Hej alla tvåbarnsföräldrar! Vi funderar på när vi ska skaffa barn nummer 2. Idag är sonen snart 21 mån och vi tänker oss att få till nummer två när sonen är 3 år. Så till frågan.. Hur mycket annorlunda är det att ha två istället för ett? vad är den största skillnaden, som ni upplever den? Tack för svar!
Är också nyfiken 
Ett ord: KAOS.
Det var värre med omställningen att gå från ett till två än att få sitt första Tredje däremot var lätt som en plätt.
Nu är min minsta bara 4,5 månad men jag vet inte riktigt... jo, den största omställningen har varit att finna mig i att inte alltid kunna finnas för mitt stora barn. Att det finns en till som också behöver mig. Annars vet jag inte...
Hur gammal är din äldsta?
Han är 2 år och 9 månader.
Äldsta sonen är snart 2 år och minsta 3 månader :)
Det var absolut en stor omställning men också helt underbart! Min stora tjej var 2 år och två månader när lillasyster föddes. Jag var orolig för att inte ha så mycket tid för henne, men det gick bättre än väntat. När jag ammade lillasyster satt storasyster med och lyssnade på saga / ritade / pusslade / pratade eller så. Hon fick vara med och ta hand om sin syster om hon ville, t ex sitta med när hon badades eller hämta blöjor. Ja, hon var med precis så mycket som hon ville. Då fick jag massor med tid för båda.
Nu är de snart tre år och nyss fyllda fem och har så jätteroligt ihop! Visst bråkar de också, men allt positivt väger absolut upp!
Största skillnaden under bebistiden var att med barn nummer ett kan du sova när bebisen sover och kan komma ikapp ganska bra med sömn. Det funkar ju inte när man har ett äldre syskon. För mig var detta jättejobbigt eftersom att lillasyster som extremt dåligt sina 10 första månader.
Jag har två underbart snälla pojkar! Minsta sover redan hela nätter! Stora grabben (snart två år) får hålla i lillebror, hämta blöjor, ge honom nappen, klappa, ja det mesta!
Minsta sover också mkt på dagarna, så jag har mkt tid för den äldre! Så jag har haft tur tkr många! :)
Men bara denn äldsta får vara med å pussa, krama, hämta blöjor, hjälpa till å ge mat (om man inte ammar såklart) och allt sånt så går det oftast bra! Visst vart det en omställning, men jag trodde det skulle vara värre :)
Beror väl också på hur barnen är i sättet! Men första tiden kan vara jobbig, men det blir bättre :)
Jag ångrar mig inte att jag har som så tätt, dom kmr ha så Mkt nytta av varandra under hela tiden! :)
Det största är att se hur mycket glädje och kärlek det fanns mellan dem redan efter något halvår eller så, samspelet kom så tidigt. Och jag har bara två år mellan mina.
Sen är det ju superviktigt att båda föräldrarna hjälps åt, tex så har jag tagit alla nätter första året med bebisen medan min man tagit morgnarna med stora barnet så jag kunnat sova ut lite grann osv.
Jag tycker det är mycket lättare att ha två barn. Visst måste man ha mer koll så de inte grälar men ALLT har varit mycket lättare med 2:an. Med ettan var omställningen från att bara haft sig själv att tänka på enorm och jätte jobbig. Med 2:an hade man redan rutiner, mammakänslor och allt sånt där. Storasyskonet hjälper ju även till att "roa" småsyskonet genom att det händer mer grejer.
Visst är man helt färdig ibland, men överlag var det mycket lättare med andra barnet än med första. Min stora var 2 år och 7 månader när lillasyster kom. Idag är de 4 år och 21 månader.
Mindre och mindre omställning skulle jag säga. Ettan var största chocken för oss, tvåan var rätt stor omställning det med, trean gick som på räls och fryan märkte vi knappt av :)
Tvåan hade flytit på mycket bättre för oss om han a) sovit skapligt (han sov helt uruselt och jag minns knappt de första månaderna) och b) vi hade bott bättre till. Nu bodde vi i lägenhet högt upp och det var ett elände att gå ut och in och bebisen som aldrig ville sova vaknade så fort vi åkte hiss endera vägen
Jag har 2 tätt. Och om jag visste skulle jag aldrig göra om det. Fast å andra sidan beror det väl på hur 2:an är som nyfödd/bebis. Vi har 1 år och 5 mån mellan. Vi började planera lillebror då vår dotter var 7 mån och blev gravid på andra försökmånaden. Vårt första barn var snäll. Lillebror skrek i ett år. Vår dotter som då var 17 mån satt och slet i mina byxor då jag försökte amma och få tyst på honom. Nätterna var kaos i 1 år. Han skrek och skrek så hon vaknade och där stod jag med 2 st vakna kl 3 på natten ( pappa hjälpte men det slet hårt på oss)..
