• Anonym (orkar inte)

    Har jag en barnslig sambo??

    På fredagarna är de dagar då man kan ta sig lite öl här hemma.
    Såhär funkar det i vårat hem, köper jag 4 öl så skall min sambo köpa 4 öl. Jag dricker mina 4 öl på fredagen han dricker en och sparar 3 st. Han har nu sparat 6 öl och en liten vin. Han har satt upp en skylt i kylskåpet där han skrivit upp  "x hylla, rör ej! 6 öl och 1 vin" För att jag inte skall ta något av han.

    Jag sa till han att jag tänkte gå ner nu på fredag och köpa några öl. Då säger han "skall du ha öl så skall jag med ha". Då sa jag "men du har ju för fasiken 6 öl och en liten vin i kylen!".
    Då säger han "ja men du dricker ju upp alla dina på en vecka då blir det ju orättvist för mig då du får mer per vecka". Då sa jag "ja men det är väl inte mitt bekymmer, att du inte dricker upp dina öl?". Då säger han "köper du 5 öl så skall du köpa 5 öl till mig med, det skall vara rättvist". samtidigt som han lät jävlig irriterad. Han fortsätter "köper du inte lika många till mig så behöver du inte gå ner till systemet alls!"

    Jag fattar inte vart detta kommer ifrån?

    Samma sak för någon månad sen så köpte jag 1 flaska vin och ett par öl till mig. Han köper 1 flaska whiskey och 3 öl. Jag fick ta en pytteliten whiskey av han sen var det hans, då han sa "du har din vinflaska". Då sa jag "ja men du kan väl inte jämföra en billig vinflaska på 50 spänn med wn whiskey flaska på 230 spänn?? klart du kan dela med dig lite?" "nej" sa han.

    Så jag gick och tog lite av han i smyg, av whiskeyn under en månads tid. Tror det var där skylten kom upp i kylen.

    Hur skall jag ställa mig till allt detta? Köper jag inte till han imorrn, lika många som mig, då blir det hus i helvete och han kommer ta bilen och åka ner och säkert köpa dubbelt så mycket bara för att markera.

  • Svar på tråden Har jag en barnslig sambo??
  • Anonym (orkar inte)

    När jag har frågat "varför skall vi dela lika på allt?" då svarar han "ja du vill ju ha det jämnställt!" Men varför det inte är jämnställt med hemmets städning förstår jag inte. han har sagt att han jobbar mer än mig (jag jobbar deltid) så därför får jag ta mer av hemmets ansvar. Igår blev min lille sjuk och jag frågade honom om han kunde vara ledig på fredag för vab. För jag jobbar endast fredag och söndag. Då sa han nej du kan vara hemma. Varför frågade jag "för jag tjänar mer än dig".

  • Anonym (orkar inte)
    tundra skrev 2011-07-07 08:58:40 följande:
    Dåligt samvete?
    Tror du på allvar att han blir ledsen?
    Ha!

    Du sårar garanterat inte hans känslor! Du eldar bara på hans kontrollbehov.
    SLUTA spela med i hans galna charader!
    Din karl mår säkerligen rätt så dåligt och dämpar sin ångest med att straffa dig som en 5 åring som ätit upp lördagsgodiset före sitt äldre syskon.
    Ingen kommer att börja må bättre innan ni bestämmer er för hur ert förhållande ska se ut för att hålla 20 år till (minst).
    Känns som att han är jävligt bitter över något (att tvingas växa upp, bli familjefar, ta ansvar?). Skit samma. Nu är nu och kommer aldrig tillbaka.
    Vill ni båda ha det så här?
    Så du menar att han njuter av att jag är ledsen?
  • Stårchen
    Anonym (orkar inte) skrev 2011-07-07 08:52:37 följande:
    Häromdagen var det nåt med nycklarna när jag skulle gå och han frågade "men VAR är  dom du hade ju dem nyss". "men jag vet inte!!!" sa jag och blev smått irriterad. Då säger han till mina barn "mamma är fanimej blåst"
    Anonym (orkar inte) skrev 2011-07-07 08:56:35 följande:
    När jag gråter över förhållandet så kramar han inte om mig utan sitter i soffan och tittar på teven. han har sagt "tänker inte trösta dig när du gråter över förhållandet, då det är du som gjort det så här".

