Hjälp med en äldre adopterade barn!

Jag känner igen mycket av det du skriver! Jag tycker att vi har kommit långt med anknytningen, vi är väldigt nära och trygga med varandra och jag känner ingen egentlig oro längre. Men, sonen kan fortfarande inte hantera "lekfarbrorn". Vår granne är en sådan och han får inte komma nära vår son! Det är ett distanslöst beteende hos den vuxna personen som vår son inte kan förhålla sig till eftersom han fortfarande har spår av distanslöshet (kanske alltid kommer ha?) till följd av barnhemstiden. Så den sortens människor undviker vi helt enkelt. Både jag och maken reagerar också med "alla taggar utåt" när någon tar på sig rollen som extra-mamma och bära, gulla eller uppfostra. I det fallet visar sonen ganska tydligt att han inte accepterar den sortens behandling från någon han inte står nära, men det är ändå upp till oss att försvara honom. För vår del brukar vi faktiskt inte förklara så mycket eftersom vi utgår ifrån att vissa ändå inte kommer förstå. Vi kör med taktiken att skydda sonen rent fysiskt, dvs lyfta bort honom från situationer som inte känns okej, alternativt (om vi måste vara kvar) vara nära och inte släppa sonen med blicken, så att vi kan rycka in så fort något händer och ingen annan förälder får impulsen att trösta/tillrättavisa/busa.

Ska kanske tillägga att vi fick sonen när han var 22 månader och vi har varit hemma lite drygt två år.

Vi har varit hemma som en familj nu i 7mån, sonen fyller 5 i juli...

Vi har aldrig haft stora problem med anknytning, poiken talara inte igentligen med någon annan än oss och några andra närä människor, som hans morfar och gumor... 

Han tycker inte om att leka ensam, utan skulle vilja oss alltid med honom... Vi har fiksat problemet med det att han får hämta leksaker ner till vardagsrummet och köket. På det viset är vi närä, men behöver inte leka med honom hela tiden eller sitta i hans rum alla dagar. Men för det mesta ska han vara med när vi städar, lagar mat mm. 
Vi brukar sitta ner och leka med honom ett par timmar idagen, och på kvällen läser vi böcker så att han sitter i vår famn osv. 

Vår son vill inte leka med andra barn, han tycker nog om andra barn, men kan inte ännu leka med andra barn, utan leker nog i samma rum, men leker egna lekar.

Tävlande är också bekant här, sonen vill alltid vara först, om vi går någonstans, så ska han vara före oss, om vi åker bil vill han att jag ska köra förbi alla bilar...  

Vi har inte gjort något åt de här sakerna, han behöver helt klart att vara med oss, så det får han då vara, vi ger små uppgifter åt honom, när vi städar ska han städa up sina saker, damma... när vi lagar mat, får han tvätta salladen och duka bordet... 
Med lekandet har vi sakta börjat försöka få honom att leka med andra... Han är ännu bara hemma med mig, men skall i september börja i en klubb som är två ggr i veckan och 3timmar båda gånger. Så kanske kommer det att hjälpa, men tiden hjälper i alla fall... Hoppas vi... 
Samma med talande, om han inte vill tala, så behöver han inte tala, vi brukar fråga om han vill säga hej, men om han är tyst, så låter vi honom vara. Han talar när han känner sig trygg. 

 

Vi hämtade vår gosse när han var 22 månader. Vi hade oroat oss mycket för ev anknytningsproblem innan men han var själv väldigt tydlig med vad han ville och inte ville. Det var bara jag och min man som gällde för honom den första tiden (kanske ett halvår) och sedan släppte han in farmor till att börja med och efterhand fler o fler.
Vi hade en lång inskolning på dagis ( ca ett år efter hemkomst) o visst, det var en del tårar i början men han förstod snabbt att vi faktiskt kom tillbaka och efter nån månad så tyckte han dagis var helt okej. Nu älskar han sitt dagis.

Jag har funderat mycket på hur olika det kan vara från familj till familj. Upplever man att sitt barn är distanslöst så är det självklart bra att man tar tag i det. Det som jag ibland kan känna glöms bort ibland är barnens "normala" utveckling och sociala förmåga, tex att en fyra-åring  tar kontakt med utomstående vuxna (alltså inte främlingar) är ju faktiskt helt normalt och att även barn kan känna att deras personkemi stämmer med en viss person.
Jag tror att det finns risk för att man gör barnen en otjänst om man tex tar bort barnet från en annan vuxen om de leker tillsammans eller dylikt.

