Han vill separera, vi har en 2,5-månads bebis och en 2-åring

skickar massa styrke kramar till dig ♥

Hej tror det är rätt vanligt då man får barn. Men skickar lite styrkekramar och hoppas det löser sig

Familjerådgivning är inte alltid för att laga, utan även för att hjälpa till att göra snygga avslut. Måtte han hjälpa dig med barna så att du inte blir helt ensam.

Hej!

Jag har varit med om samma sak...med skillnaden att barnens far dessutom hittat en annan och var nykär. Och allt kom som chock för jag trodde att vi hade samma syn på tillvaron dvs att de första åren med två små barn är tuff men att vi mitt i allt det skulle hitta tillbaka... Vi gick på familjerådgivning och hos BUP men han var inte där. Han hade ju ett nytt liv... Vi gick skilda vägar en tid...men vi hittade tillbaka... När han upptäckte vad han höll på att förlora fann vi gnistan... och började bygga upp något nytt. Jag skulle tro att er gnista / er kärlek säkert finns där men med två små är det svårt att hitta  orken och tiden för varann...och för barnens skull är det ju så viktigt att faktiskt priotera tid för varann för om relationen inte vårdas slutar det troligen att barnen får leva med seperade föräldrar. De barn som gör det har nog det i många fall minst lika bra som andra barn. Det är inte det jag försöker tala om här...utan jag försöker poängtera viken att relationtid, egen tid och familjetid...

Att gå till familjerådgivningen kan vara en möjlighet att hitta tillbaka eller gå vidare... Försök än en gång övertala honom att gå dit... Om han inte vill gå dit själv så att du kan få råd och stöd i detta. Det finns även personer på BUP som arbetar med seperationer...

Styrkekramar till dig!!!     

Men ska ni inte tillsammans försöka ordna upp det då? Tänkte eftersom du verkar vilja försöka så kanske han kan tänka sig det med? Att ni tillsammans försöker hitta tillbaka till varandra...

All styrka till dig/er att ni ordnar på bäst sätt för er alla

Tack för fina ord! Imorse kom det också fram att han har känslor för en annan på sitt jobb... Fy fan för livet just nu. Han har bestämt sig, han vill att vi går ifrån varann. Jag bara gråter gråter och gråter. Men Mon:s inlägg gav mig lite hopp. Frågan är bara om man kan "förlåta" efter så mycket som han har sårat nu - ifall han sen vill komma tillbaka menar jag... Våra barn, våra små underbara barn! Ska de bli varannanvecka-barn? Våran 2,5-månaders? Vad händer med huset? Ge mig styrka att orka dethär!!!! Aldrig trodde jag att dethär skulle hända OSS, vi skulle ju gå där tillsammans med våra rullatorer... Jag flydde från huset i morse när han berättade att han var kär i en annan (vet fortfarande inte ifall det har hänt nåt mellan dem och egentligen är det skit samma) och nyss ringde han och sa att jag skulle komma hem så vi fick prata om hur vi ska göra med allt, såsom huset och barnen? Fy faaaaan! Som om jag är redo för att prata om det nu... Jag måste få ta in dethär bara att han vill att vi ska gå isär. Det kommer att ta tid. Jag är så rädd att "gå ner mig totalt" - mina barn behöver ju mig!!! Att en människa kan göra så hela ens värld rasar samman!!!!!!

Du måste kämpa tänk på era fina barn. Förstår den hemska kännslan och tomheten. Men lovar att de kommer att gå men kommer att ta tid att komma över. Åtta år tillsammas är mycket man har byggt upp mycket under den tiden. Jag önskar dig all lycka till och kämpa på. All styrka till dig och barnen.!!!

Ni måste ju bara börja med familjerådgivning! Ring akut på måndag morgon. Det handlar ju inte bara om att hitta tillbaka till varandra där utan lika mycket att om det måste bli skilsmässa ska den bli så bra som möjligt.

Jag ska kämpa, ååh gud vad jag ska kämpa för mina barn!!! Jag kommer aldrig att svika dem. Jag vill så himla gärna börja med familjerådgivning, men han vägrar. Inte kan jag tvinga honom? Jag har så mycket hat, besvikelse och känslor inom mig. Allt bara snurrar och jag satt och hulkade på toan förut för att jag mådde så dåligt av denhär situationen. Jag och barnen sover hos mamma inatt, imorgon ska jag till huset och då ska han UT! Det är HAN som lämnat OSS, inte vi som lämnat honom!!!! Jag måste få distans till dethär, jag måste få tänka. Han får bo någonannanstans ett tag, kanske hos hans bror, egentligen bryr jag mig inte. Var finns andra som blivit lämnade? Jag känner mig otroligt ensam. Känns som att bara jag dragit nitlott av man som skiter i sin familj...

Säg till honom att om han är det minsta intresserad av sina barn och att göra vad som är bäst för dem så ska han gå i familjerådgivning. Det är ju för barnens skull det är så viktigt att det inte bara blir konflikt, bråk och tjafs av en separation.

Men åh vad jag lider med dig!

Åh, jag lider så med dig och i mitt inre väcks allt det som jag själv gick igenom för tre år sedan... Tanken på att träffa barnen varannan vecka...att missa saker i deras utveckling... att inte få träffa dem varje dag! Inte var det så du hade tänkt dig tillvaron och livet!

Att han nu har känslor för en annan gör ju saken jobbigare och han vill inet gå på familjerådgivning! Om han bryr sig det minsta om barnen så är det hans skyldighet att följa med till familjerådgivningen och ordna upp det här snyggt. Om ni ska gå skilda vägar behöver ni hjälp i den diskussionen... Jag har en känsla av att du känner dig väldigt maktlös, vilsen, helt sönder inuti...

All styrka till dig....

Usch vad jobbigt för dig!
Om ni är gifta så måste man vänta 6 mån (el är det 1år?), sk betänketid, innan en skiljsmässa går igenom. Då kanske det går att få med honom till familjerådgivare under betänketiden. Han kan ju iallafall inte förlova sig eller gifta om sig på den tiden, alltid något..

Fråga om den tjej han träffat har barn, berätta hur jobbigt det kan bli när hennes barn är varannavecka barn med deras pappa och era barn är varannan vecka barn och sedan kanske de får gemensamma barn. Det går säkert bra för dina barn om ni separerar, men bara för att få in i skallen på honom att gräset inte är grönare på andra sidan. Barnåren är tuffa, synd bara att vissa är svaga den tiden, (verkar oftast vara män!).

Hoppas det blir bra för dig och barnen, kram.

Hej. Läste nyss men finns du kvar här på fl? Hur har det gått för dig/er??

Min sambo kläckte ur sig att han inte har nå känslor för mig längre och vår son är 1år. Kom med buller o bång 3månader förtidigt och de har skapat en situation där vi som par glömts bort. Jag är rädd att han gör ett misstag när vi vet att de kan bli såhär, ändå verkar han inte vilja kämpa.

Är helt förkrossad och idag ska vi ha 1års kalas för båda familjerna. Åh hur ska jag klara de här. Tårarna bara rinner

Jag blev också nyfiken!