Det mest sårande någon sagt till er..?

Att jag inte var värd att älskas samt att jag inte var värd något, detta i en fosterfamilj.

Du argumenterade emot att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar, då får man räkna med att folk säger ifrån på riktigt och inte bara som en övning. Visst var tjejens sätt att uttrycka sig helt fel men ni gick i högstadiet. Mest fel gjorde läraren som överhuvudtaget lät dig välja det ämnet.

Det var inte på högstadiet utan på högskolan; jag läste grundkursen i svenska tillsammans med många som skulle bli lärare i svenska - bland annat den tjejen som kränkte mig. Hon var 25 eller 26 år då, ingen tonåring. 

Som sagt: det var en ÖVNING i retorik, det var MENINGEN att man skulle argumentera stenhårt för en åsikt. Jag tyckte inte ens så hårt i verkligheten, som sagt, även om jag är emot sena aborter även på riktigt. Det fanns dom som argumenterade för eller emot betydligt "värre" grejer - som avlivning av människor som inte kan försörja sig själva. Och självklart måste man få välja vilket ämne man vill i en sådan övning - sedan är det ju motståndarlagets sak att framföra argumenten emot. I alla fall när alla studenter är vuxna människor.  

Dessutom är du väldigt fel ute, om du menar att personangrepp är OK i en debatt. Tänk om dom skulle hålla på så i Riksdagen, och använda de politiska motståndarnas utseende eller familjesituation emot dem ifrån talarstolen! "Klart att du vill sänka barnbidraget, du har ju inga barn själv, för du är så ful så ingen karl har kunnat få upp den med dig!" Tycker du verkligen att det vore vettigt?

Min mamma sa att hon hellre ville ha min bästa kompis som dotter när vi bråkade eftersom jag hade svårt att läsa och inte hängde med i tempot i svenskan på lågstadiet. Jag var 8 år.

Att hon skällde på mig gjorde knappast att jag läste fortare. Många av mina klasskompisar hade knäckt läskoden redan innan de började första klass för att de hade engagerade föräldrar.. Kanske hon hade behövt vända kritiken inåt istället för att skälla på mig.

Efter att ett långt bråk med min pojkvän lagt sig ang. hans extremt sjukliga svartsjuka, pratade vi en dag i telefonen om hans kompis som träffat en ny brud. Min kille sa om sin polare "man ser att han är jättekär" jag sa med en retfull pik "tänk om man såg att du var lika kär i din flickvän" varpå han svarade "det hade jag varit om jag hade haft en lika snygg tjej" sen asgarvade han och sa "oooouuuuchh, det sved va? Hahaha!!" Vad jag önskade där och då att han var i närhetem så jag kunde nita den jäveln. Han går numera under titeln "mitt ex" och "psykopaten".

Många jobbiga historier här.

Det här är barnsligt egentligen, men jag gick i gymnasiet då. Så det tog väldigt hårt. Jag hade en flickvän då som skämdes över att jag är så kort. Hon ville att jag skulle växa minst 10cm till.  Jag var då 175cm och färdigväxt sedan ett par år tillbaks i högstadiet. Hon var 178cm.

Så jag var inte dvärg, men hon gnällde konstant över hur kort jag var, att hon inte kunde ha klackar pga mig osv. Trots att jag sa skaffa hur höga klackar du vill, MIG stör det inte, köp styltor om du vill, men nej, det skulle se fånigt ut.

"Jag vill känna mig liten och kvinnlig!" var ett annat argument så jag tänkte att ja men vadfan jag väger ju 20kg mer än dig. Jag var och är kort och muskulös. Det borde räcka, men nej det var längden, inte vikten som avgjorde om man var liten eller ej.

Det var två och ett halvt år av gnäll på att jag borde växa, sluta vara så kort, jag skäms, sträck på dig. Jag gillar dig nu men det kan inte bli vi för då får jag kortväxta barn osv.

Den tjejen borde paras ihop med "längdtjejen" som skriver här emellanåt. De hade haft mycket att prata om.

Det här är barnsligt egentligen, men jag gick i gymnasiet då. Så det tog väldigt hårt. Jag hade en flickvän då som skämdes över att jag är så kort. Hon ville att jag skulle växa minst 10cm till.  Jag var då 175cm och färdigväxt sedan ett par år tillbaks i högstadiet. Hon var 178cm.

Så jag var inte dvärg, men hon gnällde konstant över hur kort jag var, att hon inte kunde ha klackar pga mig osv. Trots att jag sa skaffa hur höga klackar du vill, MIG stör det inte, köp styltor om du vill, men nej, det skulle se fånigt ut.

"Jag vill känna mig liten och kvinnlig!" var ett annat argument så jag tänkte att ja men vadfan jag väger ju 20kg mer än dig. Jag var och är kort och muskulös. Det borde räcka, men nej det var längden, inte vikten som avgjorde om man var liten eller ej.

Det var två och ett halvt år av gnäll på att jag borde växa, sluta vara så kort, jag skäms, sträck på dig. Jag gillar dig nu men det kan inte bli vi för då får jag kortväxta barn osv.

Den tjejen borde paras ihop med "längdtjejen" som skriver här emellanåt. De hade haft mycket att prata om.

Jag var mobbad i sjuan. Åttan bodde vi utomlands, men till nian skulle jag komma tillbaka. När vi i det andra landet hade lov och var på besök i Sverige var det skola här och jag åkte till skolan och hälsade på. Lite konstigt kan jag tycka nu med tanke på att jag var så mobbad, men samtidigt hade jag några kompisar också som jag gärna ville träffa. 
När jag gick där i korridoren med min kompis kom en klasskamrat emot mig och sa med föraktfull min "Vad FAN gör du här!?!" 

Det andra känns värre nu eftersom jag var vuxen då, ingen tonåring som inte fattade bättre. Jag hade varit sjukskriven i två månader och var nervös för att träffa arbetskamraterna igen då det till stor del var den psykosociala arbetsmiljön inklusive orimliga krav på just mig som gjort att jag blivit sjukskriven. Ingen enda hade hört av sig under tiden jag var borta (utom chefen om själva sjukskrivningen).
Vid klädhängarna mötte jag en kollega. "Sidu!"var det enda hon sade innan hon gick iväg, dialektalt för "ser man på".  Det är många år sen, men gör fortfarande ont. Hon hade absolut inte behöva fråga hur det var med mig eller säga att det var kul att jag var tillbaka eller alls prata med mig, men ett vanligt "Hej" eller "Godmorgon"... 

När jag gick i gymnasiet så var det en lektion som gick överstyr för det inte var nån lärare i rummet. Nån blåst klasskompis som trodde han var häftig satte på hög musik så ingen normal kunde göra uppgiften vi tilldelats. Jag gick fram och stängde av musiken och han skrek nån kommentar i stil med "Bry dig inte du med hängpattarna". Kommentaren fastnade MEN jag hade då en kropp som en Playboy-modell och definitivt inga "hängpattar" och oavsett hade han ju inte sett dom irl. Däremot var det ju lätt att misstänka att hans plattbröstade flickvän som gick i samma klass kunde ha nåt att göra med det hela.

Har roat mig med att googla honom på senare år. Känns faktiskt genuint bra att han bor i ett billigare radhusområde och jag i betydlig dyrare villaområde. : )