Som sagt, detta är mina funderingar o vår erfarenhet av anknytningsproblem är ring så ta det inte som något påhopp eller så.

Vår tumregel gällande vår son har varit att om det är i vår famn han kryper upp i när han är ledsen eller trött då är allt okej.

Ett äldre adopterat barn är sannolikt mer tävlingslysten är andra jämnåriga. Det är ju en överlevnadsfråga, först på maten, först till omvårdnad osv efter en uppväxt med begränsade resurser. Det låter helt normalt och positivt. Jag tror det kan lägga sig när han märker att det inte blir konsekvenser av att "förlora". Lycka till.

Hej

Vad jag känner igen i det du skriver. Vi har likadant med kompisar . Min dotter har svårt med lekkoder och har svårt med kompisar . fastnar med en kompis fast de är elaka mot henne. så kan sitta vänta utanför om de inte är hemma.  Kan gå runt om med ett barns mamma på lekplats då är det hennes kompis. lyssnar inte på mig osv.

Vi har kontaktat Bup du får gärna inboxa , vi har samma problem!!!!!!

Det kan ha att göra med att min dotter var 10 månader när vi fick varandra (tänker främst på er som skriver om barn på 22 månader vid hemkomst), men jag känner inte alls av att jag måste lyfta henne ur onyttiga situationer för henne. Alltså jag ser inte situationerna som dåliga. Jag ser det som att om hon vill ge ngn person som står nära henne en puss på kinden eller hellre hålla dennes hand än min, så får hon det. Det är väl när kontakterna inte är nära jag skulel reagera, men hon är då avvaktande på egen hand till människan i fråga. Ex så pussar hon sin fröken på kinden och brukar klappa min nära vän på kinden och hålla hennes hand. Jag ser det som ett ömhetsbevis från hennes sida. Att hon faktiskt tycker om sin fröken och min vän Jag har märkt att hon altid vänder sig mot mig och har med mig i själva "bilden", och då känns det ok. Hon litar på att ex jag ska hjälpa henne om hon hamnar i en farlig situation, hör ett läskigt ljud eller bara är väldigt osäker i situationen. Exempelvis så var vi på ett museum där man hörde åska och då ville min vän bära, men fick inte. Hon skulle till mig. Men just att begränsa henne i att visa ömhet mot de hon gillar, det gör jag inte. Enda ggn jag sagt till var när hon skulle pussa ngn på munnen. Så sa jag att bara mamma får pussa på munnen. Och nu pussar hon anda på kinden. Men det handlar ju mer om koder i det sociala samspelet. Och de skiljer sig mellan olika kulturer.

Jag brukar iaktta min dotter och om det är ngn "lekfarbror" som dyker upp kan hon vinka och smila och busa, men lite på avstånd. Hon är ju skeptiskt på egen hand, så jag har iof aldrig behövt lyfta henne ur något. Nu lindar jag in mig Jag förstår vad ni menar, men skillnaden är nog bara att jag låter henne få lista ut själv vilka som är lite "skumma" och hittills har det ju fungerat

Du har rätt i att problemen uppstår när det handlar om personer som inte står barnet nära. När man t ex är ute och går i skogen och barnet plötsligt hoppar upp i famnen på någon (innan man ens hinner reagera trots att man är precis intill) bara för att personen ifråga ler glatt till svar då barnet säger "hej!". Det är inte okej och det är ett farligt beteende för barnet i längden. Vi kommer inte alltid finnas där alldeles intill och mitt barn måste lära sig att man måste hålla ett visst avstånd till människor man inte känner. Jag önskar att sonen själv kunde avgöra, men han kan inte det. Men vi jobbar på det och det går åt rätt håll.

TS son var 5 år när han kom. De har varit hemma knappt ett år och har haft problem med anknytningen. Då kan man inte bara vara cool och lita på att barnet kan avgöra vad som är okej. Distanslöshet handlar just om det, att barnet inte känner var gränsen går.

Jag känner att jag behöver förtydliga. Detta hände alltså för bara ett par månader sen och det var en person som jag aldrig har sett förut, alltså helt okänd för sonen. För oss som har distanslösa barn uppstår problemen delvis i förhållande till fullkomliga främlingar men också till personer som man träffar då och då men som inte har någon djupare relation till barnet. Det är självklart helt okej (efter en tid hemma) att barnet skapar nära relationer (med kramar och allt som hör till) till mor- och farföräldrar, pedagoger i förskolan, nära vänner osv, men det är inte okej att barnet plötsligt vill gosa och pussa på grannen som man inte alls har en nära relation till och som barnet leker med för första gången.