    Ofast slutar det i världens gräl för att han inte ser mig när jag gråter.
    Men ändå väljer du att fokusera på att han är barnslig när det kommer till att dela spriten rättvist när du ska starta en tråd... Ni har djupa problem. Stanna upp och tänk på barnen, och hur det påverkar dem att växa upp i en familj som inte fungerar.
  • Anonym (sök hjälp)
    Anonym (orkar inte) skrev 2011-07-07 08:52:37 följande:
    Jag har märkt på han (då vi sitter i skype och vi pratar med samma personer) att de skrattar åt mina skämt, lyssnar på mig och så, att han blir tyst och han skrattar inte bara de. Jag känner mig så uppskattad av de människorna, DE tycker jag är rolig och rolig att prata med. De är karlar båda två.

    Kanske därför min stora pojk inte respekterar mig, det gör ju inte hans pappa heller=(

    Häromdagen var det nåt med nycklarna när jag skulle gå och han frågade "men VAR är  dom du hade ju dem nyss". "men jag vet inte!!!" sa jag och blev smått irriterad. Då säger han till mina barn "mamma är fanimej blåst"
    Det där är något som är HELT oacceptabelt!!! Min systers kille betedde sig så mot sin syster, ÄVEN när jag var där på besök, och jag sa ifrån, för dom verkade inte se beteendet själv. Att bete sig som idioter mot varandra, visst, det får man väl göra om man är så dum, men att säga TILL barnen att "mamma är dum" och såna grejer är fan inte okej. Barnen lär sig då att bete sig så, och dom vet inte varför, eller att det INTE är normalt, men är det så dom blivit uppfostrade så är det så dom kommer bete sig när dom själva växer upp också, och dom kommer aldrig ha någon respekt för dig.

    Behandlar hans pappa sin fru lika respektlöst? I så fall är det där det kommer ifrån.
  • Anonym (orkar inte)
    tundra skrev 2011-07-07 08:58:40 följande:
    Dåligt samvete?
    Tror du på allvar att han blir ledsen?
    Ha!

    Du sårar garanterat inte hans känslor! Du eldar bara på hans kontrollbehov.
    SLUTA spela med i hans galna charader!
    Din karl mår säkerligen rätt så dåligt och dämpar sin ångest med att straffa dig som en 5 åring som ätit upp lördagsgodiset före sitt äldre syskon.
    Ingen kommer att börja må bättre innan ni bestämmer er för hur ert förhållande ska se ut för att hålla 20 år till (minst).
    Känns som att han är jävligt bitter över något (att tvingas växa upp, bli familjefar, ta ansvar?). Skit samma. Nu är nu och kommer aldrig tillbaka.
    Vill ni båda ha det så här?
    Har du tips på vad jag skall göra? han vägrar gå till parterapi. När han var liten blev han misshandlad av sina fosterföräldrar och gick då till bup och berättade, men de trodde honom inte, så sen den tiden så tror han inte på psykologer...
  • Anonym

    om du hade sagt ifrån så hade de kanske gått lite bättre.. du låter honom ju trampa på dig? när han ber dig handla så gör du ju det fast han inte gör samma sak? "för annars blir de hus i helvete".. ja då får de väl bli de då? han måste ju lära sig att han inte kan trampa på dig dag in o dag ut nån gång! de ni har nu, är inte ett förhållande.........

  • La Lola
    Stårchen skrev 2011-07-07 09:01:11 följande:
    Anonym (orkar inte) skrev 2011-07-07 08:56:35 följande:
    När jag gråter över förhållandet så kramar han inte om mig utan sitter i soffan och tittar på teven. han har sagt "tänker inte trösta dig när du gråter över förhållandet, då det är du som gjort det så här".

    Ofast slutar det i världens gräl för att han inte ser mig när jag gråter.
    Men ändå väljer du att fokusera på att han är barnslig när det kommer till att dela spriten rättvist när du ska starta en tråd... Ni har djupa problem. Stanna upp och tänk på barnen, och hur det påverkar dem att växa upp i en familj som inte fungerar.
    Exakt!!!!
    *mamma till Alma (maj 2000) och Hedda (mars 2009)*
  • Anonym

    För mig är kärlek omtanke och respekt.

    För mig är kärlek att man är ett team. 

    Det jag läser här verkar verkligen inte vara på det viset. 

    Det verkar som om ni båda befinner er i nån slags maktkamp hela tiden istället för att stötta och göra snälla saker för varandra. 

