Får era tvillingar 50/50 av er tid?

Hej!
Det du beskriver är det som skrämmer mig mest....jag har också tvillingar och den ene vill sitta i famnen nästan jämt, medan den andre sitter och leker lite för sig själv. Jag har alltid tänkt att det nog vänder, att dena andre kommer få mer tid när han behöver det senare, men tänk om det inte blir så? Att den förste alltid kommer att skrika högst för att få uppmärksamhet? MAn vill ju så gärna vara rättvis på alla sätt men just nu känns det omöjligt!

Jag inser att det blivit så att vår ene kille mer eller mindre lagt beslag på mig och att både jag och hans bror lite accepterat läget. Men jag vill ju att båda ska få lika mkt av mig så nu ska jag verkligen försöka fixa så det blir lite mer rättvist. Enda sättet för oss är att dela på dem lite mer (annars kommer den klängiga brorsan aldrig låta sin mer försiktige bror få del av mig). Vi får se hur det går....

jag har samma problem, min dotter tror att hon har ensamrätt på mamma, men jag lyckas faktiskt få lite tid med honom med. Jag är mycket på golvet med mina 1,5 åringar då får båda möjlighet att kramas och sitta i knät. Sen försöker jag ge sonen lite egentid tillsammans med mig, så får pappan ta dottern.
Sen tror jag att barnen har olika behov, hon är mer för närhet och han är mer för uppmärksamhet.
Men känner du så här, så ge den andra lilla killen egen tid, gå ut till lekplatsen med honom, eller vad han nu tycker är kul, så får någon annan roa den andra lill killen.. 

samma här. ungefär 70/30 eller kanske 80/20 så ska storebor vara hos mamma. de är visserligen bara 8 månader men det är så hela tiden. jag har också tänkt att det är ju tur att lillebror är så nöjd med att ligga på golvet och leka själv för skulle inte gått med två stycken gbällhalsar som aldrig är nöjda. nu i slutet har det blivit bättre med storebror så försöker ta lillebror mellan varven även fast han inte vill upp, men då blir han ofta arg och vill ner igen

Men, ska inte en barnspsykolog kunna hjälpa dig som mamma så att du kan fungera så bra som möjligt med båda dina barn istället för att ge dig skuldkänslor och dåligt samvete över hur du har agerat som förälder (som du ju inte heller kan göra något åt  i efterhand). Jag tycker det är lite anmärkningsvärt faktiskt!

Mina twins är ganska små men jag har en sedan tidigare och självklart känner jag ofta att jag skulle vilja ha mer tid till dem alla tre. Samtidigt så vet jag att jag prioriterar utifrån vad som måste göras för att situationen ska fungera för oss alla. Tänk inte i procent, tänk på att du gör ett sjuhelsikes jobb för att alla som du älskar så få det så bra som möjligt. Ibland innebär det att någon får stå tillbaka och ofta kommer du känna att det kude blivit bättre men du gör vad du kan, mer går inte att göra.

Ja, det får de eftersom vi är båda hemma med barnen. De är 1,5 år nu och vi ska alla vara hemma året ut sen är det dags för jobb och förskola. Jag är helt föräldraledig och min man jobbar ca 1 dag i veckan för att dryga ut kassan lite. Första halvåret fick jag hjälp av familjen när min man var iväg så det var sällan det bara fanns en famn. Ingen av dem ville ligga själv några längre stunder och jag ville ha hjälp att lägga dem till amningen när de var så små.

Självklart hade det gått att vara föräldraledig en i taget, men med massa gråt, stress och dåligt samvete, så nu lyxar vi till det och spar in på annat istället. Barnen är bara små en gång

Annars jämnar det säkert ut sig, när de är större är det kanske tvärt om, den andra behöver kanske mer hjälp med skolan t ex.

Jag har också haft samma problem. Den ena flickan krävde betydligt mycket  mer uppmärksamhet frå mig medan den andra var väldigt nöjd ändå. Jag hade konstant dåligt samvete och talade med en barnpsykolog om det hela. Hon som jag talade med var väldigt pedagogisk och sa att "barn är olika och dom tar det utrymme dom behöver". Hon gav mig tipset att försöka verkligen SE dom båda två ordentlig  en omgång om dagen då det bara är du och ett barn. Det kan vara när det är dags att lägga sig att du och ETT barn gör nattprocedur tillsammans och samtidigt pappa och det andra barnet. Att bli sedd behöver inte nödvändigtvis vara av DIG utan av en som är i familjen, nästa kväll byter ni! Eller ett barn är med och lagar mat eller plockar undan disken och nästa dag är det andra, eller ett barn följer med till affären och nästa gång det andra barnet eller tredje barnet med för den delen, eller det kanske är ett barn som går upp lite tidigare än det andra barnet och då får sin dagliga dos av att ses och synas. Om du inte orkar något annat så ta en kudde och lägg dig på golvet där de leker eller är! Då finns du till för båda och om det är någon som väljer att inte klättra på dig då så har denne helt enkelt inte det behovet då utan är nöjd med att du finns där.

Nu är mina flickor 5 år och det har faktiskt vänt. Den som tidigare krävde nästan allt är mycket självständig idag medan den andra nu tar plats och kräver uppmärksamhet på ett helt annat sätt. Vi har även fått ett till barn och jag kan se på honom att han inte heller behöver särskilt mycket uppmärksamhet. Han är störtnöjd med att kila runt och finurla för sig själv och när andan faller på så kommer han och sätter sig i knät i några minuter och sen kilar han iväg igen.

TS. Du kan vara helt lugn! Att vara tvillingförälder är att ha ett konstant dåligt samvete och ett stort förråd av sömnbrist. Men det blir bättre! När flickorna var små var jag ständigt avundsjuk på alla som hade ett barn att gosa med och ge all sin tid till medan jag upplevde att jag adrig räckte till. Nu när de är 5 - nu är det "payback!!". Alla med en femåring kan berätta att denne ofta klagar över att det är tråkigt eller att den inte har någon att leka med och dyl. Det har jag ALDRIG hört hemma! De har alltid någon att leka med och klagar aldrig över att det är tråkigt. Nu njuter jag när jag hör deras lek och ser deras gemenskap (som inte heller fanns där när de var små - jag upplevde aldrig att de tyckte särskilt mycket om varandra när de var små - de bråkade mest). Lugn bara lugn. Allt ordnar sig. Glöm inte bort dig själv i allt det här. Hitta små stunder att bry dig om dig själv också, lås in dig på toaletten och läs en tidning. Använd med gott samvete TV'n som barnvakt någon gång och njut av en god kopp kaffe. Det blir bättre, betydligt bättre! :)

Mina är också snart 2 år (vi var väl med i samma vänta barn-tråd du och jag). Den som kräver min uppmärksamhet får den kan man väl säga. De har även en lillebror som slåss om uppmärksamheten nu och jag har helt enkelt sagt åt mig själv att jag gör så gott jag kan, och räcker inte det så finns det inget annat jag kan göra. Något dåligt samvete har jag inte.

Den ena av mina killar sitter oftare i mitt knä än den andre, men jag kan inte påstå att någon av dom är direkt mammig (som tur är?). Jag låter dom själva komma till mig istället för att jag tar upp någon av dom för att gosa med. Om jag känner att den ena  har fått betydligt mer uppmärksamhet än den andra, så brukar jag sätta mig och leka med den andra en stund, eller se till så att vi alla kan leka samtidigt - lättare sagt än gjort dock Om den ena sitter hos mig kan jag prata med den andra så att han inte känner sig bortglömd.