Hej,

Tack för alla inlägg. Det värmer att det är så många som angegerar sig i detta. Ett tag trodde jag att jag var ensam. När det gäller mitt barn tror jag att hans distanslöshet ligger på olika plan. Dels att han har haft flera separationer och att han bott en tid på barnhem. Där har det varit rotation på personalen och det har gällt att få närhet och uppmärksamhet när det fanns tillgängligt.

Det är klart att jag är orolig som mamma. Jag vill inte skrämma honom för fula gubbar , men han måste lära sig gränser för hans beteende kan vara farligt om han träffar på personer med onda avsikter.
Det som är svårt är balansen mellan att vara social och distanslös, att gå nära och vara trevlig till att gå för nära och inte förstå skilnaden mellan främling och sina föräldrar.

När det gäller leken försöker jag att lära honom att ta det lungt eftersom jag märker att han är hyperaktiv och tappar fokus fort. Det kan bero på att han aldrig fått chansen att leka i lugn och ro. Jag har kontaktat BUP, BUM och en privat barnpsykolog. Den sista kändes bättre, men det kostar ganska mycket per konsultation.

Nu under sommaren kommer vi att isolera oss igen och fokusera på hans behov av att kunna lita på oss kännslomässigt.

Mv h, jasjas

Är det någon som har problem med att ert barn får utbrott, när de inte får vad de vill precis när de vill.
Förklarar att efter maten äter vi glass,  Min man kan säga nej med förklaring att nästa gång ska vi leka med dockhuset osv. men det är mig hon går bort till o slår till eller sparkar. Har fått bekräftat av...... att jag är hennes förebild. Hör kanske inte till här men med era erfarenheter tänkte om ni vet. Hon har många seperationer bakom sig innan hon kom till oss.  

Till Tulipanen,
Alla mina barn får utbrott mer eller mindre. Det är deras sätt att säga att de är rätt missnöjda och frustrerade med situationen. Att hon tar ut det över dig är positivt, det betyder att hon är trygg med dig. Det tar ett tag för barnen att tygla sina utbrott men det går över med åldern eller jag skulle nog säga att utbrotten förändras till att bli mer verbala och argumenterande......:)
Jag är mamma till 3 barn och de alla har en förmåga att bli rätt sura när de känner att livet är orättvist. 2 av barnen är adopterade men jag känner att de är rätt lika i sitt beteende alla tre. :)

Hej, känner igen mig så i nästan allt ni skriver. Våra barn var nästan 3,5 när de kom, har varit hemma i 2 år. Distanslöshet är väl kanske det största problemet för oss och som vi jobbat och fortfarande jobbar mest med. Kan ibland kännas ganska tröstlöst, särskilt om man ber de vuxna i ens närhet (när det gäller situationer som är förutsägbara) att hjälpa oss. Vi har fått bra hjälp av en psykolog som tillhör BVC och som är specialiserad på adoption, sakta börjar det bli bättre men man får alltid vara på sin vakt och alltid förbereda barnen. Vi repeterar alltid hur man beter sig med människor man inte känner eller känner bara lite grann innan vi tex går till affären, går på promenad eller innan någon ska komma och hälsa på. För våra barn funkar det nog bäst att komma ihåg hur man gör om man ritar små berättelser, genom enkla streckgubbar, och visar hur man hälsar på andra människor som inte tillhör den närmaste släkten/bekantskapskretsen. Har det inte gått bra utan barnen hoppar upp i famnen på hantverkaren de aldrig träffat förr eller pussar tanten i kön bakom oss i kassan medan jag packar upp varorna på bandet osv, pratar vi om det när vi kommer hem. Det bästa sättet att undvika dessa situationer är att se till att de inte uppkommer alls, hålla i barnen så att de inte kan närma sig alltför mycket, men det är inte alltid lätt när man har två mkt livliga femåringar att hålla koll på. Vi var ganska oroliga inför starten på förskolan men personalen var förberedd och det har gått jättebra för barnen att förstå relationen till fröknarna. Vi kommer nog att få fortsätta jobba på detta under lång tid, men som sagt, det går bättre för varje dag...

Jag har inte läst de andra inläggen men det låter som ett typiskt beteende hos ett "barnhemsbarn".  Många har denna erfarenhet på något sätt av oss som adopterat , mer eller mindre och ffa mer hos de barn som kom som lite äldre. Jag rekommenderar att söka hjälp utifrån för att få de verktyg som kan hjälpa hela er familj bäst.