Det mest sårande någon sagt till er..?

Det var ju för att vår tjejkompis kom med så detaljerad information. Fanns ju ett visst värde i att veta hur stora klasskompisarnas bröst var, form och fitthårets färg samt om blygdläpparna var stora, små eller hängde mkt.

Är det jätteupprörande för dig?

Upprörande, nej. Men att ni var äckliga, ja. Vad för värde la ni det?

Att ha Clark Kents supermansyn är nog alla mäns våta dröm. Att kunna se igenom sina klasskompisars kläder och betrakta deras kroppar i detalj. Vi fick denna möjlighet i och med tjejkompisens information. De man minst anade hade kroppsliga preferenser som passade just ens smak. Man byggde upp erotiska fantasier. Den fula tjejen i klassen hade just den nyansen på fitthåret som man tände på. Plötsligt blev hon mer än den fula tjejen. Minns att jag pratade med henne flera gånger. Hela tiden tänkte jag på hennes nyan. O´du ljuva ungdom!

Är det äckligt, tycker du?

Länge sedan men det värsta var nog min pappa som hånade mig så ofta han kunde. Han hållit fast mig över knät och piskat mig på nakna rumpan inför släkt, även kusinerna som var tjejer. Jag vrålade och tjöt och hoppade omkring med naken underkropp medan jag höll mig om ändan. Då säger han ?Du tjuter ju som en liten flicka? och skrattade.

Trots att det var länge sedan gör det så ont att komma ihåg det.

Ja, att du såg på henne som den fula tjejen med den nyans på fitthåret som du tände på. Jag äcklas av du förminskade henne från en människa till en nyans på fitthåret och att du kunde tillstå dig att tom prata med henne bara för att hon hade rätt färg på sitt pubishår. Inte för att hon var en individ.

Retad för att man har stor snopp..

"- Varför ska man ens leva??"

En kollega när han förstod att jag är lyckligt barnfri. Tack för den, jag går och skjuter mig så jag inte är i vägen.

En kille i högstadiet avslöjade för en mobbare att jag var sängvätare, så han skrek efter mig i korridorerna. Jag skulle såklart ha blånekat och låtsas inte förstå vad han menade.

Jag frös verkligen till is varje gång. Det verkar dock inte som att fler förstod.

Ja visst har du rätt i det om man vill se det från det perspektivet. Men i just det fallet så var ju nyansen en ingång att prata med henne över huvud taget. Det fick ju något gott med sig i slutändan. För en del är just nyansen en så stark dragningskraft. Vilken färg har fröken själv?

Du är näst bäst.

Kan komma att tänka på tre händelser:

När mina föräldrar låg i skilsmässa var min pappa väldigt ledsen och sa att han kände sig sviken av mig för att jag inte ville träffa honom så mycket. Jag tyckte inte det var roligt att sitta hemma hos honom när han bara grät hela tiden. Jag var åtta år då. Jag tror inte att han kommer ihåg idag att han sagt det, det kom väl i stundens hetta. Inget jag tänker på dagligen, men blev klart ledsen där och då.

En gammal vän till mig hade ett mycket märkligt humör, kunde bli sur för allt möjligt, helt utan förvarning. Vid ett bråk skrev hon att "hon inte ens önskade sin värsta fiende att möta mig". Blev ledsen då, men nu nästan 10 år efteråt kan jag mest skratta. Idag känner jag samma sak med henne. Vi har ingen kontakt idag - och det är jag glad för.

Min mamma klagar ständigt på min vikt, att jag är tjock och borde "bry mig mer om mitt utseende". Visst, det är några "love handles" på mig och jag är ändå relativt ung, men inget hälsofarligt eller något jag bryr mig om själv. Vill jag förändra det är det upp till mig. Men att ständigt höra den kommentaren är rätt drygt. Det är väl de som sårar mest nu tror jag - att hon inte är nöjd med mig. 

Det finns förresten flera händelser från min ungdom, jag behöver inte dra dem i detalj, som handlade om samma sak. Jag var väldigt ensam som tonåring och en bit upp i 20-åren, hade egentligen bara mina föräldrar att vara med på fritiden. Och detta förstod folk överallt i skolor och på arbetsplatser - jag vet inte HUR de förstod det. Jag kunde ju ha haft kompisar som gick i en annan skola, eller ha varit en gift mans älskarinna och därför inte kunnat prata om honom på jobbet eller ta med honom på företagsfesten. Men jämt när man blev osams om något, så var det DET de drämde till med: att jag var ensam, oskuld, bara satt med mina föräldrar... De förstod väl att det var det som sårade mest. Människor är onda, tyvärr. 

När man har stor snopp så är det inte lätt att gömma den för omgivningen..göran..röran..!

Sårande av morsan och farsan att strunta i att jag föddes med snopp modell större..eller är det bara jag som sitter och tycker synd om mig själv och grinar i onödan ?..o borde strunta i om jag får syfilis eller gonorré ?..

en sak jag reagerade på är att du skriver att "alltid när man blev osams med någon"
Är du kanske en människa som blir osams med andra människor ofta?
Jag kan liksom inte ens minnas att jag skulle blivit osams med någon förutom min syster och nån nära vän. 

Märkligt hur olika man reagerar på saker, du drog på dig offerkoftan. Om du är lyckligt barnfri (som jag) kan väl inte en sådan kommentar komma åt dig?

I min värld står jag lite över alla andra som skaffar barn och plågas och måste Vabba, får sämre ekonomi, blir låsta. (och hur många trådar finns det inte här där folk ångrar att de skaffat barn?) 
Hade sett den kommentaren som avundsjuk. 

Jag tycker synd om folk med barn, men för det har jag inte behovet att gå runt och säga det till folk med barn. Jag berättar det här på FL endast som förklaring om hur jag känner. 

Vad gör man när morsan och farsan skiter i att man föds med stor snopp..och sen döper en till göran..kan det bli värre ? ;(

Varför måste hela stan veta att man har stor..snopp ?

Har blivit sårad flera gånger.

Tex ?Du ser ut som du nyss blivit utsläppt från ett koncentrationsläger.?

(Är man)

Du hade förmodligen en plats eller person som gav dig styrka/stöttning/energi. En varm förälder eller släkting/vän. En förebild eller annat att hämta styrka ifrån. Alla har inte personligheten eller stöttningen det kräver och det har inte med vilja att göra, särskilt inte i saker som hänt nät man är ung/barn och inte har egna strategier