Jag kommer ALDRIG få en dotter

Tänkte vara lite krass nu - inget illa ment - och säga att det löser sig. För det gör det.

Jag längtade efter vår första son också efter en flicka (av nån dunkel anledning som jag inte begriper, för jag avskyr den traditionella kvinnligheten, känner mig inte kvinnlig själv och tycker kvinnors väninne-kultur, kroppsideal och "känsloöverflöd" är rätt ansträngande). Ändå längtade jag efter en tjej.
Så blev det istället en pojke till.

Nu är han snart fyra och ibland tänker jag på den flicka jag aldrig kommer att få och jag får ett litet, litet milt stygn i hjärtat. Men sen ser jag min yngste kille, detta mirakel med sin speciella personlighet, blåklintsblå ögon och sin tillgivenhet, och då brister hjärtat av tacksamhet över att han fick finnas, att det inte kom ett annat barn istället så att jag aldrig fått lov att lära känna honom.

Båda dessa känslor kan parallellexistera inom mig och mitt sinne kan härbärgera båda tillstånd. Det kommer du också kunna. När pojken väl anländer vill säga, för just nu är han väl inte helt verklig för dig, förmodar jag.
Jag lovar, det är inte farligt att längta efter en flicka då och då. Inte när man samtidigt håller i ett så fint litet knyte som du snart kommer att få!

Är det någon som känner med dig o förstår dig så är det nog jag... Jag har fyra söner som jag älskar överallt annat o inte vill byta ut för allt i världen men gud vad jag önskar mig en lite flicka oxå!!!! Nu är jag gravid med barn nummer fem och är 99% säker på att jag får en pojke till!!! Känner såååå starkt att det är en pojke o har även blivit spådd en pojke! Jag ska göra ultraljud på måndag så då får vi veta men jag brukar nästan alltid ha rätt när det gäller kön på barn i magen på folk och även mig själv så jag vet att jag får en pojke till. Det är helt ok men jag sörjer ändå den flickan som jag saknar så otroligt... Har aldrig upplevt relationen mellan mig o min mamma i vuxen ålder då hon dog ung så det är nog en av de bidragande orsakerna till varför jag så gärna vill ha en tjej. Sen rider jag o vill gärna ha en lite hästtjej att dela mitt intresse med. Älskar rosa, klänningar mm Så för mig är sorgen stor men det är nåt man får lära sig att leva med tror jag... Jag får inse att jag inte kan få allt jag vill här i livet, även om det är svååååårt att acceptera! :(
Detta är absolut mitt sista barn, kommer sterilisera mig vid snittet så sen är det helt kört o det kommer göra ont men det får gå... ÄR grymt lycklig över mina pojkar o hoppas att någon av dom kommer ha en riktigt nära relation med mig så som jag tror jag skulle få med en dotter... :)
Tröstkram översändes härmed till dig TS :)

Min chef och hans fru har tillsammans 5 pojkar, han har en dotter sedan tidigare äktenskap.

Som yngre saknade hon en dotter, men nu idag när alla pojkar är vuxna så känner hon ingenting av den saknaden.  Det gick över vartefter barnen växte upp och fick skilda intressen och mål i livet har hon berättat.

Jag som trodde jag skulle bli påhoppad här... Tack för alla era svar. Det var verkligen vad jag behövde idag. Jag tror nästan att det beror på att jag aldrig blev accepterad av min mamma som bara ville ha pojkar men jag vet inte.

Jag längtar verkligen efter min lilla son i magen. Tänker tankar som "kommer han bli lik sin bror eller totalt olik" och älskar att leka med tankarna om detta lilla kärleksbarn. jag är rädd att min sambo känner likadant och då tycker jag synd om honom. Alla runt omkring tror att det är en tjej och många har uttryckligen sagt att de vill att det ska bli en tjej. Tror att det har bidragit till mina känslor också. Jag känner mig dålig för att jag inte kan producera båda könen på något konstigt sätt... Jag tycker inte att tjejer på något vid är mer värda än pojkar så ingen tror det :)

Jag förstår precis hur du känner det ts. Jag har precis samma känslor.

Jag vet inte om du hade det, men när jag var yngre så hade jag bilden av mig själv att jag skulle bli en två barnsmamma med en av varje (först en dotter och sedan en son). När jag blev gravid med första barnet tog vi inte reda på vad det var och jag var säker på att jag skulle bli deprimerad om det var en kille. Runt vecka 20-25 insåg jag dock att barn är lika jobbiga, underbara och perfekta vilket kön dom än har och eftersom vi ville ha ett syskon till vårt barn så om det var en pojke så hade jag ju ett försök till på mig. Vår äldsta son föddes i juni 08.

