Jag har tänkt en tid att det vore roligt med en tråd om anknytning här i forumet. För oss som redan har barn (och som jobbar mer eller mindre intensivt med anknytningen) och för alla som väntar. Tips, råd och peppning!
Jag vet att det finns en hel massa kunskap här i A-forumet och hoppas att vi kan skapa en schysst tråd där vi hjälper och stöttar varandra i det fantastiskt underbara men tuffa arbetet med att ge våra småttingar den trygghet de så innerligt behöver!
Kan väl börja med mina allra bästa anknytningstips 
* Bära, bära, bära!
* Alltid svara på tilltal (helst genast och gärna med något positivt, t ex "Ja, min älskling "
* Avsätta oceaner av tid - låt disk och städning vara första tiden och ha full fokus på ditt barn!
* Strunta i alla sociala krav - lyssna in vad du och ditt barn behöver, andra relationer får helt enkelt vänta ett tag.
* Samsova
* Mata barnet även om det egentligen kan själv och är så stort att det borde klara av att äta själv.
Samma som chatnoir och
*ha inte för många gäster i början.
*berätta att ni älskar barnet vid varje möjliga tillfället.
*och vad vi fick som råd av vår social arbetare var att för varje NEJ ska man berätta att barnet är duktigt, fint osv.
Vilken bra tråd!
Jag har många tankar och funderingar inför anknytningen när det sedan blir aktuellt, så bra tips tas mer än gärna emot 
!
Är det någon som har bra böcker att tipsa om?
Bra tråd, chatnoir! 
Jag tror mycket på bakåtvända barnvagnar så att barnet och mamman/pappan har ögonkontakt hela tiden. Då känner sig barnet alltid sedd, trygg och aldrig övergivet.
Det är också en fördel för språkutvecklingen eftersom man ser exakt vad barnet tittar på och kan omedelbart sätta ord på, och förklara det barnet ser.
Att fortsätta ha bakåtvänd barnvagn även när barnet är större tror jag på!
Mitt bästa tips är att ta emot tips och läsa litteratur (med måtta), men sedan var lyhörd inför sitt barns behov och känna efter vad som känns bra. Det som har funkat för en familj funkar kanske inte för den andra. Min äldsta son gillade t ex inte att sova i vår säng och då funkar inte samsovning fast jag vet att det är bra för anknytningen. Yngsta sonen hade precis lärt sig gå och var inte jättesugen på att bli buren. Och det är helt OK att göra annorlunda, man ska inte bli stressad av "måsten". Alla barn är olika och det beror mycket på i vilken ålder barnet är. Man får hitta alternativa sätt.
Men tillbringa massor av tid tillsammans - det kan man alltid göra. Leka, bada, pyssla, baka, rita. Inga barnvakter under lång tid (men nödsituationer kan uppstå - man är inte en dålig förälder för det).
Ett annat tips är att försöka vara konsekvent (mycket lättare i teorin än i praktiken...). Barnet ska veta vilka reaktioner som kommer vid ett visst beteende för det skapar trygghet och tillit (även om det är "nej, så får du inte göra").
Läsa sagor och sjunga tillsammans. Bra för anknytning och språkutveckling.
Jag tycker att det är en ganska svår balansgång mellan att man vill ge ALL uppmärksamhet för att få en så bra anknytning som möjligt och att faktiskt lära barnet att man inte alltid kan få all uppmärksamhet. För det kan barnet inte i längden, oavsett om det är adopterat eller biologiskt, och det är inte bara något som barnet kanske accepterar när det blir lite äldre. Och man vill ju få ett tryggt barn, inte ett självcentrerat barn. Det där är inte så lätt. Det märks om inte annat om man får ett till barn...
Jag kan säga att anknytnings"arbetet" ser annorlunda ut med vårt andra barn. Det kan aldrig på samma sätt få samma tid som första barnet, för den tiden finns inte längre. Och barn 1 var inte helt villigt att dela med sig i början heller...
Jättetrevlig tråd
Håller med ovanstående, lägger till;
- att sova middag i famnen
- massera, klia på ryggen (om ert barn tycker om det)
- sitt på golvet! Inte bara när man leker med barnet, jag läser tidningen, öppnar posten mm där och det är mycket poppis
Glad sommar!
Någonstans kanske tiden är avgörande? Första halvåret nekade jag aldrig sonen att bli upplyft eller få min uppmärksamhet, sedan har jag successivt hävdat min rätt till att ibland få vara i fred, att han måste respektera att jag också har behov och inte alltid kan släppa allt jag har för händer och göra det han ber om (kräver).
En fråga: tar anknytningen längre tid eller blir sämre initiellt med tvåan eftersom man faktiskt inte kan avsätta samma tid med tvåan som med ettan? Erfarenheter?
Jätte bra tips! Något våra barn kanske har missat är kroppskontakt. För oss var det viktigt att tillbringa mycket tid i sängen. Försöka få till så mycket kroppskontakt som möjligt och hudkontakt, saker som är naturligt för ett spädbarn att ha fått. Och viktigast av allt, trycka på pausknappen ett tag. Inga måsten, inga besök, bara njuta av varandra, mycket ögonkontakt och att vara närvarande för sitt barn. Göra allt tillsammans (beror forstås på åldern på barnet), tex laga mat och städa. Det våra barn oftast har missat är ju ett vanligt vardagsliv, så bara att få vara en del av de vanliga vardagssysslorna skapar en trygghet. Sånger som någon nämnde har funkat jätte bra för vår prins. Och de mesta samspelsövningarna har vi gjort i gungan. Där får man naturlig ögonkontakt och kan sjunga egenhittade på sånger om vår nya familj och hur mycket man älskar sitt barn, det har funkat jätte bra för oss. Vi har tyckt att det är viktigt för vårt barn att det sista han ser är oss när han somnar och det första när han vaknar är att se oss. Det ger oxå en trygghet att veta att föräldrarna är kvar. Håller med om vagnen, jätte viktigt att kunna se sitt barn och dess reaktioner under vagnfärden. Vi ska snart, förhoppningsvis få ett syskon, det kommer bli intressant och se om det går att jobba så här intensivt som vi har gjort med prinsen i 2 1/2 år. Vi har resonerat att så länge barnet har levt i barnhem så länge reparerar vi, sen är vi på noll. Nu börjar vi bygga vidare.. Anknytningsprocessen är ett hårt jobb, man har en chans och det är i början.