Men nu behöver det ju inte gå så här... Bara jag som fick det lite surt.
Vi pratar ibland om vi tänkte rätt. Men hur kan man veta innan.
Småbarnslivet är tufft för oss flesta om än det finns dem som bara " strålar av lycka ". Tror dock att många håller igen. Men ta mig inte fel.. Det finns barn som bara sover och äter oxå. Nu visade det sig ju längre tiden gick att vår son saknade antikroppar mot infektioner. IGA-brist. Konstant tätt i halsen. Låter som en kaffekokare och spydde upp allt jag gav han. Tog oss dock 2 1/2 år innan vi fick veta det efter att ha behandlat för astma, mjölkallergi, kolik osv.
Man vet aldrig vad man får :)
Nu när det är 3 resp 4 så är allt bra. De älskar varandra om än det tjafsar och testar varann dagligen.
Vi ångrar oss men ändå inte.
Efter regn kommer sol.
Men skulle vi haft denna erfarenhet skulle vi ha väntat kanske nått år till tills lillan var lite större.
Kände mig hjäplös många gånger då mina armar inte räckte till.
Mina är 21 månader & 4 månader.. Så jag är väl en rätt så "ny 2-barnsmamma". 
Men jag tycker inte det är så stor omställning, va nog större när ettan kom. Nu kan man ju redan allt m.m
Blir ju lite mindre tid för min äldsta, eller mindre egentid iaf. Men han är rätt självständig så det stör inte honom så mycket.
Som någon annan skrev så får även min son hämta blöja, napp & så - Det tycker han är superskoj! 
Jag tyckte att det var väldigt lätt med andra barnet. Storebror var då 2 år, och det blev bara att bebisen "hängde med" på allt. Det funkade jättebra att ha henne bredvid på golven/i knät när man byggde med duplo, amma medan man läste saga, osv. När minsta började gå blev det jobbigare, tex. när man skulle klä på båda för att åka någonstans, men överlag var det väldigt mycket lättare med andra än första.
Min son är 3 år och dottern är 2 år nu. Det var mycket jobb och lite sömn när dottern föddes tills hon är 2 år. I längden blir det bättre och bättre, de leker och skratta varje dag, man får mycket kärlek från dom.
Om vi nu ska väcka upp döda trådar och diskutera, så tyckte jag att det var såhär:
från 0 till 1 barn.
Otroligt stor förändring.
Från att kunna sova, äta, göra det man vill, vila, läsa osv. till att ständigt bära ett oroligt barn. Ständigt planera och ligga steget före. Få sova i pass om 20 min - 2 h för att sedan gå upp och mata och bära i 20 min - 3 timmar.
Ha rutiner för att överhuvudtaget kunna få någon stabilitet i tillvaron.
Göra något hela tiden, är det inte matning, så byter man blöja, klär på, går ut med vagnen, bär, tröstar, visar saker, leker osv. De 10-11 timmarna som barnet sov per dygn så sov man själv som en död eller zombie.
Från 1till 2 barn.
Andra barnet sov hyfsat, så det var i princip ingen skillnad alls förrän efter några år då man fick dubbla aktiviteter för barnen.
Från 2 till 3 barn.
Otroligt intensivt barn som behövde ständig bevakning under 3,5 år. Inte 1 -2 min kunde man gå ensam på toa eller något för då råkade det alltid ske något oväntat som att 10 månadersbarn klättrade upp på bordet genom att skjuta dit stolarna som vi lärt oss att dra ut långt från bordet pga klätterrisken.
Så det beror ju extremt mycket på barnet och även hur man själv är, det går inte att generalisera och säga att så här är det...
Om jag ska sammanfatta vad de 10 närmsta väninnorna med familj tycker så är det såhär:
0 -> 1 barn = allt från att man lever sitt vanliga liv men ammar 10 min var 4:e timme och byter någon blöja till att man är 2 fullt sysselsatta vuxna dygnet runt och har svårt att ens få äta.
1 -> 2 barn = allt från att det knappt märks till att livet ändras total, allt från lugn och mys till total kaos...
osv.