NU njuter jag!

Min son är snart 22 månader nu. Kan bara sammanfatta hans första 17 månader som KAOS. Både i min själ och överlag. Jag var stressad över det mesta, att jag inte hann städa, att han skrek och sov dåligt,  att han var svårroad och ALDRIG lekte ensam en sekund, inte ville äta vanlig mat.
Ja i stort sett allt i mammarollen stressade mig och jag grät mycket. Kände mig lurad på hur jag trott det skulle vara och "alla" andra vänner med barn hade lugna lättroade barn.
Kände mig oerhört ensam och det gick så långt att jag började känna agg mot situationen och det gick ut över sonen. Jag sökte då hjälp via BVC och fick samtalsstöd och fick reda ut mina känslor kring allt och även hjälp med att börja acceptera att det som hänt har hänt och det gick inte att ändra på, men nu skulle jag se framåt.

Idag är det helt annorlunda! Jag ÄLSKAR min son (gjorde jag iofs från början med) och jag älskar att vara mamma. Tar vara på varenda sekund med min son och njuter. Vi har så kul ihop och jag längtar varje dag tills jag får hämta på dagis. Och även i de stunder han är arg och sur tycker jag det finns en charm.
Har släppt kraven på att det ska vara superordning hemma och jag bryr mig inte om att "egentiden" är minimal. Tids nog finns det tid för bara mig, NU vill jag ta vara på småbarnstiden.
Har även släppt på vissa regler vi satte upp från början, som att han prompt skulle sova i egen säng hela natten. Så mkt strul det hade besparat oss om vi från början lysnnat på våra hjärtan som ville ha honom hos oss men alla andra sa att samsovning var "fel".
Nu somnar han alltid i sin säng och tassar in någon gång under natten. Jag älskar att vakna bredvid honom och snusa honom i nacken.

Så vad ville jag med detta inlägg? Egentligen bara påminna alla föräldrar om att slappna av, njuta av tiden som är för den går så fort . Följ era hjärtan så blir det bäst! Kram!