När jag blev gravid igen så var jag säker på att jag skulle bli deprimerad om det var en son till. Den gången tog vi reda på könet när vi gjorde RUL. När vi fick veta att det var en son till kände jag bara lättnad. Lättnad över att allt såg bra ut, att det inte var något fel på vår lilla kille

Vi har inte "bestämt" hur många barn vi "vill" ha, men min man vill inte ha fler just nu och jag vet inte om jag någonsin vill ha fler barn. Jag skulle vilja ha en flicka, men det behöver inte betyda att jag vill ha ett barn till.

Har dock blivit spådd 2 gånger dom senaste 2 månaderna av två helt olika personer som båda har haft saker att säga om hur många barn jag kommer få:
1. sa att jag kommer få ett barn till. Att det kommer komma oväntat och olägligt (men vilket barn gär inte det? ). Hon sa även att det fanns stora möjligheter att det blir en flicka.
2. sa att jag kommer få 3 barn. pojke, pojke, flicka

Vi får väl se om dom har rätt.

För mig är det löjligaste att jag sörjer att jag aldrig en kommer få möjligheten att bli mormor. Men det beror på att min mormor ställde upp jätte mycket på mig när jag var liten och min mamma och pappa ställer upp mer på våra barn än vad min mans familj gör (av olika anledningar). 

Men även om jag har dessa känslor så har jag kommit farm till att även om jag aldrig får chansen att bli mormor så kommer jag se till att jag blir en j*vligt bra farmor istället  

Har också två söner, och längtade som en galning efter en dotter när jag fick min förste son. När jag låg på BB och såg de små plastkorgarna och såg att andra fått en flicka kände jag avundsjuka. Inte för att jag ville byta bort min son för allt i världen, men jag önskade att han var en flicka. När jag väntade min andre son var jag mer inställd på att det skulle vara roligt med en kille till, två småkillar i familjen. Och de är det bästa jag har!

Men... - så fort någon i bekantskapskretsen får barn och det är en kille känner jag ett litet suck av lättnad i hjärtat. Precis som om de inte skulle få en flicka för att jag inte fick det... jättekonstigt egentligen.

Tror att längtan efter en flicka bottnar i att jag har en underbar relation till min mamma, och hon till sin mormor. Jag har en syster som också har samma relation till vår mamma. Vi tre hittar på saker ihop, typ filmkvällar och shoppingturer på stan. Jag misstänker att mina söner inte har lust att umgås på tu man hand med mig som vuxna:) Jag tänker också på att de allra flesta barnbarn (absolut inte alla) har en bättre relation till mormor än till farmor.

ursäkta men jag blir lite "men du har ju två barn snart, friska och välmående"..

en flicka behöver inte vara söckersöt, snäll, lugn, få en tajt relation till sin mamma mm!! 

Jag kommer aldrig få en pojke. Min sambo har två döttrar sen innan och tillsammans har vi två döttrar. Skulle gärna ha en liten pojke också. Tror dom flesta vill ha av båda könen. Vi ska inte heller ha fler. Men jag är överlycklig för dom barn jag har. Försök att njuta och vara tacksam för dom du har. Kramar

Tycker också det låter som du blivit påverkad av andra saker. Du kommer njuta av dina pojkar. Ni kommer också ha en nära och speciell relation. Kram igen.

Jag har fyra gossar (stora nu, de är mellan 16 och 25) och varje gång önskade jag mig en tjej. Varje gång kom det ut en pojke... När mina pojkar väl kommit ut (på min tid, ni vet på stenåldern, fick man inte veta könet i förväg) så fanns det (efter den allra första "Oh en pojke till"  -tanken) aldrig någon tvekan i känslorna. Men innan gick jag alltid och önskade och längtade. Jag funderade mycket på varför det är så viktigt med en dotter för en del av oss. Jag kom fram till att för mig var det min varma och fina relation till min egen mamma som spökade. Jag ville också ha ett barn med en sådan relation och trodde (som så många andra) att det får man med en dotter. Med facit i hand kan jag berätta att son nummer två som idag är 24 år gammal ofta kommer hem till mig på spontana fika-prata-träffar, han ringer ofta och frågar om jag ska åka med och handla på IKEA eller IcaMaxi, han ringer och frågar om jag ska med ut på landet till hans tjej och umgås eller om vi ska fixa middag tillsammans. Kort sagt, det sitter inte i deras kön. En människa är en människa, en del är mer sociala än andra, en del mer emotionella, en del mer kantiga. Det är helt okej att önska sig, helt okej att känna besvikelse initialt men tro mig när jag säger att dina barn kommer att ge dig lika mycket kärlek oavsett vilket kön de har. Dessutom "får" man, om man har tur, döttrar om/när sönerna kommer hem med flickvännerna! Jag har fått en sådan i alla fall! 

Jag önskar dig all lycka med dina gossar!