Berätta om er historia kring olycklig kärlek

Min historia är kanske lite tråkig, då det egentligen inte stod "något i vägen" förutom att den jag var kär i helt enkelt inte var intresserad av mig på det sättet. Dessutom är den pinsamt pubertal.

Men iaf. Jag gick i högstadiet, och hade förut varit betydligt mindre intresserad romantiska idéer eller att spana på killar etc än mina vänner. Visst hade jag varit förälskad på avstånd i en kille i klassen innan, men det gick över snabbt. Jag umgicks mest med andra tjejer i min klass, vi var ett tajt gäng med tjejer som ansågs vara lite töntiga av resten av klassen.

Under hösten i åttan så åkte jag på en helgkurs i teater med en av mina kompisar i klassen. Vi delade rum, och kom väldigt bra överens. Vid något tillfälle skämtade hon om att jag "inte skulle vara rädd för att bli våldtagen" av henne, eller något sådant. Jag skrattade åt det löjliga i det, men det satte tankar i huvudet på mig.

Först under jullovet började jag tänka mer och mer på hur det skulle vara att vara intim med henne. Jag drömde om henne, och dagdrömde. Tänkte på hur det skulle vara att hångla med henne. När jag kom hem från semestern så såg jag ett dagboksinlägg på lunarstorm skrivet av henne (omg, tonåring under tidigt 2000-tal, lunarstorm och allt det där). Hon skrev något som antydde att hon var hemligt förälskad i någon. Först tänkte jag: "tänk om det mig hon är kär i! " sedan "tänk om det INTE är mig hon är kär i?!". Jag förstod att jag var kär i henne då, när jag blev så svartsjuk.

Några veckor senare berättade jag för henne att jag var kär i henne. Hon var inte kär i mig. Hon sa att hon tog det som en komplimang, men att "hon inte var intresserad av någon just nu". Jag försökte skaka av mig det, skylla på tonårshormoner, tänka att på att inte förstöra vår vänskap. Men min gissning var iaf rätt: hon var bisexuell, precis som mig.

Några veckor senare fick jag reda på att hon var intresserad av en gemensam vän till oss. En i vårt tjejgäng, som var ganska instabil. Jag blev svartsjuk. Här trodde man att visst, killar kanske föll för bimbos, men att min tjejkompis skulle falla för en storbystad, hårdsminkad tjej som inte brydde sig om skolan? Vårt gäng blev alltmer instabilt av alla intriger. Tjejen min vän var kär i var officiellt hetero, men ibland hånglade hon med min vän för att hon tyckte om uppmärksamheten. Hon ville egentligen inte ha något förhållande, och jag såg hur min vän ansträngde sig för att få komma närmare sin förälskelse.

Ibland var min ihop med en kille i klassen, men det var ett förhållande som hon ömsom tog initativ till, ömsom tog avstånd ifrån. Men den killen behandlade henne väl, och jag såg att han såg på henne så som jag gjorde. Så jag respekterade honom och var inte svartsjuk då när hon dejtade den här killen.

Under resten av högstadietiden så fortsatte det såhär. Rykten färdades fram och tillbaka genom vår umgängeskrets, vem som hade sagt vad ... tjejen som min vän var förälskad i talade ofta illa om mig, om att jag hade fula kläder eller vad det nu var. En gång sparkade hon till mig också, och vägrade be om ursäkt.

Jag fortsatte vara kär i min vän, helt besatt (min dagbok är fylld med anteckningar om mina känslor för henne), fram tills att jag började gymnasiet och inte träffade henne regelbundet längre. Jag träffade ju också nya människor som jag kunde flirta med istället. Men än idag, även om jag inte är kär i henne längre, kan jag tycka att hon är snygg. Hon kanske inte är snygg på det sättet som många tänker sig en snygg tjej. Men hon är klipsk, har karisma, jämn hy och tjockt brunt hår. Sen att hon inte är särskilt smal eller har håriga ben ... det stör mig inte.