fick tipset att sluta fokusera på samlag utan hålla på med annan beröring istället. Detta funkar visst för vissa, men för oss hade det motsatt effekt. Genom att vi inte gjorde det på flera månader så blev det till en ännu större grej/mental spärr för honom och nu har vi helt slutat att ha sex.

Först försökte jag stötta honom och hjälpa till, men till slut kände jag mig så ledsen och otillfredtälld att jag tappade all lust. Dessutom började jag lida av svampinfektioner och slidtorrhet eftersom jag aldrig hann bli våt då förpelet blev för kort och jag skyndade på mig själv för att jag visste att om jag väntade tills jag var redo så skulle hans stånd ha försvunnit. Detta ledde till vaginism. Detta uppträder när vi försöker ha sex. Jag blir stel och kall och han kan inte ens få in den, om den nu råkar vara hård. Jag tror att det ska göra ont och slidmynningen spänner sig och det känns som att något ska spricka i mig när jag sätter mig över honom. Däremot sker inte detta om jag själv t ex sticker in ett finger i slidan, så det är kopplat till den "traumatiska" sexupplevelsen. Det betyder att vi nu lever i ett sexlöst förhållande och vi har endast testat att ha sex en gång på 2 år. Vi är jättebra kompisar och han är snäll och omtänksam men just nu genomgår jag något av en känslomässig kris då jag funderar på om det är värt att stanna kvar för min del då jag känner mig så otillfredställd, eller om jag ska nöja mig med den relation vi har. Eftersom jag inte har någon lust eller attraktion till honom så funkar det inte heller att hålla på med andra intima grejer eller försöka jobba med problemet längre. Vi nöjer oss med pussar, kramar och han brukar ge mig massage. En av de mest irriterande grejerna är mina och hans kompisars konstanta prat och skämtande om sex. Självklart har vi ju inte sagt till dem att vi inte har sex, eftersom det är oerhört tabubelagt och pinsamt för en kille, så hans bästa kompis som är singel verkar tro att vi håller på jämt (eftersom han saknar detta) och säger på skämt att "nu kan man ju gissa vad ni ska göra ikväll" etc. Ja, om de bara visste!

Förlåt om detta blev väldigt långt och utsvävat men mitt råd till er är att försöka ta tag i problemet innan det går så längt som för oss. När man väl tappat attraktionen och slutat att försöka så dör allting ut. Man kanske tänker att man kan stå ut utan denna del i förhållandet, men jag kan säga från egen erfarenhet att det äter upp mig inifrån och tyvärr är det nog bara en tidsfråga innan vi måste bryta upp för bådas bästa.

Jag tror att det viktigaste är att komma fram till om det är psykiskt eller kroniskt, så kan man sen se vad som går att göra. Hoppas ni hittar en lösning innan det blir som för oss...

Jag har erektionsproblem och har inte fyllt 40 än.
Problemen började komma redan för 10 år sedan och har blivit värre.
Jag kan fortfarande få ofrivilliga erektioner men när jag vill/behöver erektion är det problem. Det är svårt ibland att få den riktigt hård och den slaknar väldigt fort så det gäller att inte fumla något när det är dags att tränga in.
Orsakerna är inte utredda men jag misstänker att den neurologiska sjukdomen jag har spelar in tillsammans med rökning och en tilltagande övervikt.

Jag har på eget bevåg provat viagra och cialis med hyfsat resultat, dock funderar jag på att även skaffa någon form av penisring.

Tack för svar - försöker uppliva den här tråden lite igen, undrar om någon gjort en utredning och hur det har gått till?

TS: Jag är i samma sits, ser att denna tråd är några månader gammal. Hur har ni det nu? Jag har tagit upp detta med min läkare och hon har ordnat en remiss för att vi ska få gå och prata om det här eftersom det har pågått alldeles för länge nu... (varit tillsammas i snart 3 år och problem med sexlivet i ungefär 2 1/2 år av dessa...)

Anonym(ond cirkel): Känner igen mig i många av de känslor du beskriver att man känner sig otillräcklig, oattraktiv osv...