    Jag tror att du ts, försvarar dig nu, kämpar för ditt livsutrymme. 
    Jag känner igen det, där har jag varit. 

    Fråga honom (när det är lugnt och inte upphetsat) om han tycker om att leva såhär, om han  vill ha det såhär med dig.

    Om han svarar nej, så frågar VARFÖR han då beter sig på det här viset.

    Sen föreslår du familjerådgivning, för jag tror inte ni kommer ur det här beteendemönstret på egen hand. 

    Tycker han att allt är tiptop som det är eller inte vill göra något för att göra det bättre.

    Då kommer det inte bli bättre heller, för det krävs att ni båda vill och drar åt samma håll, du kan inte göra det ensam. I synnerhet inte om han motarbetar dig hela tiden. 
    Då har du valet att fortsätta leva såhär eller lämna honom, tyvärr så krasst är det. 

    Det tog mig 15 år att ge upp, 15 förslösade år där jag systematiskt blev utsatt för psykisk misshandel och fick mitt livsutrymme minskat.
    Till slut hade han lyckats få mig att tro att det var så relationer såg ut, jag hade blivit en duktig medspelare i hans fula spel.

    Idag lever jag i en ny relation som är allt annat än den jag lämnade, där vardagen speglas av kärlek, kramar, omtanke och skratt. 

    Det tycker jag alla människor är värda att ha, gör inte mitt misstag ts och stanna kvar för länge.

                                          

  • Anonym (orkar inte)
    Anonym (sök hjälp) skrev 2011-07-07 09:01:21 följande:
    Det där är något som är HELT oacceptabelt!!! Min systers kille betedde sig så mot sin syster, ÄVEN när jag var där på besök, och jag sa ifrån, för dom verkade inte se beteendet själv. Att bete sig som idioter mot varandra, visst, det får man väl göra om man är så dum, men att säga TILL barnen att "mamma är dum" och såna grejer är fan inte okej. Barnen lär sig då att bete sig så, och dom vet inte varför, eller att det INTE är normalt, men är det så dom blivit uppfostrade så är det så dom kommer bete sig när dom själva växer upp också, och dom kommer aldrig ha någon respekt för dig.

    Behandlar hans pappa sin fru lika respektlöst? I så fall är det där det kommer ifrån.
    Hans fru är död. Men det ryktades om att han misshandlade henne på fyllan.
  • Anonym (orkar inte)
    Anonym skrev 2011-07-07 09:03:20 följande:
    För mig är kärlek omtanke och respekt.

    För mig är kärlek att man är ett team. 

    Det jag läser här verkar verkligen inte vara på det viset. 

    Det verkar som om ni båda befinner er i nån slags maktkamp hela tiden istället för att stötta och göra snälla saker för varandra. 

    Jag tror att du ts, försvarar dig nu, kämpar för ditt livsutrymme. 
    Jag känner igen det, där har jag varit. 

    Fråga honom (när det är lugnt och inte upphetsat) om han tycker om att leva såhär, om han  vill ha det såhär med dig.

    Om han svarar nej, så frågar VARFÖR han då beter sig på det här viset.

    Sen föreslår du familjerådgivning, för jag tror inte ni kommer ur det här beteendemönstret på egen hand. 

    Tycker han att allt är tiptop som det är eller inte vill göra något för att göra det bättre.

    Då kommer det inte bli bättre heller, för det krävs att ni båda vill och drar åt samma håll, du kan inte göra det ensam. I synnerhet inte om han motarbetar dig hela tiden. 
    Då har du valet att fortsätta leva såhär eller lämna honom, tyvärr så krasst är det. 

    Det tog mig 15 år att ge upp, 15 förslösade år där jag systematiskt blev utsatt för psykisk misshandel och fick mitt livsutrymme minskat.
    Till slut hade han lyckats få mig att tro att det var så relationer såg ut, jag hade blivit en duktig medspelare i hans fula spel.

    Idag lever jag i en ny relation som är allt annat än den jag lämnade, där vardagen speglas av kärlek, kramar, omtanke och skratt. 

    Det tycker jag alla människor är värda att ha, gör inte mitt misstag ts och stanna kvar för länge.

                                          
    Jag HAR frågat han om han vill ha det såhär och han har svarat "nej" men att det är JAG som gör det såhär.
Svar på tråden Har jag en barnslig sambo??