Det mest sårande någon sagt till er..?

Har inte varit ut för så grova grejer, men tänkte bidra ändå, även om det inte är i närheten av vad vissa av er fått höra! Några situationer har etsat sig fast:

Min mormor var väldigt duktig på handarbete och stickning. I min ungdom stickade hon till min stora lycka en jättefin tröja som hon stickade fram på 1,5 vecka ungefär. Under några kvällar var jag där och hälsade på, tänkte att "gamlingarna" skulle uppskatta barnbarnets sällskap och så var jag så förväntansfull när jag såg hur tröjan växte fram.
En av kvällarna gick jag hem efter ett par timmar och sa hej då och gick ut genom dörren. Men gick aldrig riktigt ut utan var tvungen att rätta till ena skon. Hörde då mormor säga till min morfar : "skönt att hon gick." Kände mig så dum! Gick självklart inte dit nåt mer för att kolla in den tröjan , förrän den var färdig.

Min syster sa att hon aldrig trodde att jag skulle få min nuvarande man då han troligast ville ha nån snyggare och sexigare.

Retade min syster vid nåt tillfälle (hon var annars den stora retstickan) och hon blev väl sur på mig. Vår far avbröt oss och sa till mig med saklig röst att "du är..du är ju ond. Vet inte varför, men det kändes inte alls bra.

Det mest sårande som någon sagt:

Mitt ex och jag hade varit ett par i 17 år. Jag sa till henne att hon var min bästa vän. Hon kontrade med att hon inte tänkte på mig som en vän alls.

En annan incident jag minns var en riktig skitsak, men som sårande mig oerhört. Jag hade köpt en påse godis och gick ut för att röka. Lämnade godispåsen på bordet inne. Mitt ex och en kompis satt och kollade på tv. När jag kom tillbaks hade dom käkat upp allt mitt godis och satt bara och garvade. Tyckte det var så konstigt och grymt. Fick mig att känna mig som ett ledset barn och jag tänkte ofta på just den här incidenten. Annars har jag ganska lätt att släppa skitsaker faktiskt.

En av de värsta sakerna var i min högskoleklass i svenska. Vi skulle argumentera för eller emot någon politisk fråga inför klassen, som en övning, och jag hade valt att argumentera emot abort. Jag tyckte inte ens i verkligheten så hårt som jag sa, utan det ingick i uppgiften s.a.s. att hitta alla möjliga argument och vara konsekvent.

Efteråt skulle de andra argumentera emot en, och man skulle försvara sin ståndpunkt. Diskussionen blev het, och plötsligt sa en tjej: "det är ju lätt för dig att tycka så, när frågan aldrig kommer att angå dig, för det är ingen kille som vill ligga med dig ändå".

Det blev alldeles tyst och jag blev alldeles paff, och läraren körde faktiskt ut tjejen ur klassrummet. Men jag kände mig så förnedrad, för det var sant som hon utgick ifrån att jag var oskuld - hur hon nu kunde veta det - även om jag numera både har varit gift och fått barn. Jag vågade aldrig beröra abortfrågan mer, förrän jag hade fått mina egna barn och alltså bevisat att det var en fråga som angick mig...

Jag var 9 år i omklädningsrummet efter gympan. En klasskompis sade: Har du suttit på en borste? Jag hade redan då fått lite celluliter på rumpan. Vågade aldrig visa mig naken efter det. Nu i vuxen ålder känns det mer okej, jag har en  ganska fin kropp, är vältränad, och tycker ibland att mina celluliter är lite sexiga på min runda rumpa. Ibland hatar jag min kropp, det beror på den mentala dagsformen. Men oj vad jag har lidit. Min klasskompis är idag stor som ett hus.

Jag var 18 år och kär i en kille som var min kompis. Vi hade haft sex men han ville inte mer, men vi umgicks. Han hade börjat behandla mig ganska illa och jag bara tog emot. En dag fick jag nog och kallade honom Nolla, då skrek han att jag var en fet kossa. Han försökte ta upp vänskapen några dagar senare som om inget hänt, men det satte sig. 

"älskar" att samla på mig sådant som verkligen sänker mig. Kan älta dessa saker och känna mig riktigt ful. 

Har blivit utsatt för mycket elakheter i mitt liv med mobbning etc men tre specifika saker har fastnat i mig och dessa ord kommer jag aldrig att glömma.

Det första sa min mamma när hon och pappa skilde sig. "Du kan ta henne med, jag vill inte ha henne här"

Var 5 år då, och min pappa tog henne på orden, för till skillnad från henne så älskade han mig och har alltid gjort.

Det andra hände vid en våldtäkt på en hemmafest. En kille höll fast och våldtog mig. Hans vänner stod bredvid och skrattade och hejade på honom. Jag skrek, slogs och grät när en av killarna sa "skärp dig för fan det _ska_ göra lite ont men du kommer komma över det"

Det tredje, och kanske "minst" allvarliga, var när jag var gravid och barnets far hade en dålig dag. Vi gnabbades om något när han plötsligt slängde ur sig "jävla feta ko" till mig. Detta är som sagt inte det värsta som hänt mig och han bad om ursäkt och har aldrig innan eller efter sagt något liknande men det är ändå ord jag aldrig kan glömma. Kände mig vacker när jag var gravid, i varje fall innan han kallade mig fet.

I övrigt har min mamma sagt oändligt mycket som sårat mig. Hon älskar mig inte och har aldrig försökt dölja det. Vet inte vad jag gjort henne för ont men pappa sa när jag frågade att hon blev sådan mot mig när mitt syskon föddes.

Mini gris min pojkvän brukade sända sådana sms till mig när han var i missbruk. Det sitter fortfarande som en tagg i hjärtat.

Jag var på en fest en gång för en herrans massa år sedan och började strula med en tjej. Vi gick in på toaletten för att ha sex men jag fick inte upp den, var för full och hade tagit amfetamin. Hennes reaktion var att skratta åt mig. Sen gick hon ut i vardagsrummet och berättade för sin väninna varpå de båda skrattade åt mig och gjorde mig till åtlöje. Det fuckade upp mitt sexliv rejält i ett par år. Oron för att inte kunna prestera gjorde så att jag fick en mental spärr så jag blev stressad när jag skulle ha sex med tjejer och fick inte upp den. Gick över med tiden som tur är.

Min mamma som berättat för mig att hon tyckte att jag var ful när jag föddes, och att när hennes vänninor sa att jag var söt, så tänkte hon att de sa så bara för att de tyckte synd om henne som hade ett så fult barn. Ovanpå det har hon berättat för mig att hon tyckte att jag var tråkig som spädbarn och de första åren. Är över 50 nu, och känner mig ful o tråkig

"Jag vill inte vara din jävla mamma!"

Sagt av min mamma efter en dispyt där jag påtalade att hon är faktiskt